Sveriges framtida politiska landskap

På kultursidorna gör man allt för att stoppa varje seriös diskussion om hur Sverigedemokraterna ska bemötas i riksdagen. Alla tänkbara tillmälen tillskrivs dem som utgår ifrån att medborgarnas röster i demokratiska val ska tas på allvar.
Det får PM Nilsson att i Dagens industri avslöja varför kulturvänstern driver kampanjer som går ut på att inte respektera SD för det folkliga stöd de har, Om SD och makten:

Om denna [avradikaliserande] process [inom SD] fortsätter kommer rimligen alliansen att kunna bilda regering på samma sätt som S gjorde med stöd av kommunisterna. Det vill säga utan formell förhandling, med den egna integriteten i behåll och med kall förvissning om att SD skulle förlora många väljare om partiet skulle störta en alliansregering, särskilt om den arbetar seriöst med att minska Sveriges oproportionerligt stora ansvar för flyktingkrisen.
Socialdemokraterna är vana vid att leva med lössen i fanan. Vänsterpartiet har ännu i dag höga företrädare som öppet kallar sig kommunister, men väljarna uppfattar inte partiet som kommunistiskt och V behandlas som ett legitimt parti. SD är långt ifrån samma position, men det är förståeligt att S-strategerna är oroliga. Det är också förståeligt att S-strategerna maximerar skrämselpropagandan mot borgerliga röster som resonerar om migrationspolitiska reformer. Syftet är att behålla det egna maktinnehavet.

Det är ett viktigt påpekande. Beröringsskräcken med SD på vänstersidan har en uppenbar maktpolitisk poäng, och då är det lätt att överdriva även om man vet att man inte håller sig till fakta.
Men samtidigt börjar resonemanget om att se SD som ett stödparti bli överspelad. Om partiet får 25 procent av väljarna och blir landets största parti, kan det inte behandlas som VPK gjorde med 5-6 procent av rösterna.
PM Nilsson vill redan nu se ”blocköverskridande lösningar”, gärna med S-M-regering men också andra konstellationer vilket i klartext betyder att FP och C ska underkasta sig S.
Detta resonemang förstår jag inte alls. Det betyder bara en enda sak: evigt regeringsinnehav för S.
Varför vill Dagens industri se en ny 40-årig regeringsperiod för Socialdemokraterna? Det var för att förhindra en sådan situation som decemberöverenskommelsen (DÖ) slöts: möjligheten bibehölls att ha två reella regeringsalternativ i kommande riksdagsval.
Om en S-M-regering eller en S-FP-C regering bildas kommer ju bara ett enda regeringsalternativ till denna regering att finnas för väljarna 2018: Sverigedemokraterna. Gissa om det kommer att ge partiet ännu fler väljare…
Att vara emot DÖ och för blocköverskridande lösningar är ingenting annat än att acceptera att SD växer tills de har närmare 50 procent av väljarkåren medan de gamla partierna delar på andra halvan.
Demokrati har en förunderlig kraft att alltid vaska fram två huvudalternativ. Det vill till en hel del arbete för att de rödgröna och de borgerliga ska förbli dessa två alternativ i kommande val.

Politiska utmanare har vind i ryggen

Så har det hänt. Sverigedemokraterna är nu landets största parti, enligt mätning från YouGov i Metro:

Sverigedemokraterna . . . . . 25,2 procent
Socialdemokraterna . . . . . . 23,4 procent
Moderaterna . . . . . . . . . . . 21,0 procent

Kanske dags för de gamla partierna att börja ta frågorna på allvar? Stefan Löfven signalerade i sitt sommartal något i den riktningen, medan hans närmaste rådgivare Karl-Petter Torvaldsson på LO kör samma race som Fredrik Reinfeldt: ”Många saker känns igen från när fascismen växte sig stark i Europa förra gången”. Att jämföra kritik mot tiggeri med koncentrationsläger är inte seriöst. Så återvinner man inga väljares förtroende.
I USA fortsätter fastighetsmiljardären Donald Trump att vinna stöd trots oöverlagda uttalanden. Han leder i flera mätningar i striden om att bli republikanska partiets presidentkandidat. Det nya är att han också får allt bättre siffror när han ställs mot Hillary Clinton i det slutgiltiga valet av president. I juni ledde Clinton med 59-35 procent över Trump i mätning publicerad av CNN. Nu är det betydligt jämnare: Clinton leder med 51-45 procent mot Trump. Enligt mätning i Fox News är det ännu jämnare, 47-42 procent till Clintons fördel.
Ingen i USA ser längre Donald Trump som ett skämt. Han drar stor publik var han än framträder. Han ger stor intervju för magasinet The Hollywood, The Donald Trump Conversation. I TV-programmet Meet the Press ger han en något mer nyanserad framtoning (se video):

