På måndag kväll sker det första steget då väljarna — inte medier och opinionsmätningar — ger besked om vem de vill se som presidentkandidater för republikanerna och demokraterna i USA. Lägg märke till ett ord: väljarna. Det är inte partimedlemmar utan väljarna som röstar i primärval, vilket många i Sverige, inklusive SVT, har mycket svårt att förstå. I Iowa hålls på måndag stormöten där grannar diskuterar med varandra och sedan röstar om vilken kandidat man stöder.
Då får vi ett första svar på om fastighetsmagnaten Donald Trump har det väljarstöd som opinionsmätningarna antyder. Om Trump ska stoppas är Iowa de andra kandidaternas bästa chans.
Mycket tyder på att något dramatiskt håller på att hända. Etablerade analytikerna och valstrategerna kliar sig i huvudet och tvingas erkänna att de inte begriper vad som ser ut att hända i den amerikanska valrörelsen.
Den respekterade politiske kommentatorn Byron York har besökt New Hampshire, som röstar 9 februari, och frågat de vanliga politiska operatörerna i republikanska partiet vad som händer. Alla svarar att de inte fattar någonting. De känner ingen som ska rösta på Trump, även om han leder i opinionsmätningarna. Hans reportage i Washington Examiner är av högsta klass, Trump phenomenon, if it is real, say something about their state that they don’t quite understand.
Han talar med nördar som har koll på vilka villaägare som brukar sätta upp valafficher på den egna tomtens gräsmatta för någon kandidat. De som satt upp skyltar för Donald Trump är de som aldrig förr satt upp någon politisk skylt. Det ser ut som att Trump väcker engagemang hos helt andra människor än de som brukar vara politiskt intresserade.
Reportaget har väckt stor uppmärksamhet och liberala magasinet Slate passar på att analysera varför valanalytiker som haft rätt i tidigare val haft så fullständigt fel om Donald Trump det senaste halvåret, Trump’s Supporters in New Hampshire Really Do Exist. Den ofta citerade statistikern Nate Silver påstod länge att Trump inte kommer att bli nominerad, men tvingas nu erkänna att han kan ha fel. Slate skriver:
Nate Silvers misstag är att blanda samman hans tvivel om opinionsmätningarna med hans tvivel om Trumps gångbarhet som presidentkandidat. Med andra ord, det är fullt möjligt att Silver har haft rätt när han sagt att de tidiga opinionsmätningarna inte var bevis på ett massivt stöd för Trump, men också fel om sannolikheten att Trump kan väljas. Detta misstag illustreras tydligast i rubriken på hans inlägg ”Trumps sex steg till undergången”.
I det bedömer Silver att ”Trumps kampanj kommer att misslyckas” för att sedan lista orsaker till att vara misstänksam mot de tidiga opinionsmätningarna som gav honom ledningen. Även om inlägget kort nämnde Trumps ”svaga valorganisation i tidiga delstater, dåliga kunskap om valtekniska detaljer” och hans avsaknad av ”stöd från partietablissemanget”, förmedlar det inte någon förklaring till varför Silver fann det osannolikt att en stor mängd människor skulle rösta på honom. (…)
Det är viktigt att notera att Silvers övertygelse om hur republikanska partiet skulle reagera på Trump var aldrig baserat på någon statistisk kalkyl. Den var snarare byggd på en teori om hur politiska partier arbetar — just den sorts spekulation som Silver annars brukar avvisa.
Ja, det Donald Trump gör är att rita om kartan för hur valkampanjer bedrivs. Jag är fascinerad över hans framfart, på flera plan. Donald Trump…
* riktar sig till väljarna,
* söker inte acceptans hos etablissemangen,
* står på egen plattform av starka personliga meriter,
* fångar upp de frågor väljarna anser viktiga,
* använder mustig retorik för att understryka sina positioner,
* utmanar medierna istället för att lirka med dem,
* visar styrka och kraftfullhet,
* söker förtroende för ledarskap, inte för kamerala detaljförslag.
Vet ni vilken slags strategi detta liknar? Jo, jag tycker mig se de svenska monarkernas maktstrategi från Gustav Vasa och fram till 1800-talet: söka allians från toppen med golvet för att hålla mellanskiktet i schack. De svenska kungar har lyckats bäst som med folkets stöd hållit adeln på mattan.
I dagens demokratier har mellanskiktet — offentliga myndigheter har ersatt adeln — tagit makten från såväl de folkvalda som folket. De traditionella politikerna har blivit byråkratins slavar. De är visserligen folkvalda, men det är mest en chimär eftersom de så fort de intar sina poster underkastar sig byråkraternas våld.
Politiken har successivt under 1900-talet fyllts med svaga ledare som inte kunnat hävda sig mot byråkratierna. Politikerna har blivit en del av mellanskiktet. Vem man än röstar på har utfallet blivit ungefär detsamma. Se på sysselsättning, bostad och migration. Varken röda eller blå regeringar har förmått bryta den förstelnade politik som nu fallerar katastrofalt. Alla vet vad som måste ske, men ingen vågar utmana byråkratin.
Det Donald Trump gör i USA är att säga: Jag kommer att våga!