I sitt sommarprat i radio igår förmedlade förre statsminister Fredrik Reinfeldt det som ofta framförts från politiska, kulturella och mediala etablissemang:
— Via förintelsen och via ohyggliga övergrepp i närtid har vi lärt oss att människor, enskilt eller i grupp, är kapabla till gränslös grymhet. Att Europa ånyo präglas av främlingsfientlighet och rasism och växande stöd för deras partiföreträdare i olika länder säger dessutom någonting om oförmågan att lära av vår egen historia.
Detta är en grov förvanskning av det aktuella politiska läget. Att jämföra förintelsen med motstånd mot tiggeri är djupt ohederligt. Denna sorts uttalande, som är så vanlig från etablissemangen, är den värsta sorten av ”vi-mot-dom”-tänkande. Det är, för att använda ett vanligt begrepp nuförtiden, kränkande mot stora delar av svenska folket.
Det Reinfeldt gör är att likställa alla människor som känner obehag för bristerna i migrations- och integrationspolitiken med lägervakter vid Auschwitz. De som ogillar tiggeri är alltså moraliskt likställda med massmördare.
Hur nyanserad, seriös och faktabaserad är dessa tankebanor?
Inte alls. Det är vidriga överdrifter byggda på känsloutfall som bara uppnår en sak: ökad splittring och ökade motsättningar i det svenska samhället. Mer av ”vi mot dom”. Det handlar inte om sakliga argument utan enbart om att stämpla dem som inte håller med Reinfeldt som smutsiga kräk som vill massmörda medmänniskor.
Detta känslopjunk står mig upp över öronen. Den är vidrig i sin inskränkthet och avsaknad av några som helst referenser till verkligheten.
Den som förnekar att vi har stora samhällsproblem till följd av nuvarande politik lever i en parallell låtsasvärld. Jag undrar hur man ska få etablissemangen att förstå den högst berättigade oro som finns i stora delar av väljarkåren över alla missgrepp, misslyckanden, tillkortakommande i den förda politiken. Det är som om Reinfeldt, Löfven & Co agerar likt den 1700-talsmålning där tre apor inte ser, inte hör och inte talar. Man är inte mottaglig för verkligheten och de fakta som talar ett allt mer illavarslande språk.
Man måste kunna diskutera integrations- och migrationsfrågor utan att omedelbart hamna i anklagelser om rasism och andra illasinade avsikter.
Tyvärr går utvecklingen i fel riktning. Motsättningarna blir allt hårdare. Och i takt med att etablissemangen stöter bort och förnedrar dem som har ”fel” åsikter kommer de att förlora mark. I en demokrati måste man ta oro och tecken på otrygghet på allvar. Att inte göra det är att undergräva demokratins fundament.