Tydliggör värderingar om assimilering

De senaste månaderna har regeringen vidtagit ett antal panikåtgärder för att uppnå kontroll över gränserna, bland annat genom ID-krav för inresa i Sverige, och minska volymen på migrantströmmen. Åtminstone tillfälligt har antalet ankommande minskat.
Men nu då?
Vi kan ju inte ha politik som hela tiden bygger på panik och ad-hoc lösningar. Vilka värderingar och principer ska gälla i migrations- och integrationspolitiken? De gamla har krossats i mötet med verkligheten.
Tystnad präglar dock debatten, förmodligen därför att flertalet partier fortfarande är i chock efter uppvaknandet från den utopiska idealismens kollaps.
En röst har dock framfört principiella resonemang. Förra veckan skrev Mauricio Rojas i sin krönika i Svenska Dagbladet, Varken assimilation eller multikulturalism (och återgav då vad han sa som FP-riksdagsman 2006):

[Vi måste] göra upp med två integrationspolitiska återvändsgränder, nämligen assimilationspolitiken och multikulturalismen. Assimilationspolitiken som idé bygger på en förkastlig strävan efter att utplåna det som är annorlunda. Assimilationspolitiken är dessutom fullständigt verklighetsfrämmande i en globaliserad värld såvida man inte är beredd att ta till talibanmetoder, som skulle göra hela samhällslivet till ett fängelse. Därför var det ett stort framsteg när assimilationen förkastades på 1970-talet som mål för invandrarpolitiken. Det beklagliga i sammanhanget var att den integrationspolitiska pendeln slog mot den motsatta ytterligheten, det vill säga ett förbehållslöst bejakande av mångfalden och en blindhet inför behovet av gemenskap och delade grundvärderingar. Det öppnade dörren för multikulturalismen.
Multikulturalismen bygger på en utopisk syn på ett mångkulturellt samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. En sådan föreställning inspirerade den invandrarpolitik som Sverige antog i mitten på 1970-talet. Den kulturella valfriheten blev nyckelbegreppet i denna politik. Inga preciseringar av denna valfrihet gjordes, och inga eventuella värdekonflikter antyddes. Det reflekterades inte ens över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap.

När det gäller multikulturalism håller jag med Rojas. Men han ger assimilering en märkligt extrem definition. Detta ord har inte alls med att ”utplåna” det som är annorlunda.
Låt oss lämna vänsterdogmatiska och retoriskt förvrängda uttolkningar av ordet i den svenska debatten och se till hur ordet definieras på engelska. Digitala ordboken Dictionary anger om assimilation:

* the act or process of assimilating, or of absorbing information, experiences (”the need for quick assimilation of the facts”).
* the state or condition of being assimilated, or of being absorbed into something.
* the process of adapting or adjusting to the culture of a group or nation, or the state of being so adapted (”assimilation of immigrants into American Life”).
* the process by which a person or persons acquire the social and psychological characteristics of a Group (“waves of immigrants have been assimilated into the American culture”)

Det handlar alltså om att absorbera, förvärva och anpassa sig till kulturen i ett nytt land. I invandrarlandet USA är assimilering den naturliga målsättningen. Alla kan behålla sina särdrag i det privata, men man kan inte kräva att andra i det offentliga rummet ska visa samma hänsyn till avvikande kulturella drag som till majoritetssamhällets. Det är den avgörande principiella skillnaden mellan integration och assimilation.
Integration betyder att alla ska flytta sig i lika hög grad för att uppnå en ny harmoni. (Om integaration heter det i Dictionary: ”act or instance of combining into an integral whole.”) Med integration som politiskt mål ska alltså svenska normer överges (om exempelvis kvinnors jämlika ställning) för att skapa en ny helhet, där det svenska bara är ett inslag som ska jämkas med alla andra.
Denna politiska dogm har allvarligt skadad det svenska samhället. Etniska svenskar känner inte längre igen sig i sitt eget land, och invandrare har mycket svårt att förstå vad det svenska egentligen är. Förvirringen råder för alla. Det är en grogrund för missförstånd och växande motsättningar.
Med assimilering som överordnad politisk värdering värnas de svenska normerna och för invandrare blir det tydligt vad det är som gäller för man ska  fungera i det nya landet.
Efter paniken och kaoset under 2015 är det nu dags att lägga fast tydliga politiska värderingar och målsättningar för hur migranter ska mötas. Integration borde ersättas med assimilisation. Det betyder inte att olika kulturer ska förbjudas eller utplånas. Den kan i olika sammanhang och i privatlivet värnas och hållas levande. Men, och det är det viktiga, andra kulturer har inte samma ställning som den svenska i Sverige. Andra kulturer kan inte diktera vilka regler som ska gälla i Sverige.
Med en större tydlighet om vad som gäller skapas bättre förutsättningar för förståelse och samexistens. Vi måste sätta ner foten och konstatera att i vårt land är det svensk norm som är utgångspunkt.

