DN-ledaren idag tar upp andra skäl för Sverigedemokraternas tillväxt än invandring, Varning för politisk trängsel:
Sverigedemokraternas framgångar speglar en mer grundläggande förändring i politikens struktur. . . Opinionsinstitutet Demoskop visade i våras att Sverigedemokraterna har skaffat monopol på de väljare som fäster stor vikt vid materiella värden och beständighet i sin omgivning. Höger eller vänster är inte den viktigaste skiljelinjen här.
De etablerade partierna i riksdagen tenderar att röra sig mot samma pol. Centerpartiet har kanske mest tydligt suddat ut sina konservativa drag. Socialdemokraternas väljare blir alltmer idealistiska. Vänsterpartiet har en liknande postmaterialistisk resa bakom sig.
Det är en viktig poäng om värderingar som lätt drunknar i den mer specifika frågan om invandring. Ledarartikeln menar att också Moderaterna rör sig från pliktetik, arbetsmoral och värnande om bestående värden till idealism. Den nya partiledningen efter Reinfeldt ”styrs av starkare radikala impulser än företrädarna. Ett större mått av idealism speglas till exempel i deras tal om att Sverige ska vara ett land i social rörlighet”.
Men det behöver inte bli så. Profilen för ett parti beror på hur man väger samman olika ståndpunkter. Idag anser jag partierna ”sjunger globaliseringens och modernitetens lov” utan att erkänna konsekvenserna och vidta åtgärder som skapar trygghet i förändring. Partiernas mentalitet är ”hejsan, hoppsan, allt kommer säkert att bli bra till slut”. Det är den ansvarslösheten, aningslösheten, ja, dumheten, som får väljare att överge de etablerade partierna.
Därför anser många väljare att de etablerade partierna erbjuder större risk men inga förtjänster. Vem vill spela på ett lotteri där partierna bara erbjuder nitlotter?
I detta klimat erbjuder SD något annat. Bibehålla det som är. Tryggheten i att veta vad man har, men inte vad man får vid förändring, är stark i den svenska folksjälen.
För att folk ska godkänna förändring behöver etablissemangen förklara vad nyttan är med förändringarna. Det Per Albin Hansson gjorde med folkhemmet. Stora folkomflyttningar skedde i vårt land, men det accepterades eftersom man fick klart för sig vad som skulle uppnås. Och regeringspartiet kastade bort sin idealism i form av klasskamp och internationalism för att skapa en pragmatisk svensk modell där både arbetare och näringsliv respekterades.
Inget av de partier som nu vill bygga om Sverige i grunden genom att välkomna miljoner människor med andra, från den svenska väsensskilda, kulturer har förklarat vad syftet är. En inte orättfärdig fråga är om det långsiktiga syftet är att utplåna det svenska? Det som den politiska klassen har så lätt att tala skit om. Bryssel hägrar medan man fucking Åmål.