Under en längre tid har jag funderat på vad det är Sverigedemokraterna egentligen gör för att bli så framgångrika att de snart kan förväntas bli landets största parti.
Som många andra känner jag avsky för det SD stod för när Jimmie Åkesson blev medlem där 1995. Trots den belastning denna historia innebär, så väger den idag lätt. Att historien väger lätt beror på den allmänna tidsandan: det är högsta mode att strunta i historia, att fnysa åt erfarenhet och traditioner och, ja, kunskap har blivit något som föraktas.
Paradoxalt nog är det medie- och kulturvänstern som frammanar bilden om att bara det nya, radikala och provocerande är värt något, hur ogenomtänkt, korsiktigt och ohållbart det än må vara. Därmed har de bäddat för Sverigedemokraterna. Det som hände för mer än ett år sedan betyder ingenting i rådande historielösa samhällsanda.
När jag nu ser reaktionerna på att partiet köpt reklamplats i en enda tunnelbanestation i Stockholm, blir det tydligt hur Sverigedemokraterna vänder sig till folket, till ”Svensson” i vardagen, till de enskilda väljarna. Och inte till de etablerade samhällslagren inom politik, media och kultur. Det blir nu uppenbart hur dessa samhällets övre skikt finns i en bubbla.
Etermediernas nyhetssändningar fylls med upprördhet mot reklamen och tidningarnas fyller sida upp och sida ner med indignation över SD:s tilltag. På SVT meddelar man att protestdemonstration är utlyst och alla medier meddelar att man på Facebook kan ansluta sig till protesterna. Det finns ingen hejd på hur medierna förstorar denna protest mot att ett politiskt parti köpt reklamplats på en tunnelbanestation, och om jag fattat rätt: vid endast en nedgång av flera till en station. Det är som att hela medie- och kulturvänstern på Södermalm står upp som en hen och hytter med näven.
En aktivitet som föga berör de miljontals av människor som finns utanför denna bubbla.
SD retar på ett extremt skickligt vis upp eliterna. Dessa etablissemang visar nu sitt sanna ansikte: demokrati är bra, men bara om vi får bestämma vad som får diskuteras!
SL som sålt reklamplatsen försvarar sig med att det är ett demokratiskt fattat beslut att politisk reklam är tillåten så länge den inte bryter mot någon lag. Återigen ett knockoutslag mot trovärdigheten för det högljudda larmet från etablissemangen om att SD får annonsera. Vissa partier ska få annonsera, men det är inte okej för andra som inte tycker som vi. Och då har man inget emot att bryta mot demokratiskt fattade beslut.
Men viktigast: reaktionerna bekräftar det allt längre avståndet mellan väljarna och etablissemangen. Eliterna försvarar tiggeriet, försvarar den ohållbara flyktingmottagningen, försvarar och idoliserar nyanlända ”poeter” som hatar Sverige, står för att svensk kultur och tradition är skit medan alla andra kulturer är värdefulla. Mot detta etablissemang finns det bara en rörelse som står upp.
Sverigedemokraterna vänder sig konsekvent och uthålligt till den enskilde svenske väljaren. Man skiter i att man utestängs från etablissemangens finrum. Det är väljarna som ska lyfta in dem där. Om Åkesson blir minister blir det intressant att se om Nobelkommittén utestänger honom från Nobelmiddagen. Nobelkommittén förstår lika lite som övriga etablissemang att de agerar ungefär som kungamakten i början på 1900-talet, då de motsatte sig demokratin och småfolkets inträde på statsmaktens arena.
Motståndet mot Sverigedemokraterna är det som driver upp deras opinionsstöd. Inte därför att folk skulle vara rasister eller främlingsfientliga, utan därför att de är det enda alternativet om man tröttnat på den politikerklass som är sig själv nog. Som inte bryr sig om vardagsproblem. Som upprörs mer över en laglig affisch i en tunnelbaneuppgång än om arbetslösheten, bostadsbristen, oron inför globaliseringen.
Sverigedemokraterna har hela tiden talat till folket. De gamla partierna spelar det gamla spelet och riktar sig till varandra och till den så viktiga journalistkåren. De svävar ovanför i piruetter som blivit fullständigt meningslösa (som Anna Kinberg Batras förslag om att i pass stämpla ”får ej åka till Syrien”). SD:s strategi är att stå i myllan hos folket. Det kan bli oöverlagda, klumpiga och inte helt sakliga inlägg. Men vem bland svenska medborgare gör inte fel ibland? Till och med felstegen har gynnat SD, eftersom de visar att de är mänskliga. De gamla partierna är tysta och slutna till dess de har ett exakt och avgränsat svar som är oantastligt och därmed också kallt, snustorrt och beräknande. Det ökar avståndet mellan politiken och väljarna ytterligare. Redan Tage Danielsson sjöng om att han ville se politiker som var människor mer än åsiktsmaskiner.
På detta sätt går SD också förbi medievänstern, som länge varit dörrvakten som kunnat stoppa allt det man inte gillar. När jag talar med politiska makthavare i min generation är det tydligt hur observanta de är på hur medierna kan reagera på deras utspel. Budskap anpassas till DN:s och SVT:s redaktioner mer än till folket. Jag får intrycket av att de är så rädda för journalister att de glömmer bort att deras tillrättalagda utspel inte når ut till folket.
Nu fattas bara att folkpartister går ut och kritiserar SD:s lilla reklamkupp på Östermalmstorgs tunnelbanestation för att aktionen ska bli en total succé. Då har de borgerliga suddat ut skillnaden mellan kulturvänstern, medievänstern och sig själva. Då visar SD återigen att det bara finns ett oppositionsparti i Sverige, dem själva.
Hur ska man då bemöta SD? Ja, inte genom hånfulla och respektlösa attacker och pajkastning med nedlåtande epitet. I SvD:s Brännpunkt försöker förre riksdagskvinnan Helena Riviére (M) idag ta upp en diskussion om invandring med SD i saklig ton. Hennes frågor är viktiga, men artikeln faller på det politiska etablissemangets vanliga akilleshäl, hon har inga egna förslag på att skapa ordning och reda i flykting/invandring/integrations-misslyckadet.
Mitt svar är att man måste börja från början. Inte snegla på vad andra tycker, allra minst medievänstern. Inte heller taktisera om vad som vissa skulle uppfatta som ”närmanden” till SD-politik.
Den nya fas av globalisering vi är inne i betyder att människor som förr svalt och inte kunde resa från hembyn nu kan ta sig hundratals mil bort från sitt eget lands kaos till västvärlden där man blir fri och gratis välfärd hägrar.
Ska vi uppmuntra en gigantisk folkomflyttning bort från islamska extremister och andra förtryckare till våra demokratiska länder, eller ska vi hjälpa till att skapa drägliga villkor i deras hemländer? Är det inte så att varje flykting vi accepterar underlättar för förtryckarregimer att sitta kvar vid makten? Vi löser problemen åt dem. Vore det inte klokare att gå till pudelns kärnan: göra slut på skälen till att människor flyr sina hemtrakter!
Jag tycker det är höjden av obegåvad flyktingdebatt att etablerade aktörer inte ens ställer sig dessa frågor. Man har varit så upptagen med att skälla på SD att man inte ser vad som händer runt om i världen. Och det är nog detta som är nyckeln till Sverigedemokraternas framgångar, de utmanar makteliten i deras bubbla där de bara bryr sig om vad andra inom bubblan tycker medan folkets oro viftas bort som rasism.