Succé för Fox News i presidentvalsdebatt

I Sverige har medievänstern fått kleta ner den amerikanska tv-kanalen Fox News med nedlåtande epitet i mer än tio år. Men faktum är att ingen medieredaktion har gjort ett bättre jobb i en politikerdebatt än Fox New gjorde med de republikanska kandidaterna häromnatten. I jämförelse med Fox News framstår svenska medier som amatörer.
När jag lyssnade på debatten slogs jag av hur skickliga frågor programledarna ställde. De framfördes vänligt och sakligt, men innehöll stor sprängkraft. Och den som följer tv-kanalens politikbevakning i ”Special Report” varje vardag och ”Fox News Sunday” kan inte vara förvånad. De håller kontinuerligt en högre standard än svenska samhällsmagasin.
Redan den första frågan i debatten blev världsnyhet: kommer ni att ge den som vinner primärvalet ert fulla stöd? Donald Trump svarade ”nej, jag vill håller dörren öppen för att ställa upp som oberoende presidentkandidat om jag inte blir republikanernas”.
Under utfrågningen fick Donald Trump också fråga om kvinnosyn och programledaren citerade hans egna utfall mot kvinnor. Det har fått Trump att efter debatten anklaga Fox News för att vara ute efter honom – ett typiskt grepp av en förlorare.
Men också de andra kandidaterna fick frågor som handlade om deras mest sårbara sidor i ämnen med hög sakpolitisk relevans. Det gjorde dem alla omskakade, och de fick visa att de på tiondelar av en sekund kunde samla sig och ge en trovärdig förklaring.
Nu är jag inte ensam om att hylla Fox News. Det står klart att debatten hade historiens högsta tittarsiffror under primärvalrörelsen och historiens högsta tittarsiffror för kabel-tv i USA (sport borträknat): 24 miljoner tittare mellan kl 21-23. Det kan jämföras med toppnoteringen 7,5 miljoner tittare på debatt i ABC i förra primärvalet 2011.
Även den vänsterlojala New York Times ger högsta betyg åt tv-kanalen. Frank Bruni skriver i A Foxy, Rowdy Republican Debate:

Det var uppfriskande. Det var beundransvärt . . . Det var underbar TV och gav ännu bättre politisk information . . .
Intog Fox detta hårda angreppssätt därför att det gav den bästa showen? Därför att det skapade spänning, osäkerhet och en säker väg till rodnande ansikten och höjda röster? Självklart . . .
Men Fox uppnådde något viktigt. Det förhindrade partiets kandidater att lita på inövade svar och manus som sa mer om deras medarbetare än dem själva. Och frågorna var inte bara förödmjukande. Det var de rätta frågorna, och startade med den briljanta frågan om [partilojalitet].

Exakt. Fox ställde frågor som lyfte fram väsentligheter i kandidaternas valkampanjer och som tvingade dem att visa sin personlighet, sitt hjärtas mening. Något inga svenska journalister efter Åke Ortmark klarat av att göra. (Jo, kanske om Göran Skytte fick intervjua partiledarna.)
Eftersom Fox News tvingade ut kandidaterna på tunn is och de fick förlita sig på sin egen spontanitet blev det många skratt, eftersom flera av kandidaterna är skickliga estradörer. Och de fick visa det. När hörde vi skratt i en svensk partiledardebatt senast?
Fox News visade att man med briljanta, insiktsfulla, pålästa frågor kan få politiker att öppna sig och ge intressanta och informativa svar – och på samma gång vara underhållande. De skillnader som finns bland republikanska kandidater i syn på signalspaning och socialpolitik presenterades. I sak, inte i floskler.

Vänstern hellre offer än duktig flicka

Sällan har feminister och vänsterradikaler blivit så provocerade som när Alice Teodorescu i sitt sommarprogram talade om att din framgång hänger på att du själv gör vad du kan och aldrig ger upp. Själv har hon som invandrare tagit sig till att bli redaktör för Göteborgs-Postens ledarsida.
Så får inte kvinnor och invandrare tycka! Då hånas de av vänstern som ”duktig flicka” eller ”onkel Tom”.
Nej, kvinnor och invandrare ska vara offer. Offer för rasism, offer för manschauvinism, offer för borgerlig politik, offer för kapitalismen, offer dag ut och dag in.
Tydligen är det genom att bete sig som svin, vara lata, oengagerade, stöddiga och odisciplinerade som flickor ska nå framgång. Hur nu det ska gå till.
Nej, svaret är naturligtvis att de inte ska nå framgång. Då kan de inte utnyttjas som politiska vapen för vänstern och feminismen.
I SvD-kultur försvarar sig idag en av de kvinnor som hoppat på Teodorescu, Duktiga flickor skapar inte social rättvisa:

När frågan om att lyckas eller inte lyckas knyts till individens prestationsförmåga och viljestyrka implicerar man att majoriteten – de som blir kvar – bara har sin egen lättja och viljesvaghet att skylla. Berättelsen om den duktiga klassresenären skapar en skenbar, individualiserad lösning på politiska problem, och fokus förflyttas från en osäker och ojämlik samhällsordning till personliga egenskaper som drivkraft, motivation och entreprenörsanda.

