Month: August 2015

En mycket läsvärd skrift om Sveriges och Nodens välfärdsstater har givits ut av Institute of Economic Affairs i London. Det är svensk-iranske debattören och författaren Nima Sanandaji som granskat myterna om att höga skatter och stor välfärdsstat är orsaken till framgångarna i Skandinavien.
I skriften Scandinavian Unexceptionalism – Culture, Markets and the Failure of Third-Way Socialism ger Sanandaji helt andra förklaringar som föregick den stora starka välfärdsstaten.

Varför har nordiska saamhällen haft ovanligt stark betoning på individuellt ansvar och starkt socialt kapital? Religion, klimat och historia tycks alla spela en roll i skapandet av dessa unika kulturer. För över 100 år sedan observerade den tyske sociologen Max Weber att protestantiska samhällen i norra Europa tenderade att ha högre levnadsstandard, mer högkvalificerade akademiska institutioner och överlag starkare social sammanhållning än katolska och ortodoxa samhällen. Weber ansåg att orsakerna till framgångarna för protestantiska nationer fanns att finna i en stark “protestantisk arbetsmoral”.
Enligt den svenske ekonomen Assar Lindbeck har det historiskt varit svårt att överleva som jordbrukare utan att arbeta extremt hårt i en fientlig skandinavisk naturmiljö. Befolkningen antog av nödvändighet en kultur med stark betoning på individuellt ansvar och hårt arbete. Det som är unikt med de nordiska länderna är inte bara att de är kalla, utan också att de under sin historia dominerats av fria bönder.
I de flesta delar av Europa tillämpades feodala system där de flesta var trälar som saknade privat egendom till jorden. I Norden fick inte feodalismen något fäste. Många bönder har historiskt ägt sin jord. Hårt arbete har historiskt inte bara varit en nödvändighet i den kalla Norden, utan också varit klart lönsamt på grund av att det privata ägandet var vidsträckt.
De homogena nordiska länderna har format kulturer med stark social samhörighet vilket resulterat i den högsta nivån av tillit till medmänniskor i världen (Delhy 2005, Berggren 2008)… Detta visar att ursprunget till de nordiska kulturernas framgångar föregår moderna välfärdsstater… Hög nivå av tillit, en stark arbetsmoral och social gemenskap är en perfekt startpunkt för framgångsrika ekonomier. De är också hörnpelare av fruktbara sociala och demokratiska välfärdssystem. En redan existerande hög nivå av social samhörighet tillåter introduktion av välfärdsstat och höga skatter …
Välfärdsstater kan dock påverka kulturen på lång sikt. Även välfungerande samhällen i norr har med tiden negativt påverkats av bidragsberoende och ineffektivitet vid höga skatter.

Sanandaji påpekar samtidigt att Sverige inte blev världsmästare i höga skatter förrän på 1970-talet. Och det är då Sveriges guldålder tar slut. Därför har Sverige på senare årtionden liberaliserats och skatterna sänkts eftersom höga skatter inte ens fungerar här.
Framgångarna för Sverige och Norden var således inte den stora starka välfärdsstaten, utan ett skandinaviskt kulturarv (med hög arbetsmoral och stark social sammanhållning) etablerat långt innan välfärdsstaten växte till sig. Och detta kulturarv håller nu på att förtvina.
Frågan är hur vi ska stärks den sociala gemenskapen i samhället, istället för att smula sönder den än mer. Tillit medborgare emellan tar lång tid att bygga upp, men kan snabbt förslösas genom respektlös attityd till kulturarvets historiska lärdomar.