Programledaren: Kritiken mot dig handlar bland annat om att du inte är konservativ på riktigt. Handlar det om en annan sorts konservatism för dig? Eller anser du att de har en poäng?
Donald Trump: Tja, jag tror de har en poäng om man tittar några år tillbaka. Men de hade samma poäng mot Ronald Reagan som var demokrat och blev republikan, en ganska konservativ republikan. Och han var någon jag faktiskt kände och gillade. Och han gillade mig. Jag ställde upp på honom. Men när allt kommer omkring, människor utvecklas.

Jämförelsen med Reagan haltar dock något. Reagan var guvernör i landets största delstat, Kalifornien, i två mandatperioder innan han ställde upp i presidentval. En mer rättvisande jämförelse är faktiskt Barack Obama. Denne var också en novis som politiker innan han blev presidentkandidat. (Visserligen valdes han till senator strax innan presidentvalet, men hade i princip ingen motkandidat i en av det demokratiska partiet dominerad delstat.)
Men enligt aktuella opinionsmätningar verkar både övertygade republikaner i primärvalet och väljarkåren i stort stödja honom i detta. Han ser denna sommar ut att ha en chans att vinna också i det avgörande valet mot en demokratisk presidentkandidat.
Och saknar man erfarenhet som politisk ledare, är det kanske mer lärorikt för en blivande president att ha varit framgångsrik affärsman än skådespelare eller högskolelärare. Inte minst verkar väljare gilla att Trump inte behöver samla in pengar till sin kampanj. Han är god för flera miljarder dollar. Trump hånar andra kandidater som behöver samla in pengar vilket innebär att de blir ”köpta” av olika intressen.
Likt många andra trodde jag hans nedlåtande ord om John McCain som krigsveteran skulle ta luften ur hans kampanj. Men Trump verkar ligga helt rätt i tider då gamla, sega, trötta etablissemang ifrågasätts på båda sidor av Atlanten. Trump är en vinnare, något som ger enorm prestige i USA. Han har förverkligat den amerikanska drömmen och utvecklat sina föräldrars mindre fastighetsfirma till en miljardindustri. Det gillar amerikanska väljare.
Men om det håller hela vägen till Vita huset? Jag är inte övertygad. Han kan fälla sig själv genom ett spontant och oöverlagt uttalande som stöter bort väljarna. Men att någon annan ska slå ut honom verkar allt mindre troligt.
Och Sverigedemokraterna? Att de helt och hållet håller på att omforma det partipolitiska landskapet i Sverige verkar allt färre kunna förneka. Vad det resulterar i vet vi dock mindre om. Aldrig sedan 1910-talets slut, då kommunistisk revolution låg i luften, har svensk politik varit så oförutsägbar som nu.

Den fina avskyn stärker populisterna

I Sydsvenskan skriver Carl Rudbeck en intressant kolumn som borde läsas i alla partikanslier, Den fina avskyn stärker populisterna i deras övertygelse:

I de flesta fall är populistiska strömningar symtom på att något inte står rätt till. De så att säga vanliga politiska kanalerna har inte lyckats ta hand om folkligt missnöje utan nöjer sig med att visa sitt förakt för populasen. Då hamnar vi snabbt i en vanligen ond cirkel där de fina människornas avsky endast stärker populisterna i deras övertygelse vilket i sin tur spär på avskyn. Detta avspeglas i Sverigedemokraternas hela tiden stigande opinionssiffror, Marine Le Pens starka ställning i Frankrike och Donald Trumps framgångar i den begynnande amerikanska presidentkampanjen.
Så här kommer det att fortsätta ända tills de populistiska skarorna börjar känna att de behandlas med respekt, att deras problem och oro tas på allvar och, inte minst, att de etablerade har bättre lösningar på alla dessa problem än vad populisterna har . . .
Jag tror inte att Sveriges nästa statsminister heter Jimmie Åkesson eller att Marine Le Pen och Donald Trump kommer att bli sina länders presidenter. Om jag har fel så kommer dessa tre inte att bli det främst genom sina egna förtjänster utan genom deras motståndares blindhet inför vad som rör sig i folkdjupet