Högt på dagordningen i Davos: Brexit

Storbritanniens premiärminister David Cameron deltog i ett av de mest omdiskuterade seminarierna under första dagen av World Economic Forum i Davos. Wall Street Journal skriver:

Förra året var det få som funderade på om Storbritannien, EU:s näst största ekonomi, kunde komma att lämna unionen. Men idag är frågan om utträde, ett Brexit, en av de främsta makroekonomiska frågetecknen i Europa och en källa för oro bland många av deltagarna i Davos.
Ett brittiskt utträde från EU skulle bli ett tydligt bakslag både socialt och politiskt, samtidigt som det skulle få betydande finansiella och ekonomiska konsekvenser. (…)
På torsdagen uppmanade Cameron näringslivsföreträdare i Davos att stödja hans initiativ till att omförhandla villkor för EU, eftersom Europa sackar efter teknologiskt och i produktivitet och behöver förenkla regelverk och minska byråkrati.
Ett tecken på vilken utmaning Cameron står inför var att hans tidtabell för förhandlingar drar ut på tiden efter att Frankrikes och Hollands premiärministrar sagt att det kan bli svårt att nå en uppgörelse i februari som Cameron hoppats.

Tyvärr är det lätt att se prestige gå före sunt förnuft — igen — i EU. David Camerons krav på reformer är i allra högsta grad rimliga, inte bara för Storbritannien utan för hela projektet. EU håller på att upplösas genom fallande tillit och total oförmåga att genomföra de beslut man fattat. Vi såg först hur stabiliseringspakten, som var ett villkor för att eurozonen skulle fungera, negligerades av Grekland och andra ansvarslösa medlemsländer. Resultatet blev en skuldkris som euron nätt och jämnt överlevde, och krisen kan spetsas till igen.
Förra året såg vi hur EU:s yttre gränser visade sig vara påhitt som ingen upprätthöll. Det betydde att när folk började röra sig över gränserna föll omedelbart Schengenavtalet och Dublinöverenskommelsen samman som korthus. Alla de stora politiska idéerna visade sig vara tomma påhitt utan förankring i verkligheten.
Men även om Cameron går fram försiktigt, alldeles för försiktigt, möter han inte respekt utan hån från EU-byråkratin. Den tänker inte förändras.
På det sättet avslöjar Camerons initiativ hur illa ställt det är med unionen. Om Bryssel inte går med på Camerons krav är det naturligt att engelsmännen röstar nej och lämnar unionen. Det skulle bli första spiken i kistan för hela det nuvarande projektet. Vi behöver en europeisk gemenskap, men den borde byggas på realiteter, inte på galet utopiska drömmar.
Se mer: Wall Street Journal i Britain’s Place in EU a Big Question Mark in Davos, Bloomberg News i Cameron Takes `Brexit’ Referendum Push to Executives in Davos

Verkligheten är riksdagens värsta fiende

På ledarplats skriver Maria Ludvigsson, Om Moderaterna kan sluta sjåpa sig. Mycket träffsäkert. Hon påpekar att efter åtta år i Sverige står fortfarande hälften av migranterna utanför arbetsmarknaden, och i många fall aldrig kommer in. Trots detta vägrar partierna att ompröva det ideologiska tänkandet bakom denna politiken.

Om Moderaterna i stället kunde skaka av sig det pliktskyldiga ”härtill är jag nödd och tvungen” så fort välfärds- och arbetsmarknadsreformer diskuteras, kunde partiet göra debatten och småningom verkligheten mindre destruktiv.
Förändringar som gör välfärdsstaten något mindre men i stället mer effektiv, är i sig av godo. Politiskt ledarskap behöver inte ta sin utgångspunkt i ett ”vi är så illa tvungna”. ”Det här är ett bättre alternativ” går också alldeles utmärkt.
Såväl bostads- som arbetsmarknad präglas av stenhårda insider/outsider-villkor (…) Att trots färre meriter än de redan etablerade få komma in på lägre lön, har inte varit att tänka på. Bliv vid ditt socialbidrag! Utmana inte systemet! Vänta snällt!