Detta resonemang ställer alltså jämlikhet och trygghet mot egenskaperna drivkraft, motivation och entreprenörskap. Men hur tror man då att välstånd skapas? Om ingen får vara driftig och ingen får vara uppfinningsrik, hur i hela världen ska vi då ha något att fördela överhuvudtaget? Jag kan förstå att vänstern talade för detta i början på 1900-talet, men sedan vi sett hur det gick i Sovjetunionen och kommunistblocket, borde vänstern inte ha tänkt tanken att det kanske är just individuell drivkraft och entreprenörsanda som skapar det välstånd, den välfärd och ekonomisk trygghet som ett samhälle kan uppbringa?
Eller menar duktig-flicka-hånarna att det är männen som ska stå för skapandet medan kvinnorna och minoriteterna genom att ikläda sig offerrollen ska få vara med och dela på frukterna?
Resonemanget som kritiserar att individer är duktiga lider av mental härdsmälta. Hela mänskligheten har kommit dit den kommit enbart på grund av individuell drivkraft, motivation och entreprenörsanda. Politik har aldrig någonsin skapat så mycket som ett gem. Politik är konsumtion av frukterna från individuellt skapande. Detta individuella skapande — inte politik — är förutsättningen för att vi ska leva i ordnade samhällen och inte i grottor där man lever på jakt med pil och båge.
Feminister och vänsteraktivister är så insnöade på att allt ska delas exakt lika, att de vill krossa den moral och de drivkrafter som är nödvändiga för att skapa välstånd. Jag gissar att de inte är nöjda förrän det inte längre finns någonting att fördela. När alla lever i säck och aska igen. Då har vi nått deras jämlika samhälle där ingen är förmer än den andre.
Gud bevare mig för deras utopi.

Carly Fiorina vann republikansk debatt

Kvinnan bland de 17 hoppfulla republikanska kandidaterna vann nattens debatter, som officiellt är starten på presidentvalrörelsen. Carly Fiorina medverkade i den första debatten, men gjorde starkast intryck. Hon är tidigare vd för storföretaget Hewlett-Packard och senatorskandidat i Kalifornien (där hon förlorade mot demokraten Barbara Boxer).
Den skarpsinte kommentatorn och Washington Post-kolumnisten Charles Krauthammer sa efter den första debatten, Carly Fiorina Won The Debate, ”Classic Reaganite Position”:

Hon vann debatten. Lätt. Hon var å ena sidan vältalig och konkret och å den andra stark och energisk. Vältalig när hon fick fråga om exempelvis Mellanöstern. Hon gick igenom Amerikas allierade som inte fått vad de behöver från oss på ett sätt som visade att hon förstår och behärskar fakta.
Hennes stridslystnad tycker jag är intressant. Hon var så i svaret på fråga om Donald Trump. Hon angrep Obama och Clinton genom att säga att valet inte är folket mot Washington-eliten, som är den vanliga repliken. Hon sa att det handlar om konservatism mot vänstern och att hon som konservativ inte anser att problemet är Washington, utan en för stor stat. Det är en klassisk Reagan-position. Det var, tycker jag, en intressant distinktion

I den andra debatten, med kandidaterna som har bäst opinionssiffror, kommenterades också av Krauthammer i Fox News, Trump förlorade debatten:

Den verkliga nyheten är hur Donald Trump kollapsade i denna debatt. Jag har tänkt på det tidigare, men det bekräftades ikväll. Faktum är att han var ”out of place”. När han uppträder på egen hand då han inte blir avbruten kan han vara vass, prata på och även vara underhållande. Men här där han agerade inom kontrollerade ramar var han förlorad stora delar av debatten. Jag tror det visade att han i en grupp professionella politiker som sa emot, kunde hanteras.

Jag gillar färgstarka personer men för dem som ska väljas att leda nationer krävs att de snabba replikerna svarar upp mot ett moraliskt djup och bergfasta värderingar. Carly Fiorina pekade om Trump: ”Eftersom han har bytt åsikt om amnesti (för illegala invandrare), om sjukvård och om abort skulle jag vilja fråga, vilka är de principer som han kommer att följa?”
Det vore bra om valrörelsen kunde fokusera på sakfrågor och inte på ytliga repliker. Kanske kan nattens debatter visa vägen.
Hillary Clinton vill inte möta sina motståndare inom partiet och har skjutit på demokratiska partiets debatter åtminstone till sent i höst.
Se mer: Guardian i Carly Fiorina saw a spike in Google searches during the debate, Furtune i Florina won the debate, Fiorina Makes Mark at First GOP Debate

De borgerliga partiernas harakiri

I takt med att globaliseringens effekter tar allt starkare grepp om inrikespolitiken verkar de borgerliga partierna tappa alla koncept. Man förvandlas till vänsterpartier som slarvigt och antiintellektuellt talar om öppna gränser och solidaritet utan att sätta några gränser, hålla på några principer.
I Göteborgs-Posten skrev Håkan Boström nyligen om hur Moderata Ungdomsförbundet går i 1968-vänsterns fotspår:

Det är lätt att hålla med [MUF-ordf] Törnblom om att rörlighet över gränserna för med sig många positiva sker. Svårare blir det när han samtidigt hävdar att öppenhet aldrig medför några problem. Enligt honom synliggör öppenhet bara negativa saker som fattigdom, terrorism och brottslighet.
Detta är avancerat sofisteri. Sverige har redan ett av världens mest liberala regelverk för arbetskraftsinvandring. Innebär det att vi ska lägga ner gränspolisen, försvaret och införa helt fri invandring? Om inte så är Törnbloms plädering för öppenhet bara tomt prat.