Ja, om de gamla partierna inte vaknar inom kort, kommer de att gå samma öde till mötes som kommunister och kristdemokrater i Italien på 1990-talet. De sopades bort från politiken helt och hållet för att ersättas av nya partier.
Men fråga mig inte hur man ska väcka dem. Jag har försökt sedan många år, men man tror inte att man behöver ändra sig ett endaste litet dugg. Man är också rädd för att ändra politik. Man är rädd för att möta motstånd, inte minst från medierna. Men rädda politiker vinner inga val. Det gäller att ta in den nya verkligheten, skapa en politik för hur de nya utmaningarna ska mötas och sedan stå för en rak och tydlig agenda där man villigt erkänner vad man prioriterar bort.
.

Kärnfamiljen värd att nämnas av Kristdemokraterna

En strid blossar upp inom Kristdemokraterna om förslaget till nytt principprogram som ska antas i höst.
I kristna tidningen Världen idag förklarar Ebba Busch Thor de förändrade skrivningarna kring äktenskapet som partistyrelsen antog i vår och som uppmärksammades under Prideveckan, Måste våga ompröva tidigare ståndpunkter.

Skrivelsen ”Äktenskapet är den tryggaste juridiska formen för samlevnad mellan man och kvinna” finns i nuvarande principprogram men är borttagen i partistyrelsens förslag. Varför?
— Helt enkelt för att äktenskapet har förändrats och är inte längre enbart en samlevnadsform mellan en kvinna och en man. Det vore sakfel att inte justera därefter.
Ska inte Kristdemokraternas fortsätta opinionsbilda för den klassiska synen på familj, bestående av mamma, pappa och barn?
— Jo, men jag ser inte det motsattsförhållande ni antyder eller att man måste vara exkluderande i sin familjesyn. Jag kan omöjligt se hur samkönade äktenskap och att samkönade par får prövas som adoptivföräldrar försämrar förutsättningarna för heterosexuell tvåsamhet och familjebildning.
Anser du att ett barn som adopteras och förlorat sina biologiska föräldrar har rätt till en ny mamma och pappa?
— Sedan 1917 har vi haft en lagstiftning som ger gifta heterosexuella par samt ensamstående rätt att prövas som adoptivföräldrar. . . Det är inkonsekvent att stå bakom ensamståendes rätt att prövas men neka dem som lever i samkönat äktenskap samma rätt.

I en kolumn kritiserar Siewert Öholm partiledarens svar i intervjun, Politik är inte anpassning:

Ebba Busch Thors svar . . . är förvirrande. KD ska nu förändra sin politik efter tidsandan, istället för att låta politiken förändra tidsandan. Kovändningen fullföljs av partistyrelsen . . . som väljer att omdefiniera familjebegreppet istället för att argumentera för det man själv vill med familjen, det vill säga kärnfamiljens kraft i samhällsbygget.
I Värden Idag-intervjun glider partiledaren in i en opportunistisk anpassning till samkönade äktenskap med orden ”det vore sakfel att inte justera”. Sakfel är istället en ledare som anpassar sig, som sviker, som förvirrar. . . I partiets eget DNA är familjen, som mamma-pappa-barn, en grundförutsättning och äktenskapet utgör en förening av man och kvinna. Den familjesynen är värd en ny stolthet (det vill säga pride).