God summering av hur en stor riksdagsmajoritet ser på saken. De vägrar se verkligheten för att leva i sin utopiska bubbla. De har ställt till det med i praktiken öppna gränser och fri invandring. Nu måste man städa upp och skapa ordning. Det är dags för väljarna att i nästa val se till att flummarna åker ut och väljer de som ser verkligheten som den är.

Daily Mail avslöjar ofredanden i Sverige

Svenska medier fortsätter att mörklägga och censurera om massofredanden. Vi måste gå till utländska medier för att få reda på vad som händer. Daily Mail publicerar en videofilm med ett fall av ofredande, Shocking video shows Swedish woman being harassed and groped by gang of ‘migrant’ men:

En kvinna börjar filma med mobiltelefonen när en av flera migrant börjar tafsa på henne när hon går förbi. Hon konfronterar männen medan de upprepade gånger begär att hon ska ha sex med dem. Trots hennes tydliga avvisande fortsätter man begära sex och att man kan betala för sex.

Här ser vi hur rena anarkin sprider sig i Sverige. Ingen gör något. Polisen tittar bort på för att inte gynna ”fel” parti, som rikspolischefen ”kräks” över. Feminister anklagar bara svenska män, de som sköter sig bäst i världen. Medier och politiker tiger.

16-åringar kan få rösta, om de betalar skatt

Demokratiutredningen med Olle Wästberg i spetsen föreslår att rösträttsåldern sänks till 16 år. Många invänder att det blir märkligt med tanke på att man inte anses mogen att köpa starköl förrän man är 20 år gammal. Att hantera öl skulle alltså vara mycket mer avancerat än att ta ställning till hur landet ska ledas och styras.
Men jag skulle hellre än åldersfixeringen, som vi av någon anledning är så upptagna med i Sverige, diskutera när man blir en ansvarsfull medborgare som borde få vara med och bestämma om landets styre. För mig finns ett självklart sådant mått: när man försörjer sig själv, eller åtminstone delvis gör det.
Varför inte återinföra skattestreck för rösträtt?
Strecket kan sättas vid en krona. Alltså: för att få rösträtt ska man ha betalat minst en krona i inkomstskatt (året innan valår). Det innebär att man måste ha sommarjobbat eller jobbat helger så att man tjänat mer än 2050 kr/mån (25.000 kr på hela året), så att inkomsten överstiger grund- och jobbskatteavdrag. Pension, a-kassa, sjukpeng räknar som inkomst.
Eftersom en viktig del av det demokratiska styrelseskicket handlar om att beskatta medborgarna och avgöra hur dessa medel ska användas, anser jag att man ska ha varit med och bidragit till denna skattkista för att rösta om hur den ska användas.
Att försörja sig genom arbete är också en tydlig indikation på mognad och moraliskt ansvarsfullt agerande.
Och just därför att det har med moraliskt ansvar att göra, har vi svaret på varför denna fråga är tabu.
Man får inte ställa krav på medborgarna. Det är bara rättigheter som räknas. Skyldigheter får vi inte resa. Men just detta har urholkat medborgarskapet och människors insikt om att vi har en gemenskap som vi bör värna, och det gör vi inte genom att bara kräva rättigheter utan också genom att fullfölja skyldigheter.
Varför inte använda rösträtten för att markera att alla kan få denna rätt, men de måste först leva upp till vissa skyldigheter.

Horace Engdahl, folklig? Va!

