Obama: mitt värsta misstag? Libyen.

Det ryktas att både president Obama och frun längtar bort från Vita huset. De har tröttnat på att behöva ta ansvar. Kanske var det inte så kul att vara president som han hoppats. Nu jobbar han för att rädda sitt eftermäle, även om han inte kan flytta ut förrän i januari.
I Fox News har Chris Wallace intervjuat presidenten om hans tid vid makten, President Barack Obama on ’Fox News Sunday’. Chris Wallace är den ”gamla” sortens journalister som är påläst, trevlig men samtidigt ställer de giftigaste frågorna. Mest intressant är när Wallace frågar presidenten vilket hans värsta misstag varit. Obama svarar:

— Troligen misstaget att inte ha en plan för dagen efter ingripandet i Libyen.

Därmed gör han sällskap med George W Bush, vars största misstag var att inte ha en plan för Irak efter invasionen där. Skillnaden är att Irak skedde 2003, efter framgångsrika insatser i forna Jugoslavien och Afghanistan. Insatsen i Libyen skedde 2011, då Vita huset och de allierade i Europa borde varit medvetna om att det inte räcker att avsätta diktatorn. Man måste åta sig nationsbyggande från absoluta grunden, eftersom muslimska länder är genomkorrupta klansamhällen utan någon rättsordning överhuvudtaget.
Men svaret är också intressant i dagspolitiken. Obama ställer med sitt erkännande till det för sin förre utrikesminister Hillary Clinton som kampanjar för att bli demokraternas presidentkandidat. Hon lyfter fram sin utrikespolitiska erfarenhet som en merit. Nu antyder Obama att det inte är så.
Vanity Fair skriver att Obamas uttalande inte stärker Clintons kampanj, Obama’s “Worst Mistake” Could Be Bad News for Clinton.
Det är förmodligen pga dessa misstag som amerikanerna är trötta på att behöva axla ansvaret som ”världspolis”. Det blåser isolationistiska vindar i USA. Något denna blogg varnade för under Irakkriget, då kritiken mot USA:s insatser för att sprida frihet och demokrati till Mellanöstern var groteskt hårda och intensiva i medierna i Europa.
Nu får vi skörda det medierna sådde: USA drar sig tillbaka och Europa får ensamt möta sina internationella problem med Ryssland, Mellanöstern och folkvandringarna. Och vem kommer att bli ny ”världspolis”, dvs ledande internationell maktfaktor? Kina? Ryssland? Iran? Inte är det till Europas fördel att USA drar sig tillbaka. Men ingen har sig själv att skylla så mycket som Europa och dess medier.

Åsiktsförtrycket i Sverige

I Sydsvenskan slår Carl Rudbeck i sin krönika ett slag för yttrandefriheten, Den muslimska världen framställs som offer:

Kristendomen har varit ett lovligt byte i flera hundra år. (…) Hur kan det då komma sig att det som idag finns kvar av intelligentian försiktigt tassar omkring på tå när islam kommer på tal? Man talar då istället om islam som en fredens religion; somliga påstår till och med att ordet ”islam” betyder fred medan ”underkastelse” är en bättre översättning. (…)
Att demokrati envist har vägrat att rota sig i så många länder i den muslimska världen skylls på västerländsk inblandning. Få vågar ens viska om att det kan ha något att göra med islam. De som ändå viskar lite diskret utmålas som islamofober som helst bör förses med munkavle och yrkesförbud. Själva ordet ”islamofobi” är olyckligt. I ett fritt samhälle måste man få hysa vilka åsikter som helst om islams väsen, precis som vi numera anser det självklart att vi får göra det när kristendomen kommer på tal. Lika självklart är att kristna, muslimer, buddhister, judar och hinduer ska behandlas med den respekt och tolerans som bör tillkomma alla människor. Var och en får bli salig på sin fason men ingen kan kräva att få leva i en frizon där just hans eller hennes övertygelser står bortom kritik, hån och löje.

