Mycket monarki nu

Prinsbröllop och prinsfödelse innebär stort medialt pådrag. SVT får kritik för att man rapporterar familjehögtider utan att granska. Republikaner morrar om odemokratisk institution.
Min reflektion är alltid: ”Vad skulle vara ett bättre alternