De senaste månaderna har regeringen vidtagit ett antal panikåtgärder för att uppnå kontroll över gränserna, bland annat genom ID-krav för inresa i Sverige, och minska volymen på migrantströmmen. Åtminstone tillfälligt har antalet ankommande minskat.
Men nu då?
Vi kan ju inte ha politik som hela tiden bygger på panik och ad-hoc lösningar. Vilka värderingar och principer ska gälla i migrations- och integrationspolitiken? De gamla har krossats i mötet med verkligheten.
Tystnad präglar dock debatten, förmodligen därför att flertalet partier fortfarande är i chock efter uppvaknandet från den utopiska idealismens kollaps.
En röst har dock framfört principiella resonemang. Förra veckan skrev Mauricio Rojas i sin krönika i Svenska Dagbladet, Varken assimilation eller multikulturalism (och återgav då vad han sa som FP-riksdagsman 2006):
[Vi måste] göra upp med två integrationspolitiska återvändsgränder, nämligen assimilationspolitiken och multikulturalismen. Assimilationspolitiken som idé bygger på en förkastlig strävan efter att utplåna det som är annorlunda. Assimilationspolitiken är dessutom fullständigt verklighetsfrämmande i en globaliserad värld såvida man inte är beredd att ta till talibanmetoder, som skulle göra hela samhällslivet till ett fängelse. Därför var det ett stort framsteg när assimilationen förkastades på 1970-talet som mål för invandrarpolitiken. Det beklagliga i sammanhanget var att den integrationspolitiska pendeln slog mot den motsatta ytterligheten, det vill säga ett förbehållslöst bejakande av mångfalden och en blindhet inför behovet av gemenskap och delade grundvärderingar. Det öppnade dörren för multikulturalismen.
Multikulturalismen bygger på en utopisk syn på ett mångkulturellt samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. En sådan föreställning inspirerade den invandrarpolitik som Sverige antog i mitten på 1970-talet. Den kulturella valfriheten blev nyckelbegreppet i denna politik. Inga preciseringar av denna valfrihet gjordes, och inga eventuella värdekonflikter antyddes. Det reflekterades inte ens över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap.
När det gäller multikulturalism håller jag med Rojas. Men han ger assimilering en märkligt extrem definition. Detta ord har inte alls med att ”utplåna” det som är annorlunda.
Låt oss lämna vänsterdogmatiska och retoriskt förvrängda uttolkningar av ordet i den svenska debatten och se till hur ordet definieras på engelska. Digitala ordboken Dictionary anger om assimilation:
* the act or process of assimilating, or of absorbing information, experiences (”the need for quick assimilation of the facts”).
* the state or condition of being assimilated, or of being absorbed into something.
* the process of adapting or adjusting to the culture of a group or nation, or the state of being so adapted (”assimilation of immigrants into American Life”).
* the process by which a person or persons acquire the social and psychological characteristics of a Group (“waves of immigrants have been assimilated into the American culture”)
Det handlar alltså om att absorbera, förvärva och anpassa sig till kulturen i ett nytt land. I invandrarlandet USA är assimilering den naturliga målsättningen. Alla kan behålla sina särdrag i det privata, men man kan inte kräva att andra i det offentliga rummet ska visa samma hänsyn till avvikande kulturella drag som till majoritetssamhällets. Det är den avgörande principiella skillnaden mellan integration och assimilation.
Integration betyder att alla ska flytta sig i lika hög grad för att uppnå en ny harmoni. (Om integaration heter det i Dictionary: ”act or instance of combining into an integral whole.”) Med integration som politiskt mål ska alltså svenska normer överges (om exempelvis kvinnors jämlika ställning) för att skapa en ny helhet, där det svenska bara är ett inslag som ska jämkas med alla andra.
Denna politiska dogm har allvarligt skadad det svenska samhället. Etniska svenskar känner inte längre igen sig i sitt eget land, och invandrare har mycket svårt att förstå vad det svenska egentligen är. Förvirringen råder för alla. Det är en grogrund för missförstånd och växande motsättningar.
Med assimilering som överordnad politisk värdering värnas de svenska normerna och för invandrare blir det tydligt vad det är som gäller för man ska fungera i det nya landet.
Efter paniken och kaoset under 2015 är det nu dags att lägga fast tydliga politiska värderingar och målsättningar för hur migranter ska mötas. Integration borde ersättas med assimilisation. Det betyder inte att olika kulturer ska förbjudas eller utplånas. Den kan i olika sammanhang och i privatlivet värnas och hållas levande. Men, och det är det viktiga, andra kulturer har inte samma ställning som den svenska i Sverige. Andra kulturer kan inte diktera vilka regler som ska gälla i Sverige.
Med en större tydlighet om vad som gäller skapas bättre förutsättningar för förståelse och samexistens. Vi måste sätta ner foten och konstatera att i vårt land är det svensk norm som är utgångspunkt.