Man kan tycka att denna åsikt anno 2016 borde vara självklar. Men så är det inte. Ett aktuellt exempel är när makarna Adelsohn framförde att medierna mörkar nyheter kring migration. De fick löpa gatlopp genom medierna och fick yrkesförbud av partiledaren i det egna partiet för att de ens vågat yppa en sådan uppfattning.
Och medierna fortsätter hejdlöst att håna Adelsohns i radio och tidningar. Medievänstern ska krossa dessa elitens svikare, som lämnat de utopiska rosa molnen för att se verkligheten. I helgen kunde inte Svenska Dagbladet låta bli att ge en ny känga åt paret. Chefredaktören Fredric Karén skriver:

[J]ag blir extra beklämd när jag läser och hör före detta kulturministrar, partiledare och försvarsministrar offentligt säga att svensk media mörkar. I sin jakt på sanningen uppger Lena Adelsohn Liljeroth och maken Ulf Adelsohn att de vänder sig till sajten Avpixlat (…)

Jag fick ett mejl av en läsares reaktion på Karéns fortsatta åsiktsförtryck av Adelsohns:

På ett övertydligt sätt framvisar han i sin docerande ledare (lite von oben kan man tycka) att gammalmedia är bäst. Varför? Jo därför att gammalmedia har som ambition att täcka allt som de bedömer har nyhetsvärde. Gott så! Men hur vore det med lite självkritiskt tänkande: Har man rätt att beskriva allt som skrivs i andra medier som dåligt av det enkla skälet att det publiceras i smalare och mer specialiserade kanaler?
Så fortsätter Fredric att hopa skuld över paret Adelsohn. Aja baja! Inte tjuvtitta på Avpixlat! I nästa andetag berömmer sig Fredric av att göra samma sak. Kolla vad som faktiskt finns på denna sajt. Likt ”Peeping Tom” förväntar han sig se förskräckligt upprörande ting. Och javisst! Han hade ju rätt. 25 artiklar på startsidan handlade om missförhållanden på asylboenden. Och vojne-vojne: inget alls om [Panamaskandalen] som världens alla etablerade medier är fyllda av.
Jag blir beklämd. Hur närsynt får en redaktör på en liberal tidning förbli? Och hur trångsynt? Hur snabbt efter att ha tagit sig en nyckelhålstitt på det mest förbjudna kan man med sin journalistiska heder i behåll bära sin övertygelse vidare genom livet? Genom sitt ack så viktiga journalistiska värv?

Ja, Karén är en riktig prinsessa på ärten. Inga andra infokanaler än etablissemangsmedia är tillrådliga! Tittar du på nätet efter annat är du dömd till extremist av medievänstern.
Men jag erkänner gärna att jag ofta går in på sidor som Avpixlat och Flashback när en större kriminell händelse uppmärksammas. Som gruppvåldtäkten på Finlandsfärja förra veckan. Inga medier har rapporterat att de misstänkta våldtäktsmännen har utländsk bakgrund. Det fick man besked om på Flashback inom något dygn. Och med trovärdig källhänvisning.
Svenska medier hänger gärna ut etniska svenskar när de begår brott, som vid attacken mot skola i Trollhättan. Då sprids namnet snabbt och kvickt. Men när de misstänkta har utländska namn då tiger man. Efter knivmorden på IKEA var mediernas redaktörer rasande över att det kommit ut att mördaren var asylsökande som just fått avslag. Då var det pressetiskt fel att ange identitet, men i Trollhättan fanns inte tillstymmelse till liknande etik. Alltså har svenska befolkningen dragit den logiska slutsatsen att då namn och bild inte publiceras, så är det någon med invandrarbakgrund som gjort det.
Detta är logiken i en diktatur där befolkningen räknar med att medierna är förljugna till följd av ideologiska skygglappar. Där är vi nu i Sverige. Vi får inte kritisera islam och vi får inte titta på alternativa informationskällor. Då ska vi vidriga människor hånas, hycklas och tystas. Och så undrar man varför mediebranschen är i kris.