Håkan Boström menar att se borgerliga ungdomsförbunden dragits med i radikala vindar om öppenhet som saknar förankring i verkligheten.
Det är bara att hålla med. De tre ungdomsförbunden MUF, LUF och CUF kan lika gärna söka bli medlemmar i Ung Vänster. Deras utopism har ingenting att göra med borgerliga och liberala värderingar som sätter äganderätten, rättsstaten och samhällskontraktet lika högt som öppenhet. Dessa olika värden måste balanseras mot varandra. Man kan inte offra rättsstaten för öppenhet, det som nu sker då alla som får avslag på asylansökningar enligt gällande lag ändå stannar i landet och av dessa öppenhetsfanatiker anses ska ha tillgång till alla välfärdsstatens förmåner även om de inte betalar skatt eller lever upp till några skyldigheter.
Det är inte liberalt eller borgerligt att begära att vissa grupper i samhället, etniska svenskar, ska betala höga skatter, medan andra grupper, ”papperslösa”, asylsökanden och invandrare ska tilldelas förmåner som den första gruppen inte får men väl ska betala. Senaste exemplet är att Kalmar länstrafik delar ut gratis busskort till asylsökande, något svenska medborgare måste betala för (två gånger: busskort plus skattetillskott).
Detta är socialism.
Om inte de borgerliga partiernas ungdomsförbund kan göra skillnad mellan liberalism och socialism då är det fara å färde med dessa partiers framtid.
Det ser mörkt ut för oss som vill värna rättsstat, äganderätt och samhällskontrakt med skyldigheter som balanserar rättigheter. Vi ser inte ut att ha något parti att rösta på längre.

Borgerlig passivitet mot vänsterpöbel

Medierna har fyllts med anklagelser om att Sverigedemokraternas T-banereklam är olaglig, men som juridikprofessor Mårten Schultz kan meddela i Svenska Dagbladet (egen kolumn, inte i nyhetsartikel av journalist) idag: ”Kampanjen är inte hets mot folkgrupp. Den är inte i närheten.”
Ändå tillåter medierna att upprördheten mot att SD-reklam blåses upp till horribla proportioner. Folk vandaliserar i tunnelbanan och okvädesorden haglar, inte bara de vanliga tillmälena om rasism och främlingsfientlighet utan nu även om nazism. Känsloläget är hysteriskt.
Vi har med pöbelfasoner att göra. Underblåsta av massmedierna.
Och det helt utan grund. Schultz konstaterar: ”Någon folkgrupp pekas överhuvudtaget inte ut. Några andra brott tycks inte heller kunna vara aktuella med kampanjen i sig”. Han tillägger: ”Det är ett oskick att använda sig av juridiken för att göra politiska poänger av rättsligt irrelevanta händelser”.
De upprörda känslorna har alltså ingen som helst saklig grund, annat än att man inte gillar Sverigedemokraterna. Men Sverige är inte något u-land där man kan stoppa yttrandefriheten för den man inte håller med. Inte än i alla fall. Det pöbeln gör är att attackera de svenska värderingarna om yttrandefrihet och demokratisk mångfald. De vill förbjuda dem som inte håller med att få yttra sig. Det är odemokratiskt, det är fascistiskt.
Och min främsta fråga är: var i helskotta är de borgerliga partierna!?! Varför håller de tyst? Varför försvarar de inte yttrandefriheten mot pöbelvälde? Varför gör de sig alltid osynliga när kontroversiella frågor dyker upp i debatten? De senaste dagarna har det varit som att det inte finns några svenska borgerliga partier överhuvudtaget. Bara Sverigedemokrater mot vänsterextremister.
Rädda politiker får aldrig makten — känt ordspråk i bloggvärlden….