Jag tolkar Siewert Öholm som att han menar att Busch Thor ger avkall på normen att en familj utgörs av mamma-pappa-barn. Men så tolkar jag inte hennes hållning. Partiet ska fortsätta försvara normen mot alla angrepp från vänster och liberaler.
Också jag brukar hävda normen, även om jag blev utbuad för det på en Pride-aktivitet för cirka 15 år sedan. Det skedde när jag sa att det tvåkönade äktenskapet har alltid varit och kommer alltid att vara normen eftersom det är så mänskligheten i all huvudsak fortlever. Jag tycker vi ska vara ärliga och konstatera att normen är sund och en grundläggande byggsten i ett civiliserat samhälle.
Det betyder inte att alla, 100%, måste leva efter den. Normer är väsentliga därför att de ger vägledning i våra liv för det stora flertalet. Men normer är inte lagar. Jag bryter själv mot normen ifråga, men det innebär inte att jag vill undergräva den.
Normer skapar gemensamma utgångspunkter för diskussioner och gör att man som individ vet när man bryter mot vedertagna och allmängiltiga sociala mönster. Då kan man förbereda sig och avvika på ett sätt som kan skapa ömsesidig respekt. Om däremot inga normer finns, finns ingen gemensam nämnare att utgå ifrån och inga gemensamma referenspunkter. Utan dem blir vi alla främlingar inför varandra. Då upphör gemenskapen för att ersättas av individer så som isolerade sateliter.
Det är en förklaring till att den normlösa vänstern alltid hamnar i den mentala positionen att se alla avvikare som fiender som måste bekämpas. Så är det inte i ett civiliserat, kristet, samhälle. Där kan vi acceptera dem som inte håller med, och upprätthålla respekten inför varandra även om vi inte är överens.
Det finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att tona ned eller förminska uppfattningen att familjen är samhällets viktigaste institution. Man ska heller inte hymla med att normen till sin kärna handlar om mamma-pappa-barn. Och jag vill påstå att kärnfamiljen som värdering stärks av att man också respekterar de familjer som inte lever efter den tvåkönade normen, men som ändå håller på tvåsamheten och familjen som den institution i vilken barn får den bästa uppväxten.
När det gäller adoption finner jag samma dynamik. Normen är och kommer alltid att förbli en mamma och en pappa. Men barn behöver hem att växa upp i hellre än på institutioner. Då är familjebildningar som inte följer kärnfamiljen ett respektabelt alternativ. Särskilt om man likt mig — och Kristdemokraterna — vill minska antalet aborter och göra adoption till ett reellt alternativ till abort. Då behöver alla familjer kunna prövas för adoption.
Förespråkandet av normen om kärnfamiljen och att barn behöver en mamma och en pappa vid adoption står inte i motsatsställning till att också acceptera andra lösningar eftersom livet inte är perfekt. Inte för någon. Om normerna är de rätta kommer de att förbli livskraftiga på sina egna meriter. De behöver inte med lagstiftning erhålla monopol och förbud mot andra livsstilar. De som hävdar det, menar jag, tror inte fullt ut på normernas giltighet.
Jag tycker Ebba Busch Thor intar en mogen och filosofisk välgrundad uppfattning som bevarar det Kristdemokraterna värnar mest och samtidigt accepterar att alla inte kan leva upp till alla aspekter.
En sak som partistyrelsen dock skulle kunna göra för att möta kritikerna är att i principprogrammet ha med skrivning om kärnfamiljen, utan att exkludera andra former. En mening om mamma-pappa-barn skulle visa att Kristdemokraterna fortsatt värnar kärnfamiljen, eftersom det nuvarande förslaget tydligen helt stryker omnämnandet vilket jag kan förstå kan kännas upprörande.
Kristdemokraterna skulle kunna fylla ett stort tomrum på den svenska politiska skalan, men då krävs att partiet kan samla sig och inte sjunka ner i interna motsättningar. Jag tycker, så här utifrån, att det borde finnas goda möjligheter att tillfredsställa kritikerna utan att dra tillbaka den breddning som partistyrelsen står för. Här handlar det om ledarskap och det blir intressant att se hur Ebba Busch Thor löser konflikten.

Löfven vettigare än Alliansen

Gårdagens sommartal i Vasaparken av statsminister Stefan Löfven (S) var ett första försök av en etablerad politiker att ta den oro som finns i landet om okontrollerad invandring på allvar. Detta jämfört med de örfilar som de borgerliga utdelar (senast av Reinfeldt i radions sommarprat) mot dem som kritiserar den förda flyktingpolitiken.
Visst, det är bara ord från Löfven, men ord är i det oerhört allvarliga läge vi befinner oss ändå ett första steg till att mentalt förstå att något drastiskt måste ske. Att Löfven talar om att han är medveten om växande oro är ett litet tecken på politiskt ledarskap.
Så här sa han, och placerade sig därmed till höger om alla Allianspartier i flykting-migration-integrationsfrågorna:

Vi ska ha en reglerad invandring, där rätten till asyl prövas och respekteras. Där de som får avslag får återvända, men de som beviljas asyl får ett värdigt mottagnade. . . Det måste råda ordning och reda i det svenska flyktingmottagandet.