Är Mona Sahlin och Ylva Johansson rasister?

För inte så länge sedan stämplade Mona Sahlin och en samlad mediebransch alla som riktade minsta lilla kritik mot invandring och integration för förskräckliga tillmälen som främlingsfientlig och rasist. Nu, plötsligt, riktar samma Mona Sahlin kritik mot dem som inte tar islamistisk extremism på allvar.
Det har visat sig att två muslimer bosatta i Sverige medverkat i terrordåden i Bryssel. Expressen rapporterar, Mona Sahlins kritik: Ta extremism på allvar:

På kort tid har två IS-terrorister avslöjats ha kopplingar till Sverige – och nu riktar Mona Sahlin kritik mot de kommuner som inte tar hotet med växande extremism på allvar.
– Det finns inga kommuner som kan garantera att ingen invånare kommer att åka för att ansluta sig till en terrorrörelse, men de borde ha en handlingsplan och en strategi.

Det är besynnerligt att det som för bara några månader sedan stämplades ut som falsk, rasistisk ideologisk propaganda nu är högsta sanning. Att för ett år sedan säga att islam innebär risk för terrornätverk var fullständigt otänkbart utan att drabbas av allehanda bannbullor. Nu är kravet att kommuner ska ha handlingsplaner och strategier mot sådana nätverk. Det som förut var ett rasistiskt påhitt är nu verklighet som ska förebyggas.
Detta är ingen engångshändelse. På område efter område ser vi samma totala, fundamentala omsvängning. I Dagens Industri skriver PM Nilsson, Sluta förneka problemet:

Den bild arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ger, och som också statsministern brukar utmåla, är att de nyanlända är högutbildade som bara väntar på att växlas in på något av de snabbspår som går in på den glödheta svenska arbetsmarknaden. (…)
Men tyvärr är bilden inte sann och precis som i volymfrågan kan skönmålningen försena politiska reformer och driva fram nya missnöjesopinioner. Ta till exempel frågan om utbildningsnivån. Politiker brukar använda termen ”utrikes födda”, vilket är helt missvisande eftersom den inkluderar alla nordbor, alla EU-medborgare och alla amerikaner som för tillfället lever i Sverige.
Om man i stället tittar på de kategorier som fångar in ämnet för diskussionen, asylinvandrare, blir bilden en helt annan. (…) SCB definierar högutbildade som att man minst har tre års eftergymnasial utbildning, vilket är riktigt eftersom man då rensar bort utbildningar som värnplikt och kortare yrkesutbildningar. Bland vuxna syrier boende i Sverige 2013 var andelen högutbildade 12 procent. Bland afghanerna var 14 procent högutbildade och bland somalierna 5 procent. Det finns en mängd andra nationaliteter, men dessa tre är signifikanta eftersom de grupperna är så stora.
Kanske ännu mer oroande är att andelen med mycket låg utbildning är så stor. 38 procent av syrierna, 40 procent av afghanerna och 52 procent av somalierna hade endast grundskoleutbildning. Det kan hända att asylinvandringen 2015 har en helt annan utbildningsnivå, men troligen inte. Tvärtom brukar migration från problemområden präglas av att högutbildade är först ut.
Vidareutbildningen i Sverige fungerar än så länge uruselt. Ylva Johansson lättade på förlåten en aning när hon berättade att bara 7 procent av de lågt utbildade flyktinginvandrarna går vidare till studier efter den tvååriga etableringstidens slut.

