De interna avgångskraven mot Fridolin och Romson växer inom Miljöpartiet. Då passar Fridolin på att skriva en besynnerlig debattartikel i Kristianstadsbladet, MPs nystart växer underifrån.
Sällan har jag läst en artikel där så mycket skrivs mellan raderna. Fridolin nämner inte varför partiet är i kris, utan uppmanar till ”envishet”, förklarar att MP ”nu går mot en nystart” och man ska lyfta politik som ”håller längre än bara till nästa val”. Underförstått: vad bråkar ni om – vi borde se framåt!
Han förklarar vidare vägen till politiska mål ”sällan är spikrak”, att MP inte bör ”stå kvar och sura” utan vara ”stolta” över gjorda kompromisser. Partiet borde agera som ”ett MP” och ”våga lyfta blicken från dagspolitikens krav”. Underförstått: sluta sura för bakslag och ställ upp för partiledningen!
Det Gustav Fridolin inte gör är också intressant: han verkar inte anse sig ha något ansvar för krisen. Den bristen på envishet och långsiktighet hos partikamraterna som är problemet.
Jag vet inte om det är en särdeles framgångsrik argumentationslinje.