Statsministern ställer sig härmed bakom ”reva”-projekt inom polisen där man letar reda på de asylsökande som fått domstolsbeslut på att de ska lämna landet. Detta upprätthållande av rättsstaten står inte Alliansen och extremvänstern för, utan hävdar att dessa ”papperslösa” (som alltså har papper på att de ska lämna landet) ska få tillgång till fri sjukvård och alla andra förmåner i välfärdsstaten. Om Löfven menar allvar med sitt tal måste han vara tydlig gentemot polisen så att de kan återuppta sin arbetsuppgift att avvisa de som fått avslag i en demokratiskt lagstadgad domstolsprocess. Detta trots arga och hatfyllda protester från extremvänstern.
Jag blev faktiskt glad när jag läste dessa rader ovan. Tänk vad lite det numera krävs för att bli positivt överraskad av en politiker. Löfven hävdar att rättsstaten ska gälla. Det borde naturligtvis var självklart från alla seriösa politiker, men i det migrationstokiga Sverige är det ett unikum att en partiledare står för lag och rätt (om han nu gör det i praktiken också, det återstår att se).
Löfven erkänner också att pratet om arbete (det som Anna Kinberg Batra envisades med i SVT-intervju) inte räcker för att möta migrationsfrågorna:

Men, och det kanske är ovant att höra mig säga detta, arbete är inte allt. Det är inte arbetslöshet som får en fullvuxen man att häva ur sig hat mot en ung kvinna på nätet. Som får en förälder att skriva att tiggare borde skjutas. Som får en vänsterextremist att hota någon för att den har högeråsikter. Det är något annat. Det är en ovilja att förstå varandra. En oförmåga att se de allvarliga konsekvenserna av sina egna ord. Och en avsaknad av allmän, mänsklig anständighet.

Här höjer sig Stefan Löfven till något som börjar likna statsmannaskap, bannemig. Till skillnad från massmedierna som förtiger och i hemlighet applåderar vänsterextremisternas hat, våld och antidemokratiska agerande, lyfter Löfven fram det som ett problem. Han likställer det som Expo och andra kallar högerhat med vänsterextremisternas hat. Jag har inte hört någon med makt i Sverige göra detta förut. Medan Allianspartierna tiger och har stoppat huvudet i sanden erkänner Löfven att här finns ett problem. Det är remarkabelt.
Anständighet måste krävas av både vänster och höger. Det kan vara början till politiskt ledarskap från Löfvens sida. (I skarp kontrast till Reinfeldts sommarprat där han likställde alla som kritiserar tiggeri med nazistiska koncentrationslägervakter och därmed gav våldsbejakande extremvänstern luft under vingarna.)
Löfven gör också något som Mona Sahlin och andra partiledare haft otroligt svårt för, talar väl om Sverige:

I vår vilja att analysera och attackera samhällsproblem så glömmer man lätt allt det som gör Sverige till ett land värt att älska.

Detta är ren töntighet enligt den kultur- och medievänster som styr samhällsdebatten och under vilken de flesta politiker hukar. Statsminister Löfven struntar i kulturvänsterns förakt för det svenska. I alla fall i ord i ett söndagstal. Det är, som läget ser ut nu, ett stort steg.
Ja, med dessa tre citat vill Stefan Löfven ställa sig i mitten av rådande politiska landskap. På ena sidan har vi extremvänstern som mentalt förslavat Alliansen under sina piskor. På andra sidan har vi Sverigedemokraterna som utmanar extremvänsterns Sverigehat. Löfven försöker mejsla fram en ny mittenposition i vår samtid. Det är smart.
Men det finns ett problem. Ord som ”anständighet”, ”ordning och reda” samt ”älska” sin nation Sverige är alla konservativa uttryck.
Hur ska en ledare för Arbetarepartiet Socialdemokraterna kunna skapa stöd i sina egna kretsar för en konservativ politik? Den som läser Tvärdrag och Arena (där partiets idédebatt förs) ser snabbt att de ligger betydligt närmare extremvänstern än konservativa värderingar.
Men Per Albin Hansson gjorde det konservativt laddade begreppet ”folkhem” till socialdemokratins (för att överge extremvänsterns socialistiska internationalism). Kanske kan Stefan Löfven upprepa tricket. I synnerhet om Allianspartierna är håglöst passiviserade av rädsla för extremvänstern.
Och viktigast: han måste följa upp orden i handling. Han nämnde till exempel ingenting om begränsade volymer för att klara av det ”värdiga mottagande” han vill se. Risken att detta bara var ett sommartal utan konsekvenser är hög, men jag hoppas att han menade det han sa. Jag vill inte tappa hoppet om att någon etablerad makthavare kan ha lite sunt förnuft kvar.