Även om Ylva Johansson fortsätter sprida förljugna uppgifter, rent ut sagt sagor, om hur migranter ska komma i arbete har hon alltså medgivit att vidareutbildning av nyanlända fungerar uselt. För ett år sedan hade ett sådant ”misstänkliggörande” betraktats som rasistiskt i svensk offentlig debatt.
Det allra värsta med migrationen är inte människor som söker sig ett nytt liv, utan den politiska klassens totala avsaknad av ledarskap och deras obegåvade, okunniga och rent ut sagt befängda syn på verkligheten. Politik handlar om ledarskap. Men det finns inget ledarskap i Sverige idag. Bara fullständigt velande, dessutom inramat av en skärrad, IQ-befriad godhetsmoralism som ena dagen dömer ut fakta som rasism, för att nästa dag utgå från samma fakta för beslutsfattande.
Sverige leds av ett gäng klåpare. Och medierna är inte bättre.

Panamapappren mer än skvaller?

Att den globala skuggkulturen av brevlådeföretag blir genomlyst är bra. Här gömmer förmodligen kriminella karteller och korrupta makthavare undan pengar, inte bara för att undgå skatt utan för att dölja kriminell verksamhet genom pengatvätt. Läckor av detta slag innebär att medier och andra kommer närmare och kan granska sådan aktivitet.
Men hittills har medierna inte riktat in sig på kriminella utan på kändisar i den demokratiska världen. Medierna söker skvaller och sensationer ur ett mycket snävt perspektiv: sensationslyssnad. Vad jag kan se har ingen av dem som fått sin privatekonomi uthängd anklagats för skattebrott. Det gör att man kan ifrågasätta om det är seriös journalistik, menar International Business Times i Panama Papers: Unless there is evidence of tax evasion, those exposed have a right to privacy.
Journalister verkar så extatiska över att ha kommit över stora mängder ekonomiska transaktioner, något som sällan sker, att man vältrar sig i uppgifterna mest för att tillgodose låga syften: skvallra om kändisars privatliv rent allmänt.
En annan reflektion man kan göra är att mycket verkar vara gamla uppgifter. Ur ett svenskt politiskt perspektiv är Panamapappren då mer en tidsmaskin tillbaka till tiden för förmögenhetsskatt och arvsskatt som gjorde det meningsfullt att placera tillgångar utomlands. Sedan dessa skadliga skatter tagits bort har mycket av tillgångar utomlands flutit tillbaka till Sverige. Därför påverkar inte läckan någon politiskt brännbar diskussion. Vi har löst problem som till stor del skapade detta agerande.
Mest uppmärksamhet har vissa politiker fått för att de dolt eller förnekat denna typ av privata förehavanden, och att det nu kan avslöjas att deras namn finns i dessa papper. Det är legitim granskning. Men också den simplaste, enklaste och mest ofarliga. Västjournalister ställer västerländska kändisar till svars. Kändisar som inte kommer att angripa journalisterna med våld.
Jag är betydligt mer intresserad av journalistik som kan sätta ljuset på kriminella gäng och korrupta politiker i världen utanför Europa. Här finns en farlig och brutal värld som verkligen borde avslöjas och vars verksamhet borde försvåras genom avslöjanden som kan visa på lagbrott men också svek, lögner och bedrägeri mellan olika kriminella aktörer. Dessa avslöjanden skulle allvarligt kunna skada den kriminella världen och göra det mer riskfyllt att ta mutor.
Här skulle journalistiken kunna göra en stor och kanske historisk insats genom att försvaga skadliga mönster i den mindre välutvecklade världen utanför väst.
Är det så att journalistik numera bara är skvaller om kändisar på hemmaplan medan man blundar för och tycker det är jobbigt att granska och avslöjanden allvarliga brister långt borta?

Tål svensk yttrandefrihet islamkritik?

