Month: January 2016

Förlåt, kära läsare. Men den amerikanska valrörelsen är så underhållande att jag inte kan låta bli att skriva om den igen. På tisdag morgon (svensk tid) vet vi hur landsbygdsdelstaten Iowa med drygt 3 miljoner invånare röstat i valet av presidentkandidat för respektive parti. Man möts i flera tusen stormöten i skolor och församlingshem för att diskutera och rösta fram sina favoriter.
Historisk erfarenhet säger att det är nödvändigt att komma bland tre-i-topp för att slutligen bli partiets kandidat i november. Den mest brännande frågan är om uppstickarna Donald Trump och Bernie Sanders verkligen har folkligt stöd.
Traditionellt behöver en kandidat spendera mycket tid i delstaten och lära känna många Iowa-bor för att ha framgång i valet. Bland de republikanska kandidaterna har Texassenatorn Ted Cruz gjort just detta, medan Donald Trump haft ett antal stora och välbesökta valmöten, och varit tillgänglig i sociala medier, men inte skakat hand på gator och i caféer.
Iowa har varit den delstat där Trump haft svagast ställning. Bara de senaste veckorna har han kommit etta i mätningarna. Men mätningar har notoriskt haft fel i Iowa, just på grund av stormötesprocessen. Folk diskuterar och ändrar sig. Och det avgörande är vilken kandidats väljare som orkar delta i ett flera timmar långt möte, innan de avger sin slutliga röst. Många menar att Trump-väljarna inte brukar gå på denna sorts möten och därför inte kommer att dyka upp. I så fall sjunker Trump som en sten i valresultatet, även om de flesta skulle vara beredda att rösta på honom i november.
Det vore en stor triumf för Trump om han vann i Iowa. Eftersom han leder med större marginal i mätningar i andra delstater, skulle en Iowa-seger kunna innebära att Trump blir ostoppbar. Men mer realistiskt är att han kommer tvåa, efter Ted Cruz. Det ger Trump godkänt, för att sedan sikta på vinst i New Hampshire.
Näst mest spännande svar som Iowaväljarna kommer att ge, är vilken etablissemangskandidat på republikanska sidan som klarar sig bäst. Enligt de som rapporterar från Iowa är många nyfikna på Floridasenatorn Marco Rubio. Han har också klarat sig bra i de senaste debatterna. Det vore en stor överraskning om han fick ett stöd i närheten av de två uppstickarkandidaterna Trump och Ted Cruz. En sensation vore om Rubio kom tvåa och vann över en av dem.
Jag tror republikanerna skulle gynnas av en tvåmannadebatt mellan Trump och en etablissemangskandidat. Det skulle tvinga Trump att bli mer konkret om sin politik, och etablissemangets man måste konkret visa på vilket sätt denne är mer lämpad än Trump.
Många har kallar primärvalrörelsen fram till nu för “galen”, “fullständigt oförutsägbar”, “historiskt oberäknerlig” och “all tidigare praxis har kastats ut genom fönstret”. Detta redan innan några väljare börjat rösta.
Att spekulera om utgången i Iowa är därför något man borde låta bli. Men jag tror amerikaner, inte minst ute på landsbygden, är förbannade och vill se största möjliga jordbävning i Washington. Det betyder: klar Trump triumf. Om han tar Cruz-väljare, kan Marco Rubio överraska och bli tvåa. (Av någon anledning stämmer mitt tips överens med vad jag skulle vilja se…)
På demokratiska sidan vore det otroligt spännande om 74-årige socialisten Bernie Sanders vann över Hillary Clinton. Det skulle kunna bli Clintons fall, precis som Iowa 2008. Då vann Barack Obama före Clinton och hon hämtade sig aldrig efter det.
Nu börjar det på allvar!

Kulturvänstern och medievänstern är ständigt kränkt. Så fort den blir emotsagd går den till personangrepp. Om man inte håller med vänstern, måste man vara rasist, främlingsfientlig och allmänt ondsint.
I Aftonbladet skriver Fredrik Virtanen att den kritik som riktas mot mediernas manipulation och mörkande av migranters våld och ofredanden skulle vara uttryck för, jo, just det: fascism. Att kritisera medierna för dess vinklade, partiska och ideologiska slagsida är detsamma som att vilja “underminera förtroendet för demokratins institutioner”.
Vänstern vill med andra ord tysta kritiken. Det är inget annat än återupplivad stalinism.
Och tendenser till att Sverige blir mer som Sovjetunionen finns faktiskt. Många svenska mediekonsumenter vänder sig till utländska medier eftersom de svenska medierna inte rapporterar fakta utan bara ideologisk propaganda. En tidning med många svenska läsare är Daily Mail i Storbritannien, men där har man nu blockerat svenska webbanvändare från att läsa artiklar om Sverige. Det rapporterar nyhetssiten Breitbart, CONFIRMED: Daily Mail Article BLOCKED In Sweden Due To Migrant Murder Court Case.
Det framgår inte vem i Sverige som hotat Daily Mail och fått dem att införa censur mot svenska läsare. Men man minns ju hur socialdemokratiske justitieministern Laila Freivalds fick webbsidor nedstängda för att inte reta muslimska extremister. Det skedde genom att hota webbhotellets ägare. Har regeringen ännu en gång tillgripit hot, denna gång mot Daily Mail? Allt för att tysta ner ofördelaktiga nyheter om migranter?
Om vi hade fria medier i Sverige, då skulle någon redaktion gått till botten med orsaken till denna censur. Men det kommer naturligtvis inte att ske. Vi har inga oberoende medier i Sverige, bara ideologiska propagandaspridare.
P.S.
Passa på och läs denna initierade artikel om ensamkommande i Daily Telegraph innan den blir censurerad och blockerad av stalinistiska poliser som Virtanen, Sweden is a perfect example of how not to handle the Great Migration.

Nu skriver mainstream-kolumnisten Eugene Robinson i mainstream-tidningen Washington post, The Rising Pull of the ‘Change’ Candidates:

Traditionell politik och politiker har misslyckats. Detta uppenbara faktum är fortfarande svårt för etablissemangen att ta in.

Robinson reflekterar över att uppstickarna — fastighetsmagnaten Donald Trump och socialisten Bernie Sanders — ser ut att vinna över etablissemangens tungviktare, namn som Hillary Clinton och Jeb Bush. Men även i Europa och Sverige kan vi konstatera att de etablerade partierna fullständigt misslyckats. De har talat om öppna hjärtan men ställt till med kaos. Och vi har av allt att döma knappt sett början på det kaos, protester, våld och systemsammanbrott som väntar åren framöver.
De traditionella politikerna har genom sin utopiska och gränslösa “godhet” tagit sig vatten över huvudet och ställer nu till med helvetets kval för alla i samhället. Robinson skriver:

Alla som tror att saker och ting kommer att återgå till det normala, har ett obehagligt uppvaknande att vänta. Väljarna är trötta på halvmessyrer och löftesbrott. Denna alienation kommer inte att på ett magiskt sätt försvinna. Partier som förlorat kontakten med folket kommer att gå under.

Visst kan det sägas också om partier i Sverige? Om partierna inte kommer ner från utopiernas rosa moln och slutar ljuga är de dömda att förtvina. Deras sista chans är att erkänna verkligheten, erkänna att man måste göra svåra prioriteringar och inte kan leka jultomte dag ut och dag in. Ingen tror på tomtar längre.

När DN-kultur ska avhandlar nationalism blir det väldigt rörigt. Ola Larsmo blandar samman enskilda lagar (om exemeplvis vapenexport) och tidsperioder av vänsterpolitisk dominans med vad som kännetecknar nationell identitet. Snacka om att blanda äpplen och päron. Men intressant är att han erkänner att nationalism har med sociala band att göra:

Det brukar reta en del när man talar om ”det svenskas” föränderlighet. Men det är inte samma sak som att relativisera. Idéer om samhörighet är viktiga saker. Vi talar här om vad som brukar kallas ”det sociala bandet”, det som gör att människor anser sig ha skyldigheter mot och tillit till varandra.

Sedan rör han till det genom att påpeka att nationalism i Europa haft en etnisk utgångspunkt medan nordamerikansk nationalism utgår från en gemensam värdegrund, befäst i USA:s konstitution. Under 1900-talet har Sverige och Europa gått från den förra till den senare hållningen.
Detta faktum får Larsmo till att det är “osvenskt att vara nationalist”, och att “det var länge svenskt att vara internationalist”. Detta är en identifikation för dem som är politiskt vänsterextrema, inte på befolkningen i stort. Den nationella gemenskapen har utvecklats, inte försvunnit (vilket Larsmo både medger och förnekar). En nationell identitet kan inte “tillfälligt” vara något annat, som internationalistisk.
Nationalism, det vill säga det som samlar oss till en gemenskap där vi känner oss hemma och där vi är beredda att solidariskt ställa upp på andra i gemenskapen, kan inte kidnappas av någon ytterkantsgruppering. Det säger sig själv att en samhällsgemenskap bara kan uppstå när den naturligt omfatta befolkningen i stort. I annat fall är det inte fråga om nationalism utan sekterism.
Att sedan Ola Larsmo “mår illa” och “fylls av vrede” om någon känner stolthet över Sverige, det tycker jag mer handlar om psykologi och vanföreställningar än om makropolitiska samhällsfrågor.
Artikeln visar att vi borde fördjupa diskussionen om nationalism och vad den betyder i vår globala tid.

På måndag kväll sker det första steget då väljarna — inte medier och opinionsmätningar — ger besked om vem de vill se som presidentkandidater för republikanerna och demokraterna i USA. Lägg märke till ett ord: väljarna. Det är inte partimedlemmar utan väljarna som röstar i primärval, vilket många i Sverige, inklusive SVT, har mycket svårt att förstå. I Iowa hålls på måndag stormöten där grannar diskuterar med varandra och sedan röstar om vilken kandidat man stöder.
Då får vi ett första svar på om fastighetsmagnaten Donald Trump har det väljarstöd som opinionsmätningarna antyder. Om Trump ska stoppas är Iowa de andra kandidaternas bästa chans.
Mycket tyder på att något dramatiskt håller på att hända. Etablerade analytikerna och valstrategerna kliar sig i huvudet och tvingas erkänna att de inte begriper vad som ser ut att hända i den amerikanska valrörelsen.
Den respekterade politiske kommentatorn Byron York har besökt New Hampshire, som röstar 9 februari, och frågat de vanliga politiska operatörerna i republikanska partiet vad som händer. Alla svarar att de inte fattar någonting. De känner ingen som ska rösta på Trump, även om han leder i opinionsmätningarna. Hans reportage i Washington Examiner är av högsta klass, Trump phenomenon, if it is real, say something about their state that they don’t quite understand.
Han talar med nördar som har koll på vilka villaägare som brukar sätta upp valafficher på den egna tomtens gräsmatta för någon kandidat. De som satt upp skyltar för Donald Trump är de som aldrig förr satt upp någon politisk skylt. Det ser ut som att Trump väcker engagemang hos helt andra människor än de som brukar vara politiskt intresserade.
Reportaget har väckt stor uppmärksamhet och liberala magasinet Slate passar på att analysera varför valanalytiker som haft rätt i tidigare val haft så fullständigt fel om Donald Trump det senaste halvåret, Trump’s Supporters in New Hampshire Really Do Exist. Den ofta citerade statistikern Nate Silver påstod länge att Trump inte kommer att bli nominerad, men tvingas nu erkänna att han kan ha fel. Slate skriver:

Nate Silvers misstag är att blanda samman hans tvivel om opinionsmätningarna med hans tvivel om Trumps gångbarhet som  presidentkandidat. Med andra ord, det är fullt möjligt att Silver har haft rätt när han sagt att de tidiga opinionsmätningarna inte var bevis på ett massivt stöd för Trump, men också fel om sannolikheten att Trump kan väljas. Detta misstag illustreras tydligast i rubriken på hans inlägg “Trumps sex steg till undergången”.
I det bedömer Silver att “Trumps kampanj kommer att misslyckas” för att sedan lista orsaker till att vara misstänksam mot de tidiga opinionsmätningarna som gav honom ledningen. Även om inlägget kort nämnde Trumps “svaga valorganisation i tidiga delstater, dåliga kunskap om valtekniska detaljer” och hans avsaknad av “stöd från partietablissemanget”, förmedlar det inte någon förklaring till varför Silver fann det osannolikt att en stor mängd människor skulle rösta på honom. (…)
Det är viktigt att notera att Silvers övertygelse om hur republikanska partiet skulle reagera på Trump var aldrig baserat på någon statistisk kalkyl. Den var snarare byggd på en teori om hur politiska partier arbetar — just den sorts spekulation som Silver annars brukar avvisa.