I sin krönika i DN, EU-krisen är samtidens paradox, problematiserar Richard Swartz det faktum att vi blir allt mer måna om nationalstaten i takt med att globaliseringens genomslag växer:

Men europén fortsätter att envist klamra sig fast vid sin lilla nationalstat eftersom hans känsla av samhörighet har mer med nationella gränser än med europeiska institutioner att göra. ”Europé” uppfattas fortfarande som ett slags konstgjord identitet . . .
Ty där [i den lilla nationalstaten] finns varken resurser eller politiska verktyg: det nationella särintresset handlar bara om att stänga om sig, om att huka, om en nostalgisk utopi som för säkerhets skull har förlagts i det förflutna. ”Rädda sig den som kan” är partikularismens mantra, slagordet för dem som vill ha mindre i stället för mer Europa, samtidigt en reaktion som kommer att påskynda den europeiska unionens sönderfall.

För egen del tycker jag inte det är paradoxalt, utan högst naturligt, att människor i en tid då hela världen kommer närmare (genom internet, teknik, billigare resor, ökad handel på globala marknader, globala säkerhetshot som jihadism och folkvandringar) blir angelägen om att finna samhörighet och gemenskap i sin närmiljö. Vi människor vill kunna känna igen oss, veta vad vi kan räkna med att möta i vardagen. Vi vill helt enkelt kunna förstå och kunna förutse hur vi ska agera för att uppnå våra mål för oss själva och våra närstående.
Vi vill helt enkelt ha något som vi kan kalla vårt hem och vår hembygd.
Så länge den stora världen gör sig påmind genom bättre teknik och billigare resor (via frihandel och global marknadskonkurrens) har vi ingenting emot den. (men glöm att frihandel var ytterst kontroversiellt på 1880-talet. Så inte nu, eftersom vi vet vad den ger).
Men den fria rörligheten för varor och tjänster har en helt annan karaktär än fri rörlighet för människor. Till skillnad från en TV tillverkad i Asien påverkar inte en sådan TV-apparat i vår bostad våra sociala normer eller samhällets gemenskap. Människor däremot, bär med sig ett kulturellt och civilisatoriskt arv som sitter djupt rotat. Och det är inte lätt att överge.
Detta är naturligtvis inget oöverkomligt hinder, men det är ett hinder som idag förnekas i samhällsdebatten. Just eftersom det förnekas vänder sig många emot den förda öppna-era-hjärtan-politiken. Budskapet förenas inte med några som helst lösningar på de kulturella utmaningar som ökad öppenhet betyder. Så länge det inte sker är det inte en dum tanke att slå vakt om den trygghet och förutsägbarhet man har.
Redan inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 sa jag i debatter att vi kan gå med och påverka Europa, men vi måste göra det utifrån en egen styrkeposition. Vi kan bara gå med i internationellt politiskt samarbete om vi själva tror på Sverige. Bara den som är trygg i sig själv kan samarbeta med andra, göra sin röst hörd och verkligen bli en jämbördig part med andra nationer.
Och det är här de svenska etablissemangen brister betänkligt. Länge försvarade svenska regeringar och svenska europaparlamentariker den förda politiken i Bryssel utan att värna svenska ståndpunkter. Jag upplevde att svenska politiker var EU:s ambassadörer i Sverige, snarare än att i EU framföra svenska ståndpunkter. Vad är Sverige då, om inte en lydstat underkastad någon annan?
Kritiken mot EU är helt enkelt att man gått fram alldeles för fort och därmed skapat en förtroendeklyfta mellan unionen och dess folk. Denna klyfta har man inte ens försökt överbrygga. På senare år har dock EU varit fullt upptaget med skuldkrisen där vissa euroländer överutnyttjat sin kreditvärdighet och satt hela valutan i gungning. Inte heller detta har stärkt EU:s ställning bland medborgarna. Tvärtom har ju EU visat att man inte behärskar den globala, överstatliga nivån. Man har skapat system som snarare orsakar splittring mellan länderna än samförstånd.
I detta läge är det sunt och rationellt att den skeptiska hållningen mot europaprojektet växer. Det tycker jag Richard Swartz och många andra borde väga in i sina analyser. Bryssel har skött europatanken extremt inkompetent.
Det vore ju märkligt om européer inte intog en skeptisk hållning till ett projekt som drivs av sådana klåpare. Om nationella politiker uppträtt på detta sätt hade de blivit bortröstade i nästa val. Men i EU sitter alla kvar, hur folk än röstar. Det går inte utkräva ansvar från makthavarna i Bryssel på det sätt vi kan göra av makthavarna i de nationella parlamenten. För mig är det ett viktigt skäl till att värna nationalstaten och förhålla sig skeptisk till Bryssel.
Richard Swartz kan ju inte mena att vi ska avskaffa demokratin (som finns i nationalstaterna) för att ge all makt till teknokrater och politruker i Bryssel (som inte är avsättningsbara i allmänna val av någon). Vi kan inte avskaffa våra värderingar på globaliseringens altare. Det internationella samarbetet måste växa fram underifrån — inte kommenderas uppifrån.
Först när vi är trygga med vår plats på jorden, kan vi rikta blickarna utåt. Att skapa denna lokala trygghet är med andra ord det viktigaste politiker kan göra för att kunna skapa förutsättningar för internationell storpolitik. Tyvärr gör man allt annat än det. Man tror sig kunna hoppa över svenska folket, strunta i det, föraktfullt tro att det ska anpassa sig bara man kör över det tillräckligt många gånger.
Det kommer inte att gå.
Jag vill se ett nytt europaprojekt där man först slår fast en konstitution som deklarerar vad man inte har rätt att lägga sig i från Bryssels sida. Sedan måste Bryssels europanivå få en demokratisk legitimitet genom ett europaval där en Europas president och hela dennes administration kan röstas bort till förmån för ett alternativ. Makten i Bryssel måste kunna avsättas i val. Slopa europaparlamentet och gör parlamentsmandat till elektorer i presidentval. Ministerrådet (folkvalt i medlemsländerna) bör utgöra församlingen som röstar om presidentens förslag ska antas eller förkastas.
Det internationella måste helt enkelt balanseras med det nationella. Vi kan inte få global politik utan att först och främst respektera nationalstaternas roll i det som kan och därför bör beslutas lokalt.

Ett praktexempel på mediernas oförmåga att avhandla och diskutera migration på ett seriöst sätt står Malin Ullgren för i sin krönika i DN.
Hon är frustrerad över att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningarna och menar att det är “att välja det människofientliga”. Hon har inga problem att stämpla väljare som inte röstar som hon anser att de ska göra som nazister och högerextremister.
1) Snacka om att polarisera, tänka i “vi-mot-dom” och sprida hat.
Ullgren fortsätter sedan i affekt att hänvisa till ett foto på en liten flicka, som drunknat under resa över Medelhavet i överlastad båt. “Jag tittar. Nu lever hon inte längre. [M]an måste förstå att det är vad frågan om SD och flyktingfrågan handlar om  – människoliv.”
2) Snacka om att vara infantil, manipulativ och fullständigt oseriös.
Det är som att Ullgren vill säga att en röst på annat parti än SD skulle räddat flickan. Är det så? Nej. Det är de etablerade partierna som skapat den situation som gör att människor i Asien och Afrika uppfattar att permanent uppehållstillstånd i rikt EU-land hägrar, men man måste anlita människosmugglare för att komma dit. Man kan beskylla SD för mycket, men inte för den juridiska situation som ledde till att flickan drunknade. För hennes död är Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Gustav Fridolin med flera mer medskyldig till än SD — om nu någon ska anklagas på detta sätt.
3) Snacka om att ljuga om verkliga samband.
Ullgren föraktar sina läsare genom att nedlåtande skriva: “i bakvattnet av den normaliserade extremhögern och nationalismen flyter naturligtvis också den hårdföra antiintellektualismen med.” Men vem är det som är antiintellektuell genom att köra upp foto på död flicka i ansiktet och rikta anklagelser om hennes död mot politiker, till på köpet fel politiker? Ullgren anser sig självklart vara en mycket godare och bättre människa än de som inte faller för hennes uppjagade sinnesrörelse.
4) Snacka om grandiost självförhärligande på gränsen till narcissism.
På tal om antiintellektualism: Ullgren hävdar att det är mycket mer kostsamt för asylsökande att fly än för mottagarlandet att erbjuda uppehälle. Det stämmer inte med studier, av exempelvis den internationellt framstående ekonomen Paul Collier, publicerade i den uppmärksammade boken Exodus. Han visar att den ende som tydligt vinner på migration är den som migrerar. Mottagarlandet varken vinner eller förlorar om mixen av migranter innehåller både välutbildade och lågutbildade. Ursprungslandet förlorar genom minskad population och “braindrain”.
5) Snacka om antiintellektuell krönika.
Allt detta i Dagens Nyheter, som anser sig vara en tidning för intellektuella. Man kan bara le åt eländet.
Man ska dock inte bara klaga. Jag håller sällan med DN-krönikören Johan Croneman, men han skrev intressant i sin recension av SVT:s Agenda förra helgen då Christina Höj Larsen (V) mötte Rickard Jomshof (SD):