Vi skulle behöva en Churchill idag

Länge ansåg jag att det vore onödigt att läsa en biografi på svenska om Winston Churchill när jag läst så många engelska böcker med olika infallsvinklar om denne 1900-talets störste statsman.
Men så här i sommartid tog nyfikenheten över och jag har läst pocketversion av Bengt Liljegrens Winston Churchill. Del 1, 1874-1939.
Som väntat framkommer inget nytt om Winston, men boken är ändå väl värd att läsa. Liljegren sammanfattar den monumentala mängd fakta det finns om Churchill på ett otroligt lättsmält och aptitligt vis. Hans språk är på en gång smidigt och informativt. Tror aldrig jag läst en politisk bok med ett så välformulerad prosa. Han går rakt på sak utan onödiga påbyggnader. Och eftersom Churchills liv var häpnadsväckande händelserikt kan författaren gå från skeende till skeende i rask takt. Därmed blir berättelsen som en spännande roman. Verkligheten överträffar dikten.
Han tog risker, åkte ut ur parlamentet och mötte många motgångar. Men han gav aldrig upp. Energin och engagemanget gjorde att han alltid kom tillbaka.
I mina tankar väcks frågan varför vi inte har politiker av detta slag idag. Han ansågs av sin samtid ofta vara besvärlig och gjorde många irriterade, men han rörde om i grytan. Han undvek inga känsliga ämnen utan gick rakt på. Några sådana personligheter ser vi inte idag. Tyvärr. I tider av osäkerhet och oro behöver vi politiker som är trygga i sig själva och vågar utmana invanda dogmer för att se hur man kan komma vidare. Churchill var motsatsen till dagens räddhågsna och handlingsförlamade politikergeneration.

Reinfeldt har fel om historisk parallell

I sitt sommarprat i radio igår förmedlade förre statsminister Fredrik Reinfeldt det som ofta framförts från politiska, kulturella och mediala etablissemang:

— Via förintelsen och via ohyggliga övergrepp i närtid har vi lärt oss att människor, enskilt eller i grupp, är kapabla till gränslös grymhet. Att Europa ånyo präglas av främlingsfientlighet och rasism och växande stöd för deras partiföreträdare i olika länder säger dessutom någonting om oförmågan att lära av vår egen historia.

Detta är en grov förvanskning av det aktuella politiska läget. Att jämföra förintelsen med motstånd mot tiggeri är djupt ohederligt. Denna sorts uttalande, som är så vanlig från etablissemangen, är den värsta sorten av ”vi-mot-dom”-tänkande. Det är, för att använda ett vanligt begrepp nuförtiden, kränkande mot stora delar av svenska folket.
Det Reinfeldt gör är att likställa alla människor som känner obehag för bristerna i migrations- och integrationspolitiken med lägervakter vid Auschwitz. De som ogillar tiggeri är alltså moraliskt likställda med massmördare.
Hur nyanserad, seriös och faktabaserad är dessa tankebanor?
Inte alls. Det är vidriga överdrifter byggda på känsloutfall som bara uppnår en sak: ökad splittring och ökade motsättningar i det svenska samhället. Mer av ”vi mot dom”. Det handlar inte om sakliga argument utan enbart om att stämpla dem som inte håller med Reinfeldt som smutsiga kräk som vill massmörda medmänniskor.
Detta känslopjunk står mig upp över öronen. Den är vidrig i sin inskränkthet och avsaknad av några som helst referenser till verkligheten.
Den som förnekar att vi har stora samhällsproblem till följd av nuvarande politik lever i en parallell låtsasvärld. Jag undrar hur man ska få etablissemangen att förstå den högst berättigade oro som finns i stora delar av väljarkåren över alla missgrepp, misslyckanden, tillkortakommande i den förda politiken. Det är som om Reinfeldt, Löfven & Co agerar likt den 1700-talsmålning där tre apor inte ser, inte hör och inte talar. Man är inte mottaglig för verkligheten och de fakta som talar ett allt mer illavarslande språk.
Man måste kunna diskutera integrations- och migrationsfrågor utan att omedelbart hamna i anklagelser om rasism och andra illasinade avsikter.
Tyvärr går utvecklingen i fel riktning. Motsättningarna blir allt hårdare. Och i takt med att etablissemangen stöter bort och förnedrar dem som har ”fel” åsikter kommer de att förlora mark. I en demokrati måste man ta oro och tecken på otrygghet på allvar. Att inte göra det är att undergräva demokratins fundament.