På journalistiska ”Grävseminariet” på Svenska Mässan i Göteborg medverkade konstnären Lars Vilks. Men säkerhetspådraget var enormt och man var tvungen att låta bli att förannonsera hans namn, istället var han ”hemlig gäst” — allt för att inte islamister skulle förvarnas och kunna planera terrordåd.
Ändå är det Lars Vilks som utmålas som boven i dramat. Han anklagas för att skapa ett ”vi-och-dom” och för att han spär på hat och motsättningar i samhället. Är det, frågar jag mig alltid, inte så att det är de som bombar, halshugger och ställer till blodbad i europeiska städer som spär på hat och motsättningar? Att kritisera Lars Vilks är inget annat än att ursäkta besinningslöst våld. Moraliskt betraktar jag numera dem som använder denna sjuka logik som medlöpare till den islamistiska fascismen. Man står moraliskt på mördarnas sida. Det är avskyvärt!
Och på vems sida står svenska medier?
Lars Vilks är lysande i förmågan att avslöja intellektuella haverier. Medlöperiet är ett. Ett annat är kulturvänsterns mantra om att konsten ska provocera. Men när Lars Vilks med sin konst provocerar muslimska extremister, då är det helt plötsligt inte längre rätt att provocera. Då är provokation lika med hat och skapa motsättningar. Vad är då all annan konst som provocerar? De som kallar sig intellektuella på vänsterkanten är ofta de som trillar dit i förmågan att upprätthålla ens de enklaste kraven på logik. För mig är detta inget annat än billig, förljugen retorik, ovärdig tänkande människor.
Och ingen har varit bättre än Lars Vilks på att avslöja medievänsterns och kulturvänsterns totala intellektuella haveri i deras förnekelse av all kritik mot islam och dess extrema uttolkningar.
Till Göteborgs-Posten sade arrangören Nils Hanson inför grävseminariet:

— Vi som utnyttjar det fria ordet måste ställa upp för andra som också vill utnyttja det. Uppställningen för Lars Vilks bland Sveriges journalister har varit väldigt lam, om den över huvud taget har funnits. Man har inte i tillräckligt stor utsträckning tagit ställning för hans rätt att uttrycka sig. Varför har man inte gjort det?

Intressanta frågor. Av det jag sett rapporterats från seminariet kom man inte fram till något svar på dem. Tvärtom blev det en ny tillställning där Lars Vilks befann sig på de anklagades bänk, medan den radikal islamism kom undan all kritik, som vanligt.

Integrationen sämre än politiker säger

Dagens Industri kryper till korset efter att ha använt den mycket spridda uppgiften att hälften av invandrare är i arbete efter åtta år. DI medger efter läsares påpekande att detta inte är sant. Det är mycket sämre. PM Nilsson skriver i Integrationen mer akut än vad vi trodde:

Det går lätt troll i siffror (…) arbetsmarknadsläget är värre än vad Di, Svenskt Näringsliv och de flesta politiska partier brukar ange. (…)
Kategorierna helårsanställd och företagare, det vill säga personer som i huvudsak försörjer sig själva, utgör 69 procent av den totala befolkningen mellan 20 och 64 år. Samma kategorier bland flyktingar och flyktinganhöriga uppgick till 25 procent efter åtta år i Sverige och 34 procent efter 15 år.
Det är alarmerande siffror. De är därtill från 2013, det vill säga mäter en period då flyktinginvandringen till Sverige var ganska liten.

Ja, siffran över invandrare som försörjer sig själva någon gång överhuvudtaget i Sverige kommer att sjunka. Varje nyanländ är i hög grad lika med ny bidragstagare. På livstid.
Frågan är varför vi i Sverige ska ge bort vår välfärd istället för att trygga välfärden för dem som byggt upp den.

Offentliganställda måste kunna straffas för tjänstefel

Det är lite märkligt att ett telefonsamtal med skvaller får stor uppmärksamhet i medierna så som exempel på offentliganställdas brister i arbetet. Uppdrag granskning kan visa att överdirektör på Skatteverket försökt ringa en tidigare kollega för att förvarna, när hon förstår att media begärt ut skatteuppgifter om denne.
Finansministern är kritisk mot agerandet, rapporterar Sveriges Radio:

-– Jag blev naturligtvis förvånad. Det är ett olämpligt agerande, säger Magdalena Andersson.