Ja, det Donald Trump gör är att rita om kartan för hur valkampanjer bedrivs. Jag är fascinerad över hans framfart, på flera plan. Donald Trump…
* riktar sig till väljarna,
* söker inte acceptans hos etablissemangen,
* står på egen plattform av starka personliga meriter,
* fångar upp de frågor väljarna anser viktiga,
* använder mustig retorik för att understryka sina positioner,
* utmanar medierna istället för att lirka med dem,
* visar styrka och kraftfullhet,
* söker förtroende för ledarskap, inte för kamerala detaljförslag.
Vet ni vilken slags strategi detta liknar? Jo, jag tycker mig se de svenska monarkernas maktstrategi från Gustav Vasa och fram till 1800-talet: söka allians från toppen med golvet för att hålla mellanskiktet i schack. De svenska kungar har lyckats bäst som med folkets stöd hållit adeln på mattan.
I dagens demokratier har mellanskiktet — offentliga myndigheter har ersatt adeln — tagit makten från såväl de folkvalda som folket. De traditionella politikerna har blivit byråkratins slavar. De är visserligen folkvalda, men det är mest en chimär eftersom de så fort de intar sina poster underkastar sig byråkraternas våld.
Politiken har successivt under 1900-talet fyllts med svaga ledare som inte kunnat hävda sig mot byråkratierna. Politikerna har blivit en del av mellanskiktet. Vem man än röstar på har utfallet blivit ungefär detsamma. Se på sysselsättning, bostad och migration. Varken röda eller blå regeringar har förmått bryta den förstelnade politik som nu fallerar katastrofalt. Alla vet vad som måste ske, men ingen vågar utmana byråkratin.
Det Donald Trump gör i USA är att säga: Jag kommer att våga!

I Expressen skriver Jasenko Selimovic (L) att Nya invånare måste lära sig om Förintelsen:

I dag uppmärksammar vi dagen då man öppnade portarna till Auschwitz. Vi minns Förintelsens fasor och därigenom erkänner det lidande som människor har upplevt. Men vi minns också för att visa att grymheter inte får relativiseras. (…) Sverige har på bara några år tagit emot många invandrare som kommer från länder utanför Europa. I många av ursprungsländerna finns en begränsad kunskap om Förintelsen men också om europeisk historia i allmänhet. I vissa länder negligeras Förintelsen, förtigs, förnekas, och ibland blandas ihop med nutida politiska diskussioner.

Ja, i Mellanöstern fnyser man åt det som hände i Europa 1933-45. Att döda judar tillhör inte historien för dem, det är något man gör och eftersträvar idag inom muslimska terrororganisationer som Hizbollah, Hamas, IS och allt vad de heter.
Utöver att minnas och hedra minnet, behöver vi ta avstånd från “integration” av nyanlända för att istället sätta assimilation som mål. Förintelsen är ett konkret exempel.
Om vi tillämpar integration betyder det att Sverige ska acceptera förnekandet och förminskandet av Förintelsen, eftersom det är vad som sker i Mellanöstern och präglar dem som kommer därifrån. Vi som inte avser att acceptera denna utveckling på grund av invandring, måste konstatera att vi förespråkar assimilering, det vill säga: de nyanlända måste förstå att i Sverige duger det inte att förminska denna mörka historia, eller omfamna antisemitism idag. Om det är vi inte beredda att kompromissa.

Min gästkrönika i Världen idag diskuterar vad som händer nu, efter 2015 års dramatiska händelser, Staten kan inte skapa det goda samhället :

Jag tror att vi i framtiden kommer att tala om Sverige före och efter 2015. Det som hände under förra året kommer att förändra landet. Jag tänker då inte enbart på att befolkningen ökade med nästan 200 000 personer, utan på hur makthavarna tappade ansiktet. (…)
Det sociala ansvarstagandet kommer, vare sig man vill det eller inte, att flyttas över till individerna själva. Staten kommer inte att kunna garantera ekonomisk trygghet i framtiden. Det öppnar för en renässans för civila samhället, för föreningar och församlingar. Ur kalabaliken 2015 kan trots allt något positivt växa fram.

För mig är det viktigt att, utan att hemfalla åt galen utopism och verklighetsförnekelse av de utmaningar som nu väntar, ändå se finna en positiv tonen om framtiden. Även i svåra tider måste vi kunna se att vi kan komma vidare. Att det finns möjligheter. Det får vi inte glömma.