Rickard Jomshof var beredd att debattera, men justitieminister Morgan Johansson (S) hade inte tid, möjlighet (eller lust?!) att komma. Fanns modet där? Morgan Johansson ger i alla fall många av oss intrycket av att vilja undvika diskussionen, delvis kan vi begripa varför – å andra sidan vill man nog aldrig acceptera hans därför: Det är som om ingen längre tror att man verkligen kan vinna något på en diskussion om invandring och flyktingar med Sverigedemokraterna i tv (och det kan man kanske inte heller), kontentan blir att alla duckar och gömmer sig, man är mer mån om att inte förlora än att över huvud taget försöka argumentera. . .
I detta mycket kritiska läge hukar de verkliga politiska tungviktarna. Christina Höj Larsen fick rycka in och snart se sig ganska lätt bli avfärdad . . .
Om man hade kunnat höra ett pling för varje tiondels procent SD ytterligare plussade på sig under Agendas minidebatt hade det blivit ett rätt rejält kackalorum i rutan.

När svenska etablerade partier lämnar walkover i debatter som når miljoner väljare via tv, då kan man fråga sig med vilken rätt de gör anspråk på makt. Bara i diktaturer kan ministrar och ledande politiker ostraffat låta bli att ta debatt. De politiker som gömmer sig borde inte vinna några val.
Så, här ovan har vi två exempel på det vi ofta talar om men kanske inte alltid kan sätta fingret på: konkreta exempel på mediernas infantilisering och de etablerade politikernas katastrofalt svaga agerande i migrationsfrågan.

I flera länder i västvärlden ser vi hur politiska uppstickare når exempellösa framgångar i väljaropinionerna. Om dessa signaler också blir manifesterade i valresultat framöver kommer det politiska landskapet att ritas om i grunden.
I USA gäller det Donald Trump och här hemma Sverigedemokraterna. Det initierade politiska nätmagasinet The Hill konstaterar att valanalytiker, opinionsexperter och statsvetare är helt ställda inför Donald Trumps framgångar som presidentkandidat, Pollsters dumbfounded by Trump:

Experterna är överens om en sak: De har aldrig sett något liknande. . . Flera chocker har avlöst varandra, först när Trump blev en raket i nationella opinionsmätningar, sedan när han tog tvåsiffrig ledning i viktiga delstater som Iowa, New Hampshire och South Carolina. Ett annat politiskt mirakel var när Trump lyckades vända lågt förtroende till högt på en enda månad. “Häpnadsväckande”, säger Patrick Murray ansvarig för opinionsmätningar utförda för Monmouth University till The Hill.
— Det trotsar alla händelseförlopp som vi någonsin sett i presidentvalspolitik, säger han. Trumps förtroende steg från 20 procent till 52 procent bland republikanska väljare mellan juli och augusti.
— Vi får kast ut regelboken när det gäller Trump.
Hans dominans har gjort andra republikanska kandidater frustrerade och många av dem har försökt plocka ner honom på jorden. Men i takt med att attackerna mot Trump intensifierats så har hans väljarstöd ökat. . .
— Det här är på riktigt. Jag har svårt att processa det, säger republikanske valanalytikern Frank Luntz.
Andra experter som Lee Miringoff säger att Trump har skapat en politisk storm som kommer att krossa andra kandidater eftersom hans dragningskraft mer handlar om attityd än ideologi.