SD utmanar maktelitens bubbla

Under en längre tid har jag funderat på vad det är Sverigedemokraterna egentligen gör för att bli så framgångrika att de snart kan förväntas bli landets största parti.
Som många andra känner jag avsky för det SD stod för när Jimmie Åkesson blev medlem där 1995. Trots den belastning denna historia innebär, så väger den idag lätt. Att historien väger lätt beror på den allmänna tidsandan: det är högsta mode att strunta i historia, att fnysa åt erfarenhet och traditioner och, ja, kunskap har blivit något som föraktas.
Paradoxalt nog är det medie- och kulturvänstern som frammanar bilden om att bara det nya, radikala och provocerande är värt något, hur ogenomtänkt, korsiktigt och ohållbart det än må vara. Därmed har de bäddat för Sverigedemokraterna. Det som hände för mer än ett år sedan betyder ingenting i rådande historielösa samhällsanda.
När jag nu ser reaktionerna på att partiet köpt reklamplats i en enda tunnelbanestation i Stockholm, blir det tydligt hur Sverigedemokraterna vänder sig till folket, till ”Svensson” i vardagen, till de enskilda väljarna. Och inte till de etablerade samhällslagren inom politik, media och kultur. Det blir nu uppenbart hur dessa samhällets övre skikt finns i en bubbla.
Etermediernas nyhetssändningar fylls med upprördhet mot reklamen och tidningarnas fyller sida upp och sida ner med indignation över SD:s tilltag. På SVT meddelar man att protestdemonstration är utlyst och alla medier meddelar att man på Facebook kan ansluta sig till protesterna. Det finns ingen hejd på hur medierna förstorar denna protest mot att ett politiskt parti köpt reklamplats på en tunnelbanestation, och om jag fattat rätt: vid endast en nedgång av flera till en station. Det är som att hela medie- och kulturvänstern på Södermalm står upp som en hen och hytter med näven.
En aktivitet som föga berör de miljontals av människor som finns utanför denna bubbla.
SD retar på ett extremt skickligt vis upp eliterna. Dessa etablissemang visar nu sitt sanna ansikte: demokrati är bra, men bara om vi får bestämma vad som får diskuteras!
SL som sålt reklamplatsen försvarar sig med att det är ett demokratiskt fattat beslut att politisk reklam är tillåten så länge den inte bryter mot någon lag. Återigen ett knockoutslag mot trovärdigheten för det högljudda larmet från etablissemangen om att SD får annonsera. Vissa partier ska få annonsera, men det är inte okej för andra som inte tycker som vi. Och då har man inget emot att bryta mot demokratiskt fattade beslut.
Men viktigast: reaktionerna bekräftar det allt längre avståndet mellan väljarna och etablissemangen. Eliterna försvarar tiggeriet, försvarar den ohållbara flyktingmottagningen, försvarar och idoliserar nyanlända ”poeter” som hatar Sverige, står för att svensk kultur och tradition är skit medan alla andra kulturer är värdefulla. Mot detta etablissemang finns det bara en rörelse som står upp.
Sverigedemokraterna vänder sig konsekvent och uthålligt till den enskilde svenske väljaren. Man skiter i att man utestängs från etablissemangens finrum. Det är väljarna som ska lyfta in dem där. Om Åkesson blir minister blir det intressant att se om Nobelkommittén utestänger honom från Nobelmiddagen. Nobelkommittén förstår lika lite som övriga etablissemang att de agerar ungefär som kungamakten i början på 1900-talet, då de motsatte sig demokratin och småfolkets inträde på statsmaktens arena.
Motståndet mot Sverigedemokraterna är det som driver upp deras opinionsstöd. Inte därför att folk skulle vara rasister eller främlingsfientliga, utan därför att de är det enda alternativet om man tröttnat på den politikerklass som är sig själv nog. Som inte bryr sig om vardagsproblem. Som upprörs mer över en laglig affisch i en tunnelbaneuppgång än om arbetslösheten, bostadsbristen, oron inför globaliseringen.
Sverigedemokraterna har hela tiden talat till folket. De gamla partierna spelar det gamla spelet och riktar sig till varandra och till den så viktiga journalistkåren. De svävar ovanför i piruetter som blivit fullständigt meningslösa (som Anna Kinberg Batras förslag om att i pass stämpla ”får ej åka till Syrien”). SD:s strategi är att stå i myllan hos folket. Det kan bli oöverlagda, klumpiga och inte helt sakliga inlägg. Men vem bland svenska medborgare gör inte fel ibland? Till och med felstegen har gynnat SD, eftersom de visar att de är mänskliga. De gamla partierna är tysta och slutna till dess de har ett exakt och avgränsat svar som är oantastligt och därmed också kallt, snustorrt och beräknande. Det ökar avståndet mellan politiken och väljarna ytterligare. Redan Tage Danielsson sjöng om att han ville se politiker som var människor mer än åsiktsmaskiner.
På detta sätt går SD också förbi medievänstern, som länge varit dörrvakten som kunnat stoppa allt det man inte gillar. När jag talar med politiska makthavare i min generation är det tydligt hur observanta de är på hur medierna kan reagera på deras utspel. Budskap anpassas till DN:s och SVT:s redaktioner mer än till folket. Jag får intrycket av att de är så rädda för journalister att de glömmer bort att deras tillrättalagda utspel inte når ut till folket.
Nu fattas bara att folkpartister går ut och kritiserar SD:s lilla reklamkupp på Östermalmstorgs tunnelbanestation för att aktionen ska bli en total succé. Då har de borgerliga suddat ut skillnaden mellan kulturvänstern, medievänstern och sig själva. Då visar SD återigen att det bara finns ett oppositionsparti i Sverige, dem själva.
Hur ska man då bemöta SD? Ja, inte genom hånfulla och respektlösa attacker och pajkastning med nedlåtande epitet. I SvD:s Brännpunkt försöker förre riksdagskvinnan Helena Riviére (M) idag ta upp en diskussion om invandring med SD i saklig ton. Hennes frågor är viktiga, men artikeln faller på det politiska etablissemangets vanliga akilleshäl, hon har inga egna förslag på att skapa ordning och reda i flykting/invandring/integrations-misslyckadet.
Mitt svar är att man måste börja från början. Inte snegla på vad andra tycker, allra minst medievänstern. Inte heller taktisera om vad som vissa skulle uppfatta som ”närmanden” till SD-politik.
Den nya fas av globalisering vi är inne i betyder att människor som förr svalt och inte kunde resa från hembyn nu kan ta sig hundratals mil bort från sitt eget lands kaos till västvärlden där man blir fri och gratis välfärd hägrar.
Ska vi uppmuntra en gigantisk folkomflyttning bort från islamska extremister och andra förtryckare till våra demokratiska länder, eller ska vi hjälpa till att skapa drägliga villkor i deras hemländer? Är det inte så att varje flykting vi accepterar underlättar för förtryckarregimer att sitta kvar vid makten? Vi löser problemen åt dem. Vore det inte klokare att gå till pudelns kärnan: göra slut på skälen till att människor flyr sina hemtrakter!
Jag tycker det är höjden av obegåvad flyktingdebatt att etablerade aktörer inte ens ställer sig dessa frågor. Man har varit så upptagen med att skälla på SD att man inte ser vad som händer runt om i världen. Och det är nog detta som är nyckeln till Sverigedemokraternas framgångar, de utmanar makteliten i deras bubbla där de bara bryr sig om vad andra inom bubblan tycker medan folkets oro viftas bort som rasism.