Bernie Sanders förbi Hillary Clinton

Det har sagts att Hillary Clinton redan är klar som demokratiska partiets presidentkandidat. De som sagt så får tänka om. I en ny opinionsmätning i den viktiga delstaten New Hampshire visar att senator Bernie Sanders, som själv kallar sig ”socialist”, har tagit över ledningen.
Boston Herald rapporterar i Bernie Sanders surges ahead of Hillary Clinton in N.H:

Demokratiske kandidaten Bernie Sanders har spurtat förbi den långvarige favoriten Hillary Clinton i New Hampshire, en häpnadsväckande utveckling i en valrörelse som förut sågs som avgjord till förmån för den förre utrikesministern. Sanders leder med 44 procent mot 37 procent för Clinton bland demokratiska väljare. Det är första gången storfavoriten Clinton inte vunnit i en opinionsmätning inför 2016 års val.

Det är som om väljarna i alla västländer vänder etablissemanget ryggen för att stödja uppstickare som är mer färgstarka och kontroversiella. Är det ett tecken på att den förut alltid gällande tumregeln om att politiker som vill vinna ska söka sig till mitten, inte längre gäller? Blir intressant att se framöver.

Kinberg Batra: ‘Vi har inget val’

Teckning av Hans von Corswant

Det är den mest intetsägande intervju jag hört i mitt liv av en politiker. Anna Kinberg Batra intervjuades i SVT:s morgonsoffa i en kvart utan att säga någonting om flykting- och migrationsfrågan. Hon har kommit hem från Italien där hon träffat myndigheterna och hamnarna dit flyktingarna över Medelhavet förs. Här är ett axblock av frågor och svar:

— Det var intressant att se hur myndigheter och länder jobbar på plats.
Hur fungerar mottagandet?
— Det finns ett antal stora utmaningar, naturligtvis.
Vilka är de största behoven just nu?
— När de precis hade kommit handlade det om medicinsk hjälp, mat och torra kläder. Sedan är det ju så att vi har ett enormt problem med flyktingsmuggling som vi måste arbeta internationellt för att komma åt.
Du talar om att skärpa lagstiftningen. Hur skulle det hjälpa flyktingarna?
— Vi har ett ansvar att hjälpa flyktingar. Det tar vi i allra högsta grad. Man har rätt att söka asyl. Men jag kan inte acceptera att kriminella sitter någonstans i världen och tjänar grova pengar på att människor riskerar livet och också mister det. Det är inte acceptabelt.
Om andra länder börjar stänga dörren till flyktingar kan det leda till att Sverige blir mer restriktivt också?
— Jag är allvarligt bekymrad över det politiska läge vi har i ett antal europeiska länder. Det är högt tonläge. I Ungern sätter man till och med upp hinder. Det frestar ju på samarbetet inom Europa.
Flyktingmottagandet är frivilligt i EU. Ungern får stöd av folket. Kan det påverka klimatet här hemma?
— Det finns flyktingfientliga strömningar i debatten runt om i Europa. Då måste vi ta ett ansvar som politiker för att förbättra migrationspolitiken, se till att det är ett effektivt mottagande och att den som flyr för sitt liv från tex Syrien också kan få hjälp när man behöver. Det är ett ansvar vi har. När enskilda länder tar sig rätten att smita från det vad händer då med samarbetet oss emellan inom Europa. Vi har inget val, annat än att hjälpa varandra när vi möter sådana här utmaningar.
Också i Sverige väcker asylfrågan starka känslor. Det är polariserat. Kan du känna det?
— Jag tar på allvar absolut att vi har den här diskussionen. Men om vi får en utveckling där fler ställer grupper mot varandra då löser vi inga samhällsproblem.
Men vad vill du göra åt det?
— Det är viktigt att försvara att vi är ett samhälle som är rikt, som är öppet och där vi kan ta ansvar för varandra. Och det ska vi kunna göra internationellt. Men när man är orolig över vad som händer i omvärlden, om man blivit av med jobbet och inte får något nytt, då ställer man ju krav på att samhället kan leverera trygghet. Det måste vi kunna göra för alla. När man är orolig för det finns alltid en risk att människor ställer grupper mot varandra. Det får inte hända.
Vad kan ni politiker göra?
— Vi måste ju se till att vi har ett samhälle där alla kommer till sin rätt. När det gäller integrationspolitiken har vi Moderater tagit fram flera förslag. Framför allt måste fler kunna få sitt första jobb.