Exakt! Jag har nu lyssnat på flera intervjuer med Trump och hört hans valtal inför väljarna i Iowa. Det som gör att folk står och lyssnar på honom i nästan en timme är att han är så förbaskat äkta. Han säger vad han tycker! Lindar inte in budskapet. Försöker inte anpassa det han säger till valtaktiska överväganden.
Här tror jag också förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar finns. Partiet anpassar sig inte efter den åsiktskorridor som medierna alltid pressar in politiken i (och som dirigeras av kultur- och medievänstern). SD har en annan attityd än övriga och glider inte på orden som andra.
Låt oss ta ett purfärskt exempel. För bara några timmar sedan debatterade miljöpartisten Gustav Fridolin med sverigedemokraten Mattias Karlsson om flyktingkaoset i Europa i SVT:s Aktuellt. Skillnaderna i attityd är tydliga mellan de två:

SD: Miljöpartiet har varit väldigt otydliga om hur man ser på illegal invandring. Man vill bygga upp parallella välfärdssystem för illegala invandrare i Sverige. Man har inte velat skärpa straffen för människosmuggling.
MP: Sverige måste ha ordning och reda i flyktingmottagandet. Det är så vi kan se till att vi faktiskt fortsätter att ta ett mänskligt ansvar. Tyvärr har det inte varit ordning och reda. Istället för att alla kommuner är med och tar ansvar så har några kommuner fått ta ett mycket stort ansvar. Vi har också sett hur en del oseriösa aktörer har kommit att göra stor vinst på människor i nöd. Vi måste se till att det finns bättre vägar in i arbete och utbildning.
SD: Det är just den illegala invandringen och flyktingsmugglingen som gör att vi får den här typen av katastrofer. Det är också den otydliga och oansvariga politik som Miljöpartiet står för som gör att människor väljer att ta de här riskerna och chansa på att ta sig in illegalt för att kanske få stanna. Då kan man få tillgång till gratis sjukvård som man inte har i hemlandet.
MP: Nu är det inte Miljöpartiet som styr i Europa. I alltför många länder så har ju Sverigedemokraternas systerpartier varit dem som vunnit inflytande.

Här är det Karlsson som är autentisk, äkta, medan Fridolin låter som en gammal grammofonskiva från 1980-talet som hakat upp sig. Han är också manipulativ genom att göra “ordning och reda” till en fråga om kommunernas mottagning och att privata aktörer driver flyktingförläggningar. Fridolin glider (naturligtvis medvetet och planerat) in i administrativa aspekter istället för att diskutera principer och politik, dvs volymen på invandring och hur invandring ska gå till. Fridolin är ute efter att föra väljarna bakom ryggen. Lura dem. Istället för att rakt på diskutera politik.
Fridolins retorik är ute, passé, meningslös, tröttsam, hjärndöd. Inte en väljare, inte ens miljöpartistiska väljare, vill höra politiker som ägnar all energi åt att glida undan och låta bli att svara, för att istället kasta paj mot andra politiker medan verkligheten går åt helvete.
För min del är jag chockad över att etablerade partier inte begriper detta. Karlsson sopar golvet med Fridolin. Men jag är helt övertygad om att alla etablerade partier applåderar Fridolin och tyckte han gjorde en bra insats.
Det finns en djup och vidgande klyfta mellan partipolitiker och folket i västvärlden. All skuld ligger på politikerna. Det är dom som begär och behöver folkets stöd för att få makt. Men de gör ingenting för att möta folket och ta tidens oro och problem på allvar. Man söker inte respekt utan anser sig ha “rätt” till maktens taburetter, om så krävs genom manipulation.
Det är därför Donald Trump gör succé och det är därför Sverigedemokraterna börjar etablera sig som landets största parti.