Strutspolitikens tid är inte över

Istället för skräp (se förra inlägget) är det roligare att uppmärksamma insiktsfulla och konstruktiva aktörer. Mannen som låg bakom Folkpartiets integrationspolitik inför valet 2002, då FP ökade med +8,7 procentenheter, är numera kolumnist i Svenska Dagbladet. Om Alliansen följt ekonomhistorikern Mauricio Rojas strategi på 00-talet hade förmodligen inte Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen 2010. Idag skriver han, Därför blir SD största parti.

[D]et är en mäktig våg av folkligt missnöje som til syvende og sidst förklarar partiets framgångar. Missnöjet bottnar inte i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Så har många velat hävda, men utan det minsta sakliga stöd. Vad däremot är påfallande och väldokumenterat är en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Att det sammanfaller med en rekordstor invandring, tiggeriets utbredning och hundratals ungdomars medverkan i Islamiska statens toerrorkrig gör inte saken mindre bekymmersam.
Att inte erkänna detta och istället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu starkare reaktion.

Rojas dumförklarar Allianspartiernas strategi. Man kan inte annat än instämma. Trots att samhällsproblematiken är känd sedan minst 15 år har partierna inte kommit längre än till pladder, undanflykter och larvigheter (som Anna Kinberg Batras utspel förra veckan om att i pass sätta stämpel, ”Får inte åka till Syrien” för dem som misstänks sympatisera med Islamiska staten).
”Strutspolitikens tid” borde vara över, hävdade Rojas på den tid då SD fick 2 procent av rösterna. Men den har fortsatt. Och det är denna feghet som kommer göra SD till Sveriges största parti, skriver Rojas nu.
Jag ser ingenting som motsäger Rojas.
– – – – –
PS.
Tänk om Folkpartiet hade vågat fortsätta stå för den strategi Rojas utarbetade åt partiet. Tänk om Alliansen hade gjort denna strategi till sin och regeringens. Då hade Alliansen mycket väl kunnat få 50-55 procent av rösterna i riksdagsvalet 2014, varav tillskottet hade kunnat hamna hos Folkpartiet som då skulle kunnat ha 15-20 procent av väljarna bakom sig. Tänk vad kostsamt det är med feghet i politiken!
– – – – –
Se mer i bloggen: Folkpartiets språkkrav och Moderaternas framtid

Zara Larsson är en bluff

Dessa tröttsamt egocentrerade individer som kallar sig artister. 17-åriga Zara Larsson blev känd när hon klagade på att etablerade manliga artister fick större utrymme på reklam än hon inför någon sommarfestival. Hon hatar män. Hon skickar hat-sms till ledarskribenter som inte hyllar henne. Hon har givit den narcissistiska feminismen ett ansikte.
Nu framkommer det också fram, föga förvånande, att hon stjäl andras texter och material. Expressen avslöjar: Sommarpratet var plagiat — rakt av, ord för ord.
Zara Larsson må hyllas av kulturvänstern och radikalfeminister, men hon är en bluff. En odrägligt bortskämd unge. De som vill ha ett någorlunda hyfsat samhälle borde bojkotta henne. Människor ska belönas och uppmärksammas för deras egna, uthålliga insatser och förmåga, inte för att de är ”tjejer” som vill bli kändisar och anser sig ha rätt att kvoteras in bland dem som faktiskt åstadkommit något.