Till Exrpessen säger professor Bo Rothstein att de ansvariga på Skatteverket bör sparkas:

-– De har enligt mitt förmenande visat sådan omdömeslöshet att de borde entledigas. De verkar sakna insikter om de grundprinciper som gäller för hur offentliga tjänstemän skall agera, säger han.

Givetvis är det så att samtalet till den förre kollegan var olämpligt, men det allvarliga för journalisterna verkar vara att makthavare agerar till förmån för en privatpersonen snarare än för mediernas intresse av att överrumpla den granskade personen.
Men det begås betydligt allvarligare övertramp i stat och kommuner som borde bli föremål för disciplinära åtgärder, men där offentliganställda kommer undan. Det brott för tjänstefel Sverige har idag är urvattnat och innebär att ingen fälls för detta brott.
Istället för att uppröras över ett telefonsamtal med skvaller borde medierna intressera sig för att återupprätta straffansvar vid tjänstefel så som det var enligt 1809 års grundlag och fram till 1970-talet. Tjänstefel var då någonting som Justitieombudsmannen aktivt använde för att upprätthålla ett hög ämbetsmannamoral. Under 1800-talet åtalades och fälldes i snitt ett 20-tal statsanställda varje år för tjänstefel i domstol, med JO som åklagare. Straffen var kännbara: höga böter, avsked eller fängelse.
Ett verkligt straffansvar vid tjänstefel skulle varit det mest logiska svaret på allt från detta skallersamtal till riktigt allvarliga fel, som exempelvis rättsrötan kring den för seriemord dömde Tomas Quick. Olika debattörer har talat om att denna skandal måste förhindras från att upprepas genom att ändra rollerna i domstolen. Domarna borde vara mer aktiva, när advokaten håller sig passiv, har varit ett förslag. Samma åklagare borde inte utsetts för alla mordåtal för Quick, är en annan kommentar. Men det är inte där felet ligger.
Orsaken till Quickskandalen är att polismän och åklagare kom undan med tjänstefel. Man dolde bevis som talade emot den åtalades skuld. Att statsanställda på detta sätt begår brott sker därför att de vet att de aldrig kommer att bli ställda till ansvar för sin brottsliga handling. Fram till 1972 visste alla offentliganställda att JO kunde åtala dem för slarv, inkompetens och felaktigt handlande i sin yrkesroll.
Sverige hade behövt se ett åtal mot polismän och åklagare i Quickfallet där deras brottsliga förundersökning rannsakades av domstol och de ansvariga dömdes till fängelse. Det skulle förvarna alla andra poliser, åklagare och offentliganställda om att de ska göra allt för att agera enligt lagarna och inte försöka gå runt dem.
Återupprättande av straffansvar vid tjänstefel ser jag som en av de viktigaste juridiska åtgärder riksdagen borde vidta för att stärka rättssäkerheten i Sverige. Tjänstefel skulle slå sönder den farliga anda av kollegialitet och allsmäktighet som finns inom stat och kommun och som främst drabbar den lille medborgaren som inte har något att sätta emot.
Det famösa samtalet mellan Skatteverkets överdirektör och den förre kabinettsekreteraren visar på denna kollegialitetet, men det är inte detta samtal som hotar rättssäkerheten, det är att medierna och politikerna blundar för alla de tjänstefel som dagligen begås i stat och kommun och som inte berör någon kändis.

