Infantiliseringens nya höjder i invandrardebatt

Ett praktexempel på mediernas oförmåga att avhandla och diskutera migration på ett seriöst sätt står Malin Ullgren för i sin krönika i DN.
Hon är frustrerad över att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningarna och menar att det är ”att välja det människofientliga”. Hon har inga problem att stämpla väljare som inte röstar som hon anser att de ska göra som nazister och högerextremister.
1) Snacka om att polarisera, tänka i ”vi-mot-dom” och sprida hat.
Ullgren fortsätter sedan i affekt att hänvisa till ett foto på en liten flicka, som drunknat under resa över Medelhavet i överlastad båt. ”Jag tittar. Nu lever hon inte längre. [M]an måste förstå att det är vad frågan om SD och flyktingfrågan handlar om  – människoliv.”
2) Snacka om att vara infantil, manipulativ och fullständigt oseriös.
Det är som att Ullgren vill säga att en röst på annat parti än SD skulle räddat flickan. Är det så? Nej. Det är de etablerade partierna som skapat den situation som gör att människor i Asien och Afrika uppfattar att permanent uppehållstillstånd i rikt EU-land hägrar, men man måste anlita människosmugglare för att komma dit. Man kan beskylla SD för mycket, men inte för den juridiska situation som ledde till att flickan drunknade. För hennes död är Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Gustav Fridolin med flera mer medskyldig till än SD — om nu någon ska anklagas på detta sätt.
3) Snacka om att ljuga om verkliga samband.
Ullgren föraktar sina läsare genom att nedlåtande skriva: ”i bakvattnet av den normaliserade extremhögern och nationalismen flyter naturligtvis också den hårdföra antiintellektualismen med.” Men vem är det som är antiintellektuell genom att köra upp foto på död flicka i ansiktet och rikta anklagelser om hennes död mot politiker, till på köpet fel politiker? Ullgren anser sig självklart vara en mycket godare och bättre människa än de som inte faller för hennes uppjagade sinnesrörelse.
4) Snacka om grandiost självförhärligande på gränsen till narcissism.
På tal om antiintellektualism: Ullgren hävdar att det är mycket mer kostsamt för asylsökande att fly än för mottagarlandet att erbjuda uppehälle. Det stämmer inte med studier, av exempelvis den internationellt framstående ekonomen Paul Collier, publicerade i den uppmärksammade boken Exodus. Han visar att den ende som tydligt vinner på migration är den som migrerar. Mottagarlandet varken vinner eller förlorar om mixen av migranter innehåller både välutbildade och lågutbildade. Ursprungslandet förlorar genom minskad population och ”braindrain”.
5) Snacka om antiintellektuell krönika.
Allt detta i Dagens Nyheter, som anser sig vara en tidning för intellektuella. Man kan bara le åt eländet.
Man ska dock inte bara klaga. Jag håller sällan med DN-krönikören Johan Croneman, men han skrev intressant i sin recension av SVT:s Agenda förra helgen då Christina Höj Larsen (V) mötte Rickard Jomshof (SD):

Rickard Jomshof var beredd att debattera, men justitieminister Morgan Johansson (S) hade inte tid, möjlighet (eller lust?!) att komma. Fanns modet där? Morgan Johansson ger i alla fall många av oss intrycket av att vilja undvika diskussionen, delvis kan vi begripa varför – å andra sidan vill man nog aldrig acceptera hans därför: Det är som om ingen längre tror att man verkligen kan vinna något på en diskussion om invandring och flyktingar med Sverigedemokraterna i tv (och det kan man kanske inte heller), kontentan blir att alla duckar och gömmer sig, man är mer mån om att inte förlora än att över huvud taget försöka argumentera. . .
I detta mycket kritiska läge hukar de verkliga politiska tungviktarna. Christina Höj Larsen fick rycka in och snart se sig ganska lätt bli avfärdad . . .
Om man hade kunnat höra ett pling för varje tiondels procent SD ytterligare plussade på sig under Agendas minidebatt hade det blivit ett rätt rejält kackalorum i rutan.

När svenska etablerade partier lämnar walkover i debatter som når miljoner väljare via tv, då kan man fråga sig med vilken rätt de gör anspråk på makt. Bara i diktaturer kan ministrar och ledande politiker ostraffat låta bli att ta debatt. De politiker som gömmer sig borde inte vinna några val.
Så, här ovan har vi två exempel på det vi ofta talar om men kanske inte alltid kan sätta fingret på: konkreta exempel på mediernas infantilisering och de etablerade politikernas katastrofalt svaga agerande i migrationsfrågan.