Inrikesministrar: De måste tillbaka till Afrika

Frankrikes och Storbritanniens inrikesministrar Bernard Cazeneuve (socialist) och Theresa May (konservativ) talar ur skägget om migrationskrisen i en debattartikel i Daily Telegraph idag, Migrants think our streets are paved with gold:

Vad vi nu upplever är en global migrationskris . . . Europas nationer kommer alltid att skydda dem som verkligen flyr konflikt och förföljelse. Men vi måste bryta länken mellan att korsa Medelhavet och nå bosättning i Europa av ekonomiska skäl. Tillsammans återsänder vi migranter som inte har rätt till asyl. . .
Det långsiktiga svaret på problemet ligger i att reducera antalet migranter som anländer till Europa från Afrika. Många ser Europa som lösningen på deras ekonomiska problem. Så är inte fallet. Våra gator är inte belagda med guld.
Vi måste hjälpa afrikanska länder att utveckla sin ekonomi och möjligheter till sociala framsteg så att människor vill stanna. Vi måste samarbeta med dessa länder för att bekämpa illegal migration och möjliggöra för människor att enklare kunna återvända till sina hemländer.

Om en fransk socialist kan förespråka att de som kommer över Medelhavet ska tillbaka till Afrika, varför kan inte de borgerliga partierna i Sverige göra det?
Självklart ska människor i skrangliga båtar räddas till livet. Men de borde sättas iland varifrån de kom, på den afrikanska kusten, inte föras till Europa.
Oförmågan till ledarskap i denna fråga håller nu på att undergräva hela det politiska etablissemangets trovärdighet i Europa. Det verkar regeringarna i Frankrike och Storbritannien börja förstå. När ska någon i Sverige göra det?

Geijeraffären och Quickskandalen

En skandal som inte vill falla i glömska är Geijeraffären, eller bordellhärvan, som briserade hösten 1976. Justitieminister Lennart Geijer (S) hade kontinuerligt gått till prostituerade och rikspolischefen hade i PM rapporterat det som ett säkerhetshot till statsminister Olof Palme.
Den uppmärksammade långfilmen ”Call Girl” (2012), där Pernilla August är strålande i rollen som bordellmamman, avhandlar affären. Det gör också förre operative chefen inom Säpo, Olof Frånstedt, i andra delen av hans memoarer, Spionjägaren (Ponto, 2014).
Boken är perfekt sommarläsning. Det Frånstedt skriver om Geijeraffären är i mina ögon det mest intressanta, i hård konkurrens med många andra viktiga händelser i svensk nutidshistoria från 1960-talet till Palmemordet 1986. Han berättar hur han och Säpo inifrån såg på Geijeraffären när den utspelades:

I den allmänna debatten pekades ofta Säpo ut för att ligga bakom en politisk konspiration. Säpo skulle ha haft ett underliggande syfte att komma åt justitieminister Lennart Geijer. Och – precis som det skildrades i filmen Call Girl – så skulle Säpo ha skuggat och övervakat utredaren Ove Sjöstrand. Polisen skulle alltså ha spanat på polisen. Och jag själv skulle ha styrt och manipulerat utredningen om bordellhärvan.

Istället beskriver han det som en juridisk skandal:

Till att börja med är det märkligt att den rakt igenom kallats just för ”bordellaffären”. Det handlar egentligen om minst tre olika affärer som är sammanbundna över en ganska lång tidsperiod och någon bordell finns faktiskt inte med – däremot alla klassiska ingredienser för att göra det till en stor skandal: sex, politik och media.

Frånstedt menar att polisen orättfärdigt blev ställd vid skampålen enligt uttrycket ”att skjuta budbäraren”. Affären briserade när det blev känt att rikspolischefen Carl Persson överlämnat PM till statsminister Olof Palme om justitieminister Lennart Geijers sexliv. Skälet till att Persson gjorde det går tillbaka till spionen Wennerström, då polisen fick hård kritik av Tage Erlander för att inte ha informerat den politiska ledningen om säkerhetsrisker. Olof Palme hade också som ny statsminister meddelat att han vill ha löpande information från rikspolischefen om allt som kunde tänkas vara intressant.
Redan på hösten 1970 hamnade ett narkotikaärende på Carl Perssons bord. Skälet var att den gripna kvinnan, känd av polisen för prostitution, hade en adressbok där man fann Lennart Geijers namn och telefon. Han hade samma år utsetts till justitieminister.
I förhör berättade kvinnan att hon känt Geijer sedan åtta år, då hon som 16-åring började prostituera sig. Han hade fångat upp henne på gatan. Han betalade bra och de blev vänner. Han började betala hennes hyra. Hon besökte honom i hans hem och på departementet, där hon presenterade sig som ”Susanne”. Hon introducerar Geijer för andra flickor och han bjuder in dem till riksdagens högtidliga öppnande.
Vilken scen! Riksdagens läktare fylls med ambassadörer, hedersgäster och justitieministerns horor.
I förhör berättar hon vidare att Geijer som minister beviljat hennes nådeansökan, trots att alla instanser avstyrkt. ”Hon betraktar Geijer som sympatisk och hjälpsam”, skriver Frånstedt. Om det är sant har justitieministern begått tjänstefel, jäv.
Förhöret hamnade på Carl Perssons bord och han informerade Olof Palme, 9 november 1970 – sex år innan Geijeraffären avslöjas.
Susanne dömdes för narkotikabrott och avtjänade fängelsestraff på Hinseberg. När hon kommit ut hamnade hon 1972 åter i förhör där hon upprepade att justitieministern betalade hennes hyra. Åter hamnade förhöret hos Carl Persson, men han agerar inte. Statsministern är informerad sedan tidigare. Det går sedan fyra år. Frånstedt skriver:

