Donald Trump är unik. Han utmanar inte ett etablissemang, utan alla. Det är intressant att höra och läsa Trump. Hans budskap är nydanande, hårddragna, kontroversiella och samtidigt fyllda med taktik och strategi. När hans budskap däremot förmedlas genom journalisternas vinklade tolkningar framstår han som en korkad dåre.
Idag publicerar Washington Post utskrift av ett nästan två timmar långt samtal där den legendariske Watergateavslöjaren Bob Woodward intervjuar Donald Trump.
Trots att både fru, barn och vänner uppmanat Donald Trump att agera mer som en president, säger han att han tänker fortsätta att sätta hårt mot hårt i primärvalrörelsen — till dess han vunnit nomineringen. Då ska han ta itu med Hillary Clinton.
Avsikten med att nämna Clinton är att säga att den egentliga valrörelsen ännu inte börjat, då republikanerna ställs mot demokraterna. Då kommer de interna striderna som nu råder inom respektive parti att övergå i en kamp mellan de två. Trump får frågan om han inte skapat ovanligt hård splittring och arga motståndare:
— Ja, jag skapar alltid kontroverser. Har alltid gjort det. Men jag kan också skapa sammanhållning, när allt kommer omkring har de som vid olika tillfällen hatat mig i slutändan, när allt är avgjort, blivit mina vänner.
På frågan om han håller med om att all politik handlar om koalitionsbyggande, svarar han: ”Det gör jag. Det är sant.”
Men hur ska han då, som skapar så mycket splittring kunna ena partiet?
— Koalitionsbyggandet börjar för mig när jag har vunnit. (…) Det första jag måste göra är att vinna. Att segra löser många problem.
Det är hans grundläggande maktfilosofi: genom att vinna uppnår man respekt. Det är en annan syn på politik än vi brukar ha, då det mest talas om att ge och ta. Trump ser alla förhandlingar som en kamp, där det handlar om att vinna. Han vill göra om frihandelsavtal, avtal med Kina och Iran, och även inom Nato. Om Japan och andra Nato-medlemmar inte ställer upp med mer pengar får Japan skaffa eget kärnvapenförsvar mot Nordkorea och Kina (och det blir riktigt dyrt och besvärligt).
Trump sa i ett valtal igår att man alltid måste vara beredd att gå från förhandlingsbordet om motparterna inte lyssnar. USA har låtit sig bli utnyttjade eftersom USA har varit den part som främst velat se att förhandlingar lyckas. Trump tänker ändra på det. Tyskland, Japan och andra Natoländer kan inte överlåta merparten av försvarsfinansieringen på amerikanska skattebetalare. Sett från amerikanskt håll är det fullständigt legitimt.
Och här har vi det riktigt intressanta med Trump: han vill riva upp alla mer eller mindre korrupta maktsystem som satt sig inom USA och inom världspolitiken. Ingen går säker vid en Trump-seger. Han vänder upp och ner på rådande uppgörelser, band och ”hur det brukar fungera”. Det skrämmer skiten ur alla etablissemang.
Att Donald Trump nu attackeras allra hårdast av etablissemanget inom det egna partiet, tyder på att han är en annan sorts politiker. Trump hotar nämligen den kultur av kampanjfinansiering och lobbyingpåverkan som styr huvudstaden. Politiker och lobbyister lever i symbios med varandra och byter tjänster bakom väljarnas ryggar. En seger för Trump kan sätta hela lobbyindustrin och politikernas kampanjekonomi på ända. Att en man, en kandidat, gör något så utmanande som att ifrågasätta hela det politiska systemets finansiering är historiskt.
Detta i högsta grad substantiella innehåll i Donald Trumps kampanj provocerar de mäktiga mer än hans retoriska och personliga utfall mot motståndarna.
Han har nu hamnat i ett fyrfrontskrig — mot det egna partietablissemanget, mot lobbyisterna, mot medievänstern och sist kommer demokratiska partiet, det som borde vara främsta motståndaren.
Det var först när de mäktiga (utanför kretsen av andra presidentkandidater) började attackera Trump, efter hans seger på ”supertisdagen”, som han fick riktigt hårt motstånd. De mäktiga är rädda om sina privilegier. De vill fortsätta få kampanjer finansierade och särintressen vill genom lobbying kunna påverka de lagar som kongressen antar. Eftersom Trump finansierar sin kampanj med egna pengar hotar han att rucka på detta system. På samma sätt som det i kriminella maffiakretsar anses farligt med någon som inte låter sig köpas, är det oroande med en presidentkandidat som är oberoende och inte följer spelets regler.
Det är därför jag gillar Trump. Han utmanar inte bara medievänsterns dominans utan också de dolda makthavarna.
Två andra substantiella besked i intervjun: Trump tänker i första hand söka en vice president som har lång politisk erfarenhet från Washington och som kan föra hans talan i Capitolium. På mig låter det som att det kan bli Alabamasenatorn Jeff Sessions, 70, som nu leder Trumps utrikespolitiska team.
Trump kommer också att publicera en lista på 10-12 domare han tänker välja bland om hans som president får chansen att nominera en domare till Högsta domstolen. Denna uppgift för kommande president anses som en av de allra viktigaste överhuvudtaget. HD väger nu jämnt mellan radikaler och konservativa. Den nionde ledamoten som ska väljas på livstid kan under lång tid påverka uttolkningen av konstitutionen i USA.
Genom att namnge en grupp ur vilken han tänker hämta sin nominering avför han den oro som konservativa har om att Trump som New York-bo ska utse en storstadsradikal domare.
Den här Woodward-intervjun stärker min bild av Donald Trump som en i högsta grad smart och spännande kandidat — en som är beredd att utmana gamla, unkna etablissemang.
Så när du bildar dig en uppfattning om Trump — lyssna inte på tyckare som gör obegåvade analyser av honom, lyssna på gubben själv.