Jada, jada, jada. Det här snacket har tuggats i 30 år, sedan mitten av 1980-talet. Men ingenting har hänt. Ingenting av det som ska balansera invandringen och underlätta integrationen har genomförts. Istället sitter folk i förläggningar, blir bidragsberoende och så desperata att de mördar IKEA-kunder.
När man i 30 år misslyckats med att se till att nyanlända kommer i arbete, måste man då inte inse att man är på totalt fel väg?! Den som inte gör det har en skruv lös.
Vi har politiker som sitter och säger att man inte har något val. Varför ska vi i så fall rösta på dem?
Självklart finns det val! Det första som krävs är ledarskap. Förmåga att ta in att man fullständigt, absolut och totalt har misslyckats med det man gjort i 30 år. Därför är en fortsättning på den vägen utesluten. Man måste tänka om. Börja om från början. Men istället sitter Anna Kinberg Batra och rapar den ena plattityden efter den andra utan att framföra en enda anledning till varför det som misslyckats i 30 år ska lyckas nu.
Det politiska etablissemanget är orkeslöst, viljelöst, utan idéer och utan kompetens att förändra det som gått snett. Det är den sorgliga slutsatsen av den här intervjun med Anna Kinberg Batra.

Kriminaliteten ökar efter protester mot polisen

Bara på ett år har morden fördubblats i flera städer i USA. Samtidigt har antalet arresteringar på många håll halverats. Det är numera fritt fram för kriminella i Obamas Amerika. Skälet? Den häftiga kritik som medievänstern riktat mot polisen för påstått övervåld. Denna mediekampanj har fullständigt knäckt moralen inom amerikanska poliskårer.
Amerikareportern Toby Harnden för Sunday Times skriver i Black America Rages as Murder Rate Soars:

Ledande kriminologer anser att ökningen av kriminaliteten beror på vad Sam Dotson, polischef i St Louis, har beskrivit som ”Ferguson effekten” — en ny tvekan hos polismän att göra arresteringar eller konfrontera kriminella av rädsla att själva bli åtalade för att ha begått något fel.
I ett internetforum skriver en polis från St Louis: ”Jag fortsätter att göra mitt jobb, men det är allt. Jag vägrar att bli spottkopp åt medieopinionen. Varför ska jag göra något annat än ett absolut minimum? Om jag gör minsta misstag är min inkomst, mina besparingar och även min frihet i fara.”

Anledningen till att polisen känner så här är i första hand mediernas, som bedriver en hatkampanj mot polisen. Man slår stort upp enskilda fall av obefogat polisvåld mot afroamerikanska män, men talar aldrig om hur den representativa bilden av verkligheten ser ut. Det är 16-18 gånger vanligare att en svart man mördar en vit, än tvärtom.
Det är alltså inte så att minoriteter utsätts för våld av majoriteten, utan minoriteten som uppvisar kraftig överrepresentation i grova våldsbrott. Det ursäktar på inget sätt övervåld från polisen, men polisens arbete måste sättas i sitt sammanhang.
Normalt brukar politiskt ledarskap handla om just det, att sätta händelser i ett vetenskapligt grundat sammanhang, men president Obama har inte gjort det. Han är statschef och har pulpeten varifrån man kan förklara hur saker ligger till och balansera mediernas osakliga kampanjer. Som tillhörande en minoritet borde han också ha större trovärdighet, men istället för att få olika grupper att närma sig varandra är trenden den motsatta. Obama har enligt många underblåst rasmotsättningar genom sin passivitet.
Priset för detta betalas nu dyrt av de amerikaner som mördas av kriminella som polisen slutat jaga. Och de finns framför allt bland de mindre bemedlade. De fattiga får lida för mediernas osakliga poliskritik och Obamas oförmåga att visa ledarskap.