Dagens Industri avslöjar idag de socialdemokratiska planerna på att dramatiskt höja skatterna, Skattechocken:

En granskning av de budgetar regeringen har presenterat visar att den planerar att fortsätta på den inslagna vägen och öka de offentliga utgifterna och skatterna rejält. Totalt handlar det om 62 miljarder kronor för de kommande fyra åren.

Sverige ska åter få världens högsta skatter. Föga förvånande är svaret på alla frågor “höjda skatter” för socialdemokraterna.
Men det är förödande för landet att politiker lägger under sig en allt större andel av ekonomin. Vill vi ha utveckling måste människorna ha makten över förtjänsten av sitt arbete.
Det här är fel väg för Sverige.

Idag sköt journalisten Bryce Williams ihjäl en kollega och en kameraman mitt under sändning i Virginia, rapporterar CNN bland andra.
Under året har svenska medier varit flitiga med att ange när “vit” person skjutit “svart” person. Då är det inga problem att ange etnicitet. Men när motsatsen sker, som i detta fall, tiger medierna om etnisk tillhörighet. Varken SVT eller TV4 anger att den misstänkte mördaren är svart.
Visst är det märklig logik att det — samtidigt och alltid — starkt ifrågasätts vad etnicitet har med gärningen att göra så fort förrövaren inte är vit, som på IKEA nyligen.
Här några aktuella exempel där medier anger etnicitet redan i rubriken: Vit polis åtalas för mord på svart man i DN, Livsfarligt att stoppas av en vit polis i Sydsvenskan. Eller tidigt i texten: Mördaren är en vit 21-åring i Sveriges Radio, gärningsmannen är vit i SVT, den svarte mannen ihjälskjuten av en vit polis i SvD, En vit polis i North Charleston har åtalats misstänkt för mord i DN, en smal, renrakad, vit man i 20-årsåldern i SVT, där en vit polis sköt en svart tonåring i SvD, dödats av en vit polis i Sveriges Radio, en vit polis använt våld i Sveriges Radio, 33-årig vit polisman misstänks i SVT, en vit man – den misstänkte massmördaren i Expressen, 18-åringen [sköts] av en vit polis i Aftonbladet (de har senare, när färre läser, raderat “vit” men i googles sök finns ursprungliga formuleringen kvar).
På samma sätt som i Charleston ville denne skytt starta raskrig, så nog måste etnicitet vara relevant för nyheten.
Hur tror medieredaktionerna att vi mediekonsumenter uppfattar detta? Som opartiskt och sakligt? Eller som manipulativt och propagandistiskt?

Olika amerikanska medier hävdar att president Barack Obama givit klartecken till sin vicepresident Joe Biden att ställa upp och försöka bli demokratiska partiets nästa presidentkandidat och därmed putta ut Hillary Clinton.
Att ha presidenten i sin ringhörna är givetvis ett viktigt stöd för att vinna demokraternas nominering. Joe Biden har blivit ett allt hetare namn inom partiet i takt med att Hillary Clinton sjunker allt djupare in i sin mejlaffär.
Allt mer talar för att hon kan komma att åtalas och i domstol dömas för hur hon som utrikesminister hanterat hemligstämplade dokument och mejl i sin privata och icke-säkerhetsskyddade server i hemmet. Det är inget nytt. Så sent som i våras dömdes den framstående generalen och CIA-chefen David Petraeus för vårdslöshet med hemlig uppgift till villkorligt fängelsestraff. Han hade redan tidigare tvingades avgå. Faktum är att åklagare i Petraeus-fallet nu utreder Clinton, rapporterar Commentary Magazin. Ett sådant åtal skulle ödelägga Clintons presidentförhoppningar.
Men det handlar inte bara om att slarva med hemligstämplade dokument och ta lätt på nationens säkerhet. Politiskt är det minst lika viktigt att hon misstänks för att ha ljugit. Clinton har sagt att hon aldrig haft hemligstämplade dokument i sin privata mejlserver. När hon till slut överlämnade servern till utrikesdepartementet har det framkommit att åtminstone 305 dokument kan vara hemligstämplade. Affären börjar jämföras med Richard Nixon och hur han ljög om ljudbanden från Ovala rummet. Faktum är att Watergate-avslöjaren, journalisten Bob Woodward i NBC:s morgonsoffa sagt att Clintons mejlaffär “påminner honom om Watergate”.
CNN avslöjar dessutom att Joe Biden i helgen träffade senator Elizabeth Warren för ett samtal som varade två timmar. Warren har länge varit vänsteraktivisternas hopp, innan Bernie Sanders dök upp. Hon har inte deklarerat att hon ställer upp i presidentvalet, men hon skulle kunna vara utmärkt som Bidens vicepresidentkandidat: hon är kvinna och vänster. Därmed skulle han slå två flugor i en smäll: ge kvinnorna ett alternativ till Hillary och ge partiaktivisterna något Clinton inte kan erbjuda, trovärdig vänsterprofil.
Nackdelen med Joe Biden är att hans största talang är att det ständigt hoppar grodor ur munnen på honom. Här är några (källa):