År 1976 kom nästa två led i bordellaffären. I början av året fick polisen tips om en omfattande koppleri- och prostitutionsverksamhet. Det var Stockholmspolisens spaningsrotel som hanterade ärendet och satte igång ett arbete för att granska misstankarna. Spaningen . . . gav resultat: en större prostitutionsverksamhet leddes av en kvinna, Doris Hopp. Hon drev ingen bordell i ordets egentliga bemärkelse, hon hade ett nät av kvinnor som hon helt enkelt kopplade ihop med intresserade män som ville köpa sex, många av affärerna gjordes via telefon . . .
En del vill beskriva det som att det var ”samhällets maktelit” som utgjorde kunderna – det påstods exempelvis i filmen Call Girl. Jag vill snarare hävda att kunderna hämtades från den tidens kändiskretsar och Stockholms innekrogar, även om det bland kunderna också fanns män med makt . . .
Utredningen svällde snabbt och flyttades över till sedlighetsroteln och övertogs av Ove Sjöstrand, en erfaren och durkdriven polis . . . Han fick vid sin sida en utredare som lånades in från våldsroteln. Telefonavlyssning sattes in fram till gripandet av Doris Hopp.

Egentligen var det ett konventionellt polisärende, om det inte varit för de många kända namnen bland kunderna. Nu blev det besvärligare och känsligare för polis och åklagare, skriver Frånstedt.

Historien hade kanske inte fått den dramatiska utvecklingen den nu fick om polis och åklagare bara följt samma regler och samma procedur som gällde för andra liknande ärenden. I stället kom hela ärendet att kantas av missgrepp och underliga turer. Resultatet var förödande och flera av besluten ter sig än idag svårförklarliga. Den juridiska hanteringen skapade grogrund för myter och gav affären en enorm sprängkraft när den briserade.

Frånstedt beskriver hur våldsrotelns representant plötsligt får ansvaret för utredningsarbetet istället för sedlighetsrotelns Ove Sjöstrand. Den nye ansvarige fick sedan flitiga besök av Hans Holmér, på väg från Rikspolisstyrelsen till ny tjänst som polismästare för Stockholmspolisen. Vad Holmér hade med utredningen att göra fick Sjöstrand aldrig veta. Chefsåklagaren Eric Östberg börjar krångla och tillåter inte polisen att kontakta mer än fem kunder, av de dryga 70 som dokumenterats genom telefonavlyssningen. Det stred mot gängse rutiner i polisarbetet. Sedan sjukskriver sig Östberg och en kammaråklagare övertar ärendet. Men det blir värre:

Samma dag som Doris Hopp häktades blandade sig regeringskansliet i arbetet. Spaningschefen blir kontaktad av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare Ebbe Carlsson. Hans tydliga budskap var: gör inte någon stor affär av Hopp-härvan. Det kom alltså tidigt direktiv från justitiedepartementet där man försökte stoppa en pågående brottsutredning.

Utredaren vid Stockholmspolisen, Sjöstrand, började utsättas för förtäckta hot på vägen hem från polishuset, så spaningsledningen satte in en bevakningsbil:

Så vissa dagar hade Sjöstrand tre bilar efter sig på hemvägen. En av bilarna hörde till en kriminell grupp, Grekligan, som bland annat tog utpressningsuppdrag. Den andra bilen tog han numret på och det visade sig vara en hyrbil – hyrd av Rikspolisstyrelsen. Sjöstrand drog slutsatsen att det var Säpo som övervakade honom. Och den tredje bilen i kön bakom honom var Stockholmspolisens civila bil.

Frånstedt och Ove Sjöstrand stötte på varandra på premiären av Call Girl 2012 och träffades vid ett senare tillfälle (i filmen blir Sjöstrands karaktär ihjälkörd av bevakningsbil i smitolycka):

Sjöstrand och jag gick igenom rutinerna . . . det verkade inte troligt att någon från Säpo skulle ha skuggat Sjöstrand. Säpo hyrde av princip inte bilar . . . Någon annan hade hyrt den där bilen. Sjöstrand och jag drog slutsatsen att den rimligaste förklaringen var att Hans Holmér var den som låg bakom hyrbil och skuggning. Holmér befann sig ju här, som alltid, på efterkälken.