Om någon för tio år sedan frågat mig vem som bäst personifierar snobbismen bland intellektuella i Sverige (som alltid är vänster), skulle jag kunnat svara Horace Engdahl, medarbetaren på fisförnäma DN-kultur som blev ledamot av prestigefulla Svenska Akademin och dess ständige sekreterare till 2009.
Men i veckan fick jag höra surr om att Engdahl givit SVT-intervju och visat upp en ny, mognare och inte alls politisk korrekt sida: Min sanning (SVTplay).
Och jag måste säga att Engdahl imponerar i sina eftertänksamma insikter om både sig själv och samhället. Han är den förste etablissemangsperson i Sverige som erkänner att landet håller på att gå åt helvete på grund av en sjuk ängslighetskultur i etablissemangen. Ja, nu uttrycker han sig inte så, men väl så här:

Du har kallat Tyskland ”ett Sverige för vuxna”. Vad menar du?
— Det är mindre fånigt än Sverige. Människor där måste ta sig i kragen, svara för sig själva. De måste vara beredda på att ingen bäddar för dem. Ingen tar hand om dem varje gång de gjort en dumhet.
— Det finns en stark debattradition i Tyskland där du förväntas kunna förklara varför du intar en viss ståndpunkt. I Sverige har vi inte det kravet.
Är vi fåniga?
— Vi är barnsliga. Vi lever i en väldigt skyddad och lite tramsig värld.
Kan du ge exempel?
— Vår debatt är tramsig i snart sagt allting. Jag har för länge sedan givit upp hoppet om att sitta och läsa en svensk dagstidning och finna den intressant. Jag saknar en genomförd intelligent och orädd argumentation som är beredd att respektera en motsatt ståndpunkt.
— Det finns en speciell tystnad som man lär sig känna igen när man kommer tillbaka utomlands ifrån.
Alla ska tycka lika?
— Inte så mycket det. Men samtidigt finns det frågor som man inte kan röra vid. Det finns tysta överenskommelser som uppfattas som okränkbara. Frågor som man helt enkelt viker bort ifrån.
[Programledaren vill att Engdahl utvecklar och ger exempel.]
— Det finns ett krav på en pacifistisk grundattityd. Om man börjar tala om saker för konkret så blir det otäckt och då vill man inte vara med längre. Krig är otäckt. Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid. Men det vill man inte erkänna.
Vad menar du med det?
— Det är ett väldigt enkelt påstående. Vi kommer fortsätta föra krig. Då får man förhålla sig till det och inte förneka det. Men vi [i Sverige] är förtjusta i vissa förnekelser, tycker jag.

Trodde aldrig att Engdahl kunde rikta sådana rallarsvingar mot etablissemangen som ju utgör dessa fega, ynkliga och förnekande krafter i svensk samhällsdebatt.
Jag kan inte Tyskland, men det han säger om Sverige är precis så som jag uppfattar det. Mediebranschen och dess journalister utgör ett kollektivt mentalt haveri, där man istället för jakt på fakta gör allt för att lura sin publik att omfamna vänstergroteska och världsfrånvända ståndpunkter. Man lägger all energi på att manipulera svenska folket och vagga in det i en fantasi som aldrig går att upprätthålla i längden.
Ju längre medierna — och dess drabanter i de etablerade partierna — driver denna förvanskade bild av Sverige, desto värre kommer fallet att bli när bilden till slut spricker och rasar samman.
Vi är några som länge hamrat på och försökt spräcka denna bild från utsidan. Nu hamrar Engdahl på bilden från insidan. Kanske kan förljugenheten snart falla i bitar.
Den här intervjun inger hopp.

Ny biofilm skadar Hillary Clinton

Hillary Clinton var utrikesminister när islamister attackerade den amerikanska beskickningen i staden Benghazi i Libyen 2012. Ambassadören och två andra amerikaner sköts ihjäl. Trots varningar hade Clinton och president Obama vägrat avdela militär förstärkning till Benghazi.
Det var illa nog, men efter attacken försökte Clinton och Obama i media skylla attacken på en libysk demonstration mot en antimuslims video som publicerats i USA, och att denna demonstration spårat ur i oplanerat våld. Man ville mörka att det var en terrorattack. När detta avslöjades sa Obama och Clinton att de misslett allmänheten om terrorattacken för att skydda utredningen av händelsen, vilket också det visade sig vara lögnaktigt.
Det är dessa försök att smita ifrån sitt ansvar som gör Benghazi så giftigt för Hillary Clinton. Om hon springer och gömmer sig när det bränner till är hon inte duglig som president.
Nu har en actionfilm om händelserna gått upp på biograferna, 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi.
National Review skriver, The Jacksonian Politics of “13 Hours”:

Kommer filmen att skada Hillary Clinton politiskt? Ja, det gör den, med all rätt. I bästa fall gjorde Obama och Clinton för lite för att stödja amerikanerna i strid, ambassadör Chris Stevens och hans säkerhetsmän. Men maktmissbruket i toppen kan mycket väl vara än värre. Filmen väcker liv i den sorgliga historien om Benghazi, och det kan inte vara annat än problem för presidenten och hans förre utrikesminister.