• “Jag menar, här har vi den första mainstream afro-amerikanen som uttrycker sig väl, är smart och ren och ser bra ut.” Biden om Obama 2008.
• “Du kan inte gå till 7-Eleven eller Dunkin Donuts om du inte har lite av en indisk accent. . . Jag skojar inte.”
• “McCains ekonomiska plan tar inte itu med den viktigaste frågan och den består av, som Barack brukar säga, ett tre bokstäver långt ord: J-O-B-B.” (J-O-B-S)
• “Ställ dig upp!” Biden tilltalar man i rullstol.
• “Gud bevare hennes själ.” Biden dödförklarar irländske premiärministerns mor som i högsta grad levde.

Nu kanske Biden får möta Donald Trump på andra sidan. Och han är ju också känd för att göra mindre övervägda uttalanden, så det kanske inte är en så stor belastning. Om det inte istället ger Trump fördel genom att demonstrera att han inte avviker från en etablerad politiker i detta avseende.
En presidentvalsedel med Joe Biden och Elizabeth Warren skulle innebära ett tydligt steg åt vänster för demokratiska partiet, vilket skulle göra det enklare för republikanerna att vinna än om Hillary Clinton som mittenpolitiker var motkandidaten.

TV4 presenterar Novus första mätning av opinionen efter sommaren (video). Föga förvånande ökar Sverigedemokraterna till sin högsta nivå någonsin: 19,4 procent. Bland män är SD större än S och M.
I en kommentar till mätningen säger Novus vd Torbjörn Sjöström:

— Den viktigaste [förklaringen] är att det rör sig om pengar. Det har varit en rapportering om att skolan går sämre och att pengar saknas i alla samhällsfunktioner, samtidigt som migrationsfrågan får någon form av frikort ur ett kostnadsperspektiv.

En viktig iakttagelse.

Svenska medier talar tyst om en världsnyhet: två amerikanska soldater på semester ingrep mot islamist med AK-47 och pistol som började skjuta på ett tåg på väg till Paris i fredags. De kommer idag att tilldelas medaljen “Legion d’Honneur” av Frankrikes president Francois Hollande för att man räddat Frankrike från ett nytt blodbad i islamistiskt terrordåd.
Marockanen Ayoub El Khazzani, uppväxt i södra Spanien, var känd av säkerhetstjänsterna i Europa som jihadist. Ändå kunde han stiga på tåg från Amsterdam till Paris med flera skjutvapen och en väska full med ammunition. När terroristen började skjuta låste tågpersonalen in sig. Men han startade i fel vagn. Två soldater med erfarenhet från Afghanistan gav sig obeväpnade på marockanen och lyckades brotta ner honom. Med hjälp från andra passagerare hölls han i schack medan soldaterna tog hans vapen och började leta efter andra terrorister på tåget.
Utan deras ingripande kunde Frankrike haft ett nytt blodigt terrordåd med fler dödsoffer än på tidningsredaktionen för Charlie Hebdo.
Men svenska medier väljer att dölja att ett nytt islamistiskt terrordåd avvärjts. Det är en märklig nyhetsvärdering som skiljer sig från den fria och demokratiska delen av världen.

