Finns annan politisk gemenskap än nationalstatens?

Vår globala tid river det som förut var oöverkomliga gränser mellan samhällen och civilisationer. Förr var resor omöjligt dyra, människor utanför väst alltför fattiga för att förflytta sig om man utsattes av förtryck och våld i det egna landet. Så är det inte längre. Många hundra miljoner i Mellanöstern och Afrika har praktiskt sett möjligheter att söka sig till Europa.
Då blir det plötsligt vårt ansvar att skaffa oss filosofisk, moralisk och praktisk hållning till yttre gränser för våra samhällen. Jag menar att det är här den viktigaste förklaringen till den svenska politiska kollapsen under 2015 finns att söka. Partierna var inte redo att hantera miljontals av människor som ville ta sig till Europa och lämna sina muslimska, bakåtsträvande, våldsamma, diktatoriska samhällen bakom sig. Men kan Sverige och Europa ta emot miljontals människor med annan bakgrund än den västliga? Om så, på vilka grunder ska det ske? Alla etablerade partier stod fullständigt handfallna. Utan svar. Man hade, och har, ingen aaaaaning.
För att svara på tidens akuta frågor måste vi först veta vilka vi själva är, vad våra egna gemenskaper går ut på, hur våra normer och värderingar fungerar. Sådana frågor har vi hittills inte behövt yppa konkret, de har varit naturligt inneboende i oss själva och aldrig ställts inför prövningar av en värld utanför vår egen. Handel med varor och tjänster i all ära, de påverkar inte våra sociala gemenskaper. När människor med helt andra värderingar vill ta del av vårt välstånd uppstår däremot mängder med moraliska frågor som måste avgöras, och det uttalat i ord och text snarare än som en inneboende tradition.
En som försöker är DN-kolumnisten Richard Swartz, som förra veckan i Vår mänskliga gemenskap frågade:

I dessa dagar av europeiskt sönderfall finns skäl att fundera över vad gemenskap egentligen innebär. Vari består egentligen vår mänskliga gemenskap?

Jag menar att frågan är fel ställt. Europas sönderfall handlar inte om vår mänskliga gemenskap, i meningen människor som art. Mänskliga fri- och rättigheter ligger på en annan nivå. Den kritiska frågan i vår tid är vilken politisk gemenskap vi ingår i och vari dess samhällskontrakt består.
Politik handlar om hur makt utövas och om moral, närmare bestämt hur rättigheter och skyldigheter balanseras i ett samhällskontrakt.
Är inte detta lite väl abstrakt när människor kommer i gummibåtar över Medelhavet? Nej, absolut inte. Varför kommer de i gummibåtar? Därför att de samhällen de flyr ifrån saknar ett samhällskontrakt i balans. Om vi raserar vårt samhällskontrakt för att ta emot människor på flykt från länder som saknar samhällskontrakt, är ingenting vunnet men allt förlorat. Då faller också vår civilisation ner i anarki, kaos, våld, strider och ekonomisk misär.
Men vilken är då vår politiska gemenskap i västvärlden som upprätthåller ett balanserat samhällskontrakt? Svar: nationalstaten.
Det är enbart tack vare nationalstaten så som politisk gemenskap som vi för etthundra år sedan kunde införa demokrati. Nationalstaten definieras otvetydigt som gemenskapen mellan människor inom ett visst geografiskt område med tydliga yttre gränser. Tack vare de yttre gränserna kan rösträtt definieras och allmänna val hållas. I Sverige kan bara svenska medborgare rösta. Det är inte diskriminering att danskar, amerikaner och kineser förvägras att rösta i det svenska riksdagsvalet. Det är inte en mänsklig rättighet att rösta i svenska val, det är en rättighet som tillkommer endast de som tillhör den svenska nationalstatens gemenskap.
Utan dessa yttre gränser kan inte demokrati råda. De som pratar om gränslöshet har inte tänkt längre än näsan räcker. En politisk gränslöshet betyder att vi avsäger oss demokrati — och därmed också rättstatens trygghet eftersom det då inte längre finns en politisk auktoritet som kan upprätthålla lagstiftning och våldsmonopol.
Richard Swartz skriver om Mellanöstern där vår sorts mogna nationalstat saknas:

På oss kan klanens gemenskap verka (…) primitiv. Men också i vår skenbart så moderna värld är den mycket vanligt förekommande, i vårt närområde Mellersta Östern en långt starkare form av gemenskap än någon av dem som erbjuds av en stat eller en nation. Vår okunskap om sådana grundläggande fakta bidrog till vår romantiska vanföreställning om den arabiska våren som början till demokratiska samhällen i Mellersta Östern.

Men sedan dömer Swartz på vanligt etablissemangsmanér ut nationalstaten:

Först nationen förmår skapa de stater (ibland tvärtom) som familjen eller klanen inte klarar. Blodet späs nu raskt ut, blir symboliskt tunt, för att alltmer ersättas med språk, territorium och seder och bruk, inkluderande religiösa sådana. Och nationalstaten uppträder från allra första början med sina karaktäristiska parafernalia: gränsen, myten om ett storslaget förflutet, den exklusiva rätten till ett särskilt territorium, poetiskt omskriven som ”rötter” (…)
Men också nationalstaten har som gemenskap blivit för liten (…) Europa består av två slags stater, de som är för små, och de som ännu inte förstått att de är för små.

Swartz vill se en ”demokratisk gränslöshet”, vilket ju är nonsens. I klartext skulle det betyda en ”världsregering” där hela mänskligheten röstar samtidigt. Här har vi en europeisk union som nu faller sönder därför att man misslyckats kapitalt med att skapa en politisk och nationell gemenskapskänsla av medlemsländerna. Hur i hela friden skulle man kunna skapa en demokratisk stat av hela jordens befolkningar?
Det blir tramsigt när Swartz skriver: ”Friheten hotar att spränga alla tidigare gemenskaper. Och bara den demokratiska staten låter sig förenas med frihet.” Hur har Swartz tänkt sig skapa en demokratisk stat tillsammans med ayatollah Khamenei, Bashar al-Assad, diktator Castro och Vladimir Putin?
Dessa tankar är ju en förlängning och tiodubbling av EU-tanken, som är i färd med att rasa samman.
Nej, den enda effektiva och välfungerande samhällsgemenskap vi har och som är större än familj, klan, blod och jord är den demokratisk nationalstat som utvecklats i västvärlden.
Ja, vi behöver såväl den personliga gemenskapen i form av familj, släkt och vänner, som en större samhällsgemenskap där vi känner samhörighet med och är beredd att avvara resurser till människor med gemensamma normer, seder och bruk. Låt oss vara rädda om det vi skapat genom århundraden av civilisationsarbete. Rasera inte detta bara därför att enkla floskler kan låta lockande.