Nya regler om pass inte tillräckligt stränga

Svenska pass är eftertraktade. Många säljer sina pass till människosmugglare och terrorister. Hittills har det bara varit att beställa ett nytt, och efter några veckor ytterligare ett och så har det kunnat fortgå. Naiviteten har här, som överallt annars, varit enorm. En naivitet som gynnat terrorism och kriminalitet. Under 2013 försvann 177.000 svenska pass.
Nu skärps reglerna. Från nästa vecka kan man få ut max tre vanliga pass under en femårsperiod. Efter det kan man få ut provisoriska pass. Polisen skriver:

Vid behov kan provisoriska pass utfärdas för en enskild resa. En nyhet med de provisoriska passen är att de inte bara blir tidsbegränsade utan även geografiskt begränsade till det specifika land man tänkt resa till. Om man ansöker om ett provisoriskt pass och har ett vanligt pass som fortfarande är giltigt kommer det vanliga passet att återkallas och spärras internationellt.

Riksdag och regering kunde gått längre. Efter två ”tappade” pass borde bara provisoriska delas ut. Och varför spärras inte alla pass när någon begär ut nytt, trots att man tidigare har hämtat ut ett pass som fortfarande är giltigt?
Det går trögt för vissa att vakna och inse hur världen ser ut.

Med vänsterregering insjuknar folket

Igår höll regeringen presskonferens inför vårbudgeten som ska läggas nästa vecka. Man gick till storms mot de skattesänkningar som den tidigare borgerliga regeringen genomfört. ”Lustigt”, tänkte jag. Socialdemokraterna lovade folket inför förra valet att inte höja skatterna, så man står bakom dessa skattesänkningar man så hårt kritiserar.
Men det är illavarslande att statsministern och finansministern nu attackerar utvecklingen vi haft i Sverige sedan 1980-talet, det vill säga sänkning av det världsrekordhöga skattetrycket. Sverige ligger nu på 43 procent av BNP. Det är fortfarande mycket högre än OECD-snittet på 34 procent.
Varför förvarnar regeringen om skattehöjningar? Jo, man räknar med betydligt högre sjukfrånvaro och arbetslöshet. Skälet? Regeringen gör det mer lönsamt att inte arbeta. Sjukpenningen beräknas öka till 50 miljarder kronor år 2018, en ökning med ”hisnande 150 procent från 2010”, skriver DI i Gökungar i budgetboet.
Hur kan det vara god politik att öka sjukfrånvaron? Före Alliansens tillträde 2006 var Sverige det land i världen som hade högst sjukfrånvaro. Var vi i Sverige verkligen så sjuka? Och hur kom det sig att vi blev friska under den borgerliga regeringen, för att nu med en ny S-ledd regering åter sjuknar in?
Sjukskrivningar handlar i mycket inte om sjukdom utan om hur vi tänker och vad som lönar sig. Om det inte lönar sig att arbeta och ersättningssystemen inte konstrueras så att rehabilitering krävs, finns inga incitament att sträva efter arbete. Förra regeringen lyckades vända trenden, men nuvarande regering vill tydligen hellre att svenska folket ska insjukna igen än att bli vid sitt arbete.
Nu ska arbetslinjen bli sjukskrivningslinjen. Till vems fromma, undrar jag.

Toppsossarnas lyxliv

Expressens Michael Syrén har gjort ett slagkraftigt reportage om hur tidigare socialdemokratiska politiker lever idag. Med ”Internationalen” i bakgrunden visas lyxvillor, snabba sportbilar och mångmiljonsinkomster. Det hade varit vass satir — om det inte bara varit en rak rapportering av fakta. Se video: Toppsossarna lever i dag ett liv långt ifrån sina tidigare väljare.
Mest absurt blir det när Syrén knackar på dörren till herrgården där förre statsministern bor, och Göran Persson (S) genom en stängd dörr skriker:
— Nej, nu ringer jag polisen.
På bilden ovan syns villa för 31 miljoner inköpt av förre näringsministern Björn Rosengren (S) för några år sedan.
Jag har inget emot att människor tjänar pengar. Men när de själva försvårat för andra att göra detsamma genom att som politiker höja skatter och genom att hycklande påstå att de är för jämlikhet och under årtionden velat påskina att de är godare människor än borgerliga personer, då blir det intressant att avslöja deras förljugenhet.