Om någon för tio år sedan frågat mig vem som bäst personifierar snobbismen bland intellektuella i Sverige (som alltid är vänster), skulle jag kunnat svara Horace Engdahl, medarbetaren på fisförnäma DN-kultur som blev ledamot av prestigefulla Svenska Akademin och dess ständige sekreterare till 2009.
Men i veckan fick jag höra surr om att Engdahl givit SVT-intervju och visat upp en ny, mognare och inte alls politisk korrekt sida: Min sanning (SVTplay).
Och jag måste säga att Engdahl imponerar i sina eftertänksamma insikter om både sig själv och samhället. Han är den förste etablissemangsperson i Sverige som erkänner att landet håller på att gå åt helvete på grund av en sjuk ängslighetskultur i etablissemangen. Ja, nu uttrycker han sig inte så, men väl så här:
Du har kallat Tyskland ”ett Sverige för vuxna”. Vad menar du?
— Det är mindre fånigt än Sverige. Människor där måste ta sig i kragen, svara för sig själva. De måste vara beredda på att ingen bäddar för dem. Ingen tar hand om dem varje gång de gjort en dumhet.
— Det finns en stark debattradition i Tyskland där du förväntas kunna förklara varför du intar en viss ståndpunkt. I Sverige har vi inte det kravet.
Är vi fåniga?
— Vi är barnsliga. Vi lever i en väldigt skyddad och lite tramsig värld.
Kan du ge exempel?
— Vår debatt är tramsig i snart sagt allting. Jag har för länge sedan givit upp hoppet om att sitta och läsa en svensk dagstidning och finna den intressant. Jag saknar en genomförd intelligent och orädd argumentation som är beredd att respektera en motsatt ståndpunkt.
— Det finns en speciell tystnad som man lär sig känna igen när man kommer tillbaka utomlands ifrån.
Alla ska tycka lika?
— Inte så mycket det. Men samtidigt finns det frågor som man inte kan röra vid. Det finns tysta överenskommelser som uppfattas som okränkbara. Frågor som man helt enkelt viker bort ifrån.
[Programledaren vill att Engdahl utvecklar och ger exempel.]
— Det finns ett krav på en pacifistisk grundattityd. Om man börjar tala om saker för konkret så blir det otäckt och då vill man inte vara med längre. Krig är otäckt. Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid. Men det vill man inte erkänna.
Vad menar du med det?
— Det är ett väldigt enkelt påstående. Vi kommer fortsätta föra krig. Då får man förhålla sig till det och inte förneka det. Men vi [i Sverige] är förtjusta i vissa förnekelser, tycker jag.
Trodde aldrig att Engdahl kunde rikta sådana rallarsvingar mot etablissemangen som ju utgör dessa fega, ynkliga och förnekande krafter i svensk samhällsdebatt.
Jag kan inte Tyskland, men det han säger om Sverige är precis så som jag uppfattar det. Mediebranschen och dess journalister utgör ett kollektivt mentalt haveri, där man istället för jakt på fakta gör allt för att lura sin publik att omfamna vänstergroteska och världsfrånvända ståndpunkter. Man lägger all energi på att manipulera svenska folket och vagga in det i en fantasi som aldrig går att upprätthålla i längden.
Ju längre medierna — och dess drabanter i de etablerade partierna — driver denna förvanskade bild av Sverige, desto värre kommer fallet att bli när bilden till slut spricker och rasar samman.
Vi är några som länge hamrat på och försökt spräcka denna bild från utsidan. Nu hamrar Engdahl på bilden från insidan. Kanske kan förljugenheten snart falla i bitar.
Den här intervjun inger hopp.