Så har det hänt. Sverigedemokraterna är nu landets största parti, enligt mätning från YouGov i Metro:
Sverigedemokraterna . . . . . 25,2 procent
Socialdemokraterna . . . . . . 23,4 procent
Moderaterna . . . . . . . . . . . 21,0 procent
Kanske dags för de gamla partierna att börja ta frågorna på allvar? Stefan Löfven signalerade i sitt sommartal något i den riktningen, medan hans närmaste rådgivare Karl-Petter Torvaldsson på LO kör samma race som Fredrik Reinfeldt: ”Många saker känns igen från när fascismen växte sig stark i Europa förra gången”. Att jämföra kritik mot tiggeri med koncentrationsläger är inte seriöst. Så återvinner man inga väljares förtroende.
I USA fortsätter fastighetsmiljardären Donald Trump att vinna stöd trots oöverlagda uttalanden. Han leder i flera mätningar i striden om att bli republikanska partiets presidentkandidat. Det nya är att han också får allt bättre siffror när han ställs mot Hillary Clinton i det slutgiltiga valet av president. I juni ledde Clinton med 59-35 procent över Trump i mätning publicerad av CNN. Nu är det betydligt jämnare: Clinton leder med 51-45 procent mot Trump. Enligt mätning i Fox News är det ännu jämnare, 47-42 procent till Clintons fördel.
Ingen i USA ser längre Donald Trump som ett skämt. Han drar stor publik var han än framträder. Han ger stor intervju för magasinet The Hollywood, The Donald Trump Conversation. I TV-programmet Meet the Press ger han en något mer nyanserad framtoning (se video):
Programledaren: Kritiken mot dig handlar bland annat om att du inte är konservativ på riktigt. Handlar det om en annan sorts konservatism för dig? Eller anser du att de har en poäng?
Donald Trump: Tja, jag tror de har en poäng om man tittar några år tillbaka. Men de hade samma poäng mot Ronald Reagan som var demokrat och blev republikan, en ganska konservativ republikan. Och han var någon jag faktiskt kände och gillade. Och han gillade mig. Jag ställde upp på honom. Men när allt kommer omkring, människor utvecklas.
Jämförelsen med Reagan haltar dock något. Reagan var guvernör i landets största delstat, Kalifornien, i två mandatperioder innan han ställde upp i presidentval. En mer rättvisande jämförelse är faktiskt Barack Obama. Denne var också en novis som politiker innan han blev presidentkandidat. (Visserligen valdes han till senator strax innan presidentvalet, men hade i princip ingen motkandidat i en av det demokratiska partiet dominerad delstat.)
Men enligt aktuella opinionsmätningar verkar både övertygade republikaner i primärvalet och väljarkåren i stort stödja honom i detta. Han ser denna sommar ut att ha en chans att vinna också i det avgörande valet mot en demokratisk presidentkandidat.
Och saknar man erfarenhet som politisk ledare, är det kanske mer lärorikt för en blivande president att ha varit framgångsrik affärsman än skådespelare eller högskolelärare. Inte minst verkar väljare gilla att Trump inte behöver samla in pengar till sin kampanj. Han är god för flera miljarder dollar. Trump hånar andra kandidater som behöver samla in pengar vilket innebär att de blir ”köpta” av olika intressen.
Likt många andra trodde jag hans nedlåtande ord om John McCain som krigsveteran skulle ta luften ur hans kampanj. Men Trump verkar ligga helt rätt i tider då gamla, sega, trötta etablissemang ifrågasätts på båda sidor av Atlanten. Trump är en vinnare, något som ger enorm prestige i USA. Han har förverkligat den amerikanska drömmen och utvecklat sina föräldrars mindre fastighetsfirma till en miljardindustri. Det gillar amerikanska väljare.
Men om det håller hela vägen till Vita huset? Jag är inte övertygad. Han kan fälla sig själv genom ett spontant och oöverlagt uttalande som stöter bort väljarna. Men att någon annan ska slå ut honom verkar allt mindre troligt.
Och Sverigedemokraterna? Att de helt och hållet håller på att omforma det partipolitiska landskapet i Sverige verkar allt färre kunna förneka. Vad det resulterar i vet vi dock mindre om. Aldrig sedan 1910-talets slut, då kommunistisk revolution låg i luften, har svensk politik varit så oförutsägbar som nu.