(Utvikning: Om man översätter dessa nya uppgifter till filmen Call Girls intrig är det alltså Hans Holmér som med Olof Palmes goda minne beordrar att polismannen Sjöstrand ska utsättas för dödsolycka, kanske med Ebbe Carlsson bakom ratten. Visst är det inte bara lite ironiskt att Holmér senare, i verkligheten, ordentligt stökade till utredningen av mordet på Palme.)
Polisutredningen fortsätter att kantas av märkligheter. Våldsrotelns utredare ansåg att kvinnorna ”snackade skit” även om deras uppgifter ofta bekräftades av kundernas vittnesmål. När rättegången inleddes var chefsåklagaren åter borta, på semester. Kammaråklagaren som tog över träffade Doris Hopp och hennes advokat i häktet, och begärde sedan förvånansvärt låga påföljder. När Sjöstrand frågade åklagaren hur man kom fram till det, fick han svaret att Hopp ”skött verksamheten snyggt”.
Den andra utredningen 1976 handlade om utnyttjande av minderåriga. Ove Sjöstrand hade försökt få rättegången uppskjuten för att kunna utreda tips om att Doris Hopp förmedlade flickor under 15 år till sina kunder. I så fall skulle också kunderna ha begått brott (vid denna tid var koppleri, men inte köp av sex med vuxna, förbjudet). När utredaren tog kontakt med chefsåklagare Östberg med nya bevis fick han svaret: ”Jag är inte det minsta intresserad. Utredningen är avslutad. Adjö.” Även utredarens överordnade inom Stockholmspolisen ansåg att ”man skulle släppa det hela”.
Utredarna fortsatte ändå polisutredningen och förhörde de minderåriga flickorna. När kunder konfronterades med uppgifterna påpekade de att justitieministern också varit kund. När flickorna började vittna i hovrättsförhandlingarna förstod Doris Hopp vart vittnesmålen skulle landa, därför drog hon tillbaka sitt överklagande och hovrättsförhandlingarna avbröts abrupt.
Ett skäl till att Säkerhetspolisen blivit indragen i konspirationsteorierna kring bordellhärvan är att man i ett tredje utredningsärende spanade på polska kvinnor som stod i kontakt med polska diplomater och misstänkta spioner. En av dessa polska kvinnor tog uppdrag från Doris Hopp.

Stockholmspolisens spanare i Hopp-ärendet och Säpo-spanarna kring den polska historien krockade helt enkelt ibland med varandra. . . Bland kunderna i den polska härvan fanns bland annat en hög chef vid en svensk militär myndighet.

Tänk vilka enkla och naturliga förklaringar det kan finnas kring komplicerade och seglivade konspirationsteorier.
Trots att vissa poliser och vissa åklagare gjorde allt för att hemlighålla kundernas identitet blev alltså justitieminister Geijer avslöjad 1976. Det kom sig av att rikspolischefen Carl Persson för andra gången såg sig tvingad att överlämna PM till statsminister Olof Palme om justitieministerns förehavanden:

Från tre källor kom påståenden om att justitieministern hade kontakt med prostituerade: Doris Hopps uttalande i häktet, en prostituerad kvinna som också satt häktad och en av kunderna till de minderåriga flickorna hade alla oberoende av varandra pekat ut Lennart Geijer. Vad skulle Carl Persson göra?
Ett alternativ hade varit att låta polis och åklagare ta ett samlat grepp, men åklagarnas hantering av Hopp-historien förskräckte . . . Hur skulle det se ut om Persson inte informerade statsministern, utan lät påbörja polisutredning som inkluderade landets justitieminister, bakom ryggen på statsministern? Och det bara några veckor före valet.

Persson gick med PM till statsministern. Under hösten var både kvällstidningarna och veckopressen historien på spåren. Härvan växte och till slut var Palme nödgad att svara. Det var då han förnekade allt, krävde ursäkt av DN och om anklagelserna mot Geijer i PM från rikspolischefen sa, ”snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior”.
Mediestormen vände sig, precis som Palme avsett, då med full kraft mot rikspolischefen som anklagades för att springa med ”obefogat skvaller” till statsministern.
Men som vi nu vet, ljög Olof Palme hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Han hade i sex år vetat om att hans vän och justitieminister var en säkerhetsrisk utan att agera. För mig har ingen politiker blivit så avslöjad som medveten och kalkylerad lögnare som Olof Palme.
Ändå håller jag med Olof Frånstedt om att det allvarligaste i Geijeraffären är åklagarnas agerande. När en politiker ljuger är det upp till folket i demokratiska val att avsätta denne. Men åklagare ska upprätthålla lagarna. Det är uppenbart att chefsåklagaren var kund hos Doris Hopp. Men det är inte det allvarliga, eftersom sexköp inte var olagligt då. Det allvarliga är att åklagarna saboterade åtalet och inte gick till botten med anklagelser om kriminell verksamhet.
Återigen ser vi samma strukturella brist som i Tomas Quick-fallet. Åklagarna håller inte måttet. De klarar inte av att vara oberoende förundersökningsledare. De går i andra krafters ledband. I Quickfallet gömde de bevis på oskuld, i Geijerfallet gömde de bevis på skuld. Detta är djupt allvarligt eftersom åklagarfunktionen är helt central i en rättsstat. Om den inte fungerar har vi ingen rättsstat.
Palme blev avsatt samma höst, dock av andra skäl. Åklagarväsendet däremot, verkar vara lika sårbart nu på 2010-talet som på 1970-talet. Det borde riksdag och regering göra något åt.
*
Se mer: bloggens recension av Call Girl och Spionjägaren del 1.