I Svenska Dagbladet har ett intressant meningsutbyte skett om stamkultur kontra stadskultur, med anledning av massofredanden i Köln och Kungsträdgården. Filosofiprofessor Per Bauhn skriver, Stamtänkandet kan göra kvinnor till lovliga byten:

Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar. Stamkulturen ser på staden (och mer allmänt världen utanför gruppen) som antingen ett hot eller ett byte.
Stadskulturen ser på motsvarande sätt stammen som ett objekt för civilisering och pacificering. Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. Istället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Han påpekar att stamkultur historiskt funnits på många håll i världen, och alltså inte bara i muslimska områden. Men detta läser inte Inga Brandell vid Södertörns högskola i hennes oerhört “rättänkande” replik, Svepande resonemang om ‘stamtänkande.
Per Bauhn svarar, Stamtänkande har funnits överallt. Och att det är själva fenomenet som är intressant att synliggöra, klarlägga — och bekämpa. Det spelar ingen roll vem som i dagens Sverige agerar utifrån detta stamtänkande, men det är skadligt eftersom det som Bauhn skriver:

… behandla omvärlden som byte.

Vårt moderna samhälle har inte plats för detta destruktiva tankesätt. Vi kan inte blunda för det, utan måste aktivt motverka det.

Återigen växer kraven på att priser ska kvoteras så att de inte blir lika många vita män som får dem. Vi hör det ständigt kring offentliggörandet av Nobelprisen. Det viktiga är inte vilka världshistoriska upptäckter vetenskapen gjort, utan att scenen där priserna delas ut är statistiskt korrekt utifrån hudfärg och kön. Jag har alltid tyckt det är sinnessjukt att kulturvänstern och medierna ens ägnar en sekund åt en sådan absurd tanke.
Men samma trams pågår kring filmindustrins stora pris, Academy Awards eller “Oscar”. Bland de nominerade framträder inte ett statistiskt korrekt antal icke-vita filmarbetare. Det har skapat ett ramaskri i amerikanska kulturvänstern. Man talar om att bojkotta ceremonin.
I BBC:s “Dateline” diskuterar man frågan och den franske journalisten och författaren Agnes Poirier, som också är jurymedlem i Cannes, tvingas förklara vad filmpriser handlar om:

— När en film nomineras bryr du dig inte om hudfärg, religion eller kön på regissören. Du bedömer arbetet. Du bedömer gestaltningen. Jag är mer intresserad av vad som förmedlas i filmen. Min plikt är att bedöma prestationen, inte att utföra kvotering. När andra journalister frågar mig om jag som kvinna inte borde favorisera kvinnors filmer, svarar jag: “nej, jag favoriserar de jag anser vara de bästa prestationerna”. Vi behöver inte kvotering. Det vore slutet för filmen.

Exakt. Det är kulturvänstern och medierna som återuppväcker rasism, en inverterad rasism som hatar allt vitt, genom att ständigt tala om hudfärg och göra hudfärg till en stor och avgörande fråga. Det är oerhört destruktivt att börja tänka i dessa termer. Lägg ner det.
Ska “Hundraåringen” inte kunna få en Oscar därför att inte tillräckligt många icke-vita blivit nominerade för bästa smink? Hela kvoteringstanken är i grunden hysteriskt galen.
Se mer: Örnsköldsviks Allehanda i Oscarsnomineringarna – hela listan

I Davos får franske premiärministern, socialisten Manuel Valls, frågan av BBC om hur långt hans regering är beredd att gå i terrorbekämpningen, French PM Manuel Valls on terror fight. Är ni beredda att dra in passen för franska medborgare?

— När vissa personer bestämmer sig för att bryta kontraktet med sitt eget land, när de planerar att döda fransmän, deras egna landsmän, när de attackerar våra värderinger — inte bara våra symboler utan vårt sätt att leva, ja, då måste Frankrike säga stopp, detta får inte ske, du är inte längre del av vår nationella gemenskap. Det hindrar dem inte från att begå attacker men vi måste kunna använda alla lagliga medel och tydliggöra att detta inte kan fortgå.

Är det bara i länder som drabbats av terrordåd som politiker kan resonera logiskt och rationellt? Självklart borde Sverige också införa regler för att dra in medborgarskap för dem som agerar förrädare och deklarerar att man med våld vill förgöra våra värderingar. De som åker till Syrien för att strida med islamska staten borde, så fort bevis finns, få sina medborgarskap annullerade. De har inget i Sverige att göra efter sådana aktiviteter.