Läs mer:
• BBC i France train shooting: ‘Instinct’ led US passengers to react
• NBC i ‘Do Something or Die’: Americans Acted on Guts
• Daily Telegraph i Without the American Heroes “We’d All Be Dead”
• CBS i Train attacker was ready to fight
• Wall Street Journal i Americans Who Thwarted French Train Attack Were Childhood Friends,
• CNN i Americans who thwarted train attack praised for ‘exceptional courage’
• Daily Mirror i Ayoub el-Khazzani opening fire in botched terrorist attack
• Daily Mail i Crew on Paris-bound train leaving passengers to take terrorist down
• CNN i Train shooting heroes: The men who helped avert a massacre in Europe

DN-ledaren idag tar upp andra skäl för Sverigedemokraternas tillväxt än invandring, Varning för politisk trängsel:

Sverigedemokraternas framgångar speglar en mer grundläggande förändring i politikens struktur. . . Opinionsinstitutet Demoskop visade i våras att Sverigedemokraterna har skaffat monopol på de väljare som fäster stor vikt vid materiella värden och beständighet i sin omgivning. Höger eller vänster är inte den viktigaste skiljelinjen här.
De etablerade partierna i riksdagen tenderar att röra sig mot samma pol. Centerpartiet har kanske mest tydligt suddat ut sina konservativa drag. Socialdemokraternas väljare blir alltmer idealistiska. Vänsterpartiet har en liknande postmaterialistisk resa bakom sig.

Det är en viktig poäng om värderingar som lätt drunknar i den mer specifika frågan om invandring. Ledarartikeln menar att också Moderaterna rör sig från pliktetik, arbetsmoral och värnande om bestående värden till idealism. Den nya partiledningen efter Reinfeldt “styrs av starkare radikala impulser än företrädarna. Ett större mått av idealism speglas till exempel i deras tal om att Sverige ska vara ett land i social rörlighet”.
Men det behöver inte bli så. Profilen för ett parti beror på hur man väger samman olika ståndpunkter. Idag anser jag partierna “sjunger globaliseringens och modernitetens lov” utan att erkänna konsekvenserna och vidta åtgärder som skapar trygghet i förändring. Partiernas mentalitet är “hejsan, hoppsan, allt kommer säkert att bli bra till slut”. Det är den ansvarslösheten, aningslösheten, ja, dumheten, som får väljare att överge de etablerade partierna.
Därför anser många väljare att de etablerade partierna erbjuder större risk men inga förtjänster. Vem vill spela på ett lotteri där partierna bara erbjuder nitlotter?
I detta klimat erbjuder SD något annat. Bibehålla det som är. Tryggheten i att veta vad man har, men inte vad man får vid förändring, är stark i den svenska folksjälen.
För att folk ska godkänna förändring behöver etablissemangen förklara vad nyttan är med förändringarna. Det Per Albin Hansson gjorde med folkhemmet. Stora folkomflyttningar skedde i vårt land, men det accepterades eftersom man fick klart för sig vad som skulle uppnås. Och regeringspartiet kastade bort sin idealism i form av klasskamp och internationalism för att skapa en pragmatisk svensk modell där både arbetare och näringsliv respekterades.
Inget av de partier som nu vill bygga om Sverige i grunden genom att välkomna miljoner människor med andra, från den svenska väsensskilda, kulturer har förklarat vad syftet är. En inte orättfärdig fråga är om det långsiktiga syftet är att utplåna det svenska? Det som den politiska klassen har så lätt att tala skit om. Bryssel hägrar medan man fucking Åmål.