Sedan tar artikeln om filmen upp en annan intressant aspekt — nutida klasskamp med bäring på presidentvalet:

Genom filmens gripande stridsscener finns en spänning mellan CIA-agenter och de vanliga soldaterna. Det är en kulturell klasskamp av det slag vi ofta upplever i countrymusikens videor: högutbildade övre medelklasstyper som får all prestige och uppmärksamhet, medan arbetarklassens grabbar, som utför allt det hårda och farliga arbetet, dumpas och ignoreras. När det handlar om liv och död är det arbetarklasshjältarna som agerar och skyddar de förmodade mer värda.
I filmen skildras det som personligt drama, men det förmedlar ett politiskt budskap. CIA-folket är synnerligen naiva om Mellanöstern. De tror att Libyen ska tacka dem för att de hjälpt till att avsätta Khadaffi. De tror att med västerländsk hjälp ska demokrati spira i Libyen. Samtidigt vet soldaterna med sin omfattande erfarenhet från marken att detta är missriktad optimism. Och det är soldaterna som får rätt.
I republikanska primärvalet har kommit att präglas av liknande uppdelning, där Trump och Cruz är de Jacksonska [folkliga] kandidaterna, medan etablissemangets optimism representeras av Rubio och Bush.

Tilläggas kan att alla demokratiska partiets kandidater självklart tillhör etablissemanget, de som glider ovanpå, aldrig skitar ner händerna men anser sig veta bäst och hävdar sin prestige, även om de inte har en susning om hur det är i verkligheten.
Jag undrar om inte detta kan komma att bli den dominerande skiljelinjen i västländernas politik framöver: idealiserande drömmare mot realistiska pessimister.
Globaliseringen har inneburit att västvärldens utveckling givit världshistoriens största välståndsutvecklingen i fattiga länder. När dessa människor, helt oerfarna av demokrati och frihet, börjar röra på sig är det inte självklart att västliga värderingar kommer att bli överordnade diktatur, förtryck och besinningslöst våld.
Vem ska leda försvaret av våra västliga värderingar i en värld där demokratins motståndare växer sig allt starkare? En mjukis som inte vill försvara sig militärt, eller en hårding som talar tryggt, men ser till att ha världens effektivaste försvarsmakt i ryggen?
Se mer i bloggen: Benghazi Hillary Clintons Chappaquiddick? (april 2013).

Harvardprofessor: Margot Wallström är förvirrad

Harvardprofessorn i internationell rätt, Noah Feldman, smular sönder utrikesminister Margot Wallströms anklagelser mot Israel och bekräftar bilden av att hon blivit ett åtlöje i världspolitiken. Hos Bloomberg skriver han, Sweden’s Foreign Minister Misunderstands International Law:

Wallström försvarade sig i Sveriges riksdag genom att insistera att hon ”framfört argument baserade på principer inom internationell rätt”. Hennes kritiker menar att hon ursäktar terrorism. Detta är mer än en vanlig diplomatisk incident. Wallströms agerande väcker frågor om vad folkrätten innebär: i vilken utsträckning kan den tillämpas vid ögonblickliga våldshändelser som polis har att hantera?
Så som lärare i folkrätt finner jag Wallströms uttolkning förvirrad, som bäst. I värsta fall medvetet misstolkad. Det finns åtminstone tre tydliga problem med hennes argument. För det första är frågan om internationell lag omfattar användande av dödligt våld av polis i samband med gripanden för att upprätthålla lag och ordning. (…) Det är inte klarlagt att våld av polis i samband med gripande av brottsmisstänkt förbjuds i folkrätten.

Professorn påpekar att i så fall kan polis i många länder ifrågasättas på detta sätt i samband med gripande av brottsmisstänkta. Ja, varför kritiserar inte Wallström andra än Israel för övervåld vid gripanden? Och varför kritiserar inte Wallström lika ihärdigt värre våld, tortyr och avrättningar i de diktaturer som omger Israel?
Ja, professorn påpekar att svensk polis sköt ihjäl gärningsmannen som attackerade en skola i Trollhättan i höstas:

Gärningsmannen i Trollhättan var beväpnad med svärd och polisen dödade honom med skjutvapen. Ändå har inte Margot Wallström, vad jag vet, begärt en utredning om denna skjutning var i strid med folkrätten.

Exakt. Wallström måste be Israel om ursäkt för sitt osakliga och förvirrande agerande. Henne misstänkliggöranden saknar grund, inte minst därför att svensk polis agerar exakt på samma sätt som israelisk — med all rätt — när ett terrorangrepp genomförs.
Men Wallström är väl redan på väg ut, sedan det i veckan avslöjades att hon fått en hyreslägenhet i centrala Stockholm av fackförbundet Kommunal. Det är inget annat än en muta. Wallström är korrumperad. Men i Sverige har det accepterats när fackförbund mutar socialdemokratiska politiker. Men det är ruttet. Dags att göra upp med denna svenska variant av vänskapskorruption.

Tidningen Fokus, nu utan triggervarning

När ett nytt numer av månadsmagasinet Axess dimper ner i brevlådan blir jag glad. Det betyder ett antal kloka och lärorika artiklar utan självcensur att läsa och begrunda. Nu kanske Axess får sällskap av veckomagasinet Fokus som högkvalitativ, öppen och nyfiken publikation, till skillnad från det haveri i förljugenhet och manipulation som präglar merparten av mediebranschen.
Det allra första nummer har nämligen kommit med Johan Hakelius som chefredaktör.
Redan i ledarens rubrik syns en annan ton än vi är vana vid: Livet utan triggervarning. Hakelius tar spjärn mot den feghet som utvecklats på universitet och spridit sig till medier och politik, där yttrandefriheten beskärs så att ingen ska behöva ”känna sig kränkt” av en åsikt man inte håller med om.
Och ledaren signalerar verkligen uppfriskande och intelligent provokation. Man behöver inte hålla med, men jag älskar när ståndpunkter uttrycks med skärpa, tydlighet och en stänk humor eller sarkasm. Det sistnämnda är en allt viktigare indikator på om den som uttrycker en mening har självdistans och en egen beredningsprocess i skallen, eller är en platt och ointressant individ som bara gör sig själv till megafon för förutbestämda ståndpunkter.
Mitt intryck är nämligen att de som försvarar vänsterpolitik, feminism och islamism helt saknar humor och självdistans. De är oflexibla i sitt tänkande och kan inte kliva ur sin dogmatiska kostym. Tyvärr är det denna sorts personer som helt dominerar det offentliga svenska rummet. Ja, jag måste erkänna att det offentliga Sverige börjar kännas som ett dårhus för idioter som slutat tänka och resonera utifrån den verklighet vi faktiskt — faktiskt! — har.
Det gör undantagen så viktiga.
Jag tror Fokus kan komma att vara ett sådant undantag, varje vecka. Äntligen!

Nedtystat: massofredande mot svenska tjejer, inte invandrartjejer

Som lokalpolitiker skrev Tommy Deogan om vad som hände i Kungsträdgården, när det hänt i augusti. Han påpekar att det inte var tjejer med invandrarbakgrund som utsattes för ofredande, utan etniska svenskar, Fientlighet föder fientlighet – svenskar tjejer utsatta för rasism och trakasserier:

… problematisk att vi under några år hade svårt att locka in svenska ungdomar till den,– killar som tjejer. Killarna utsattes för misshandel, rån och hot och tjejerna för sexuella trakasserier, våldtäktsförsök samt kränkningar.”

Detta gör att alla feminister som försöker förringa övergreppen har fullständigt felaktiga premisser för sitt bagatelliserande av händelserna. De var inte bara sexistiska, utan också rasistiska, riktade mot svenska tjejer.
Kriminologen Leif GW Persson talar om ”inverterad rasism” när polisen inte lagför brottsliga handlingar när de utförs av invandrare.
Men medierna mörklägger också dessa fakta. Ingen kan längre räkna med saklig rapportering från medierna.
Om invandrargäng får fritt fram att begå rasistsiska sexövergrepp på en ungdomsfestival, varför skulle inte denna kriminalitet breda ut sig i övriga samhället?
Och varför låter de etablerade partierna denna mörkläggning ske? Varför vill de inte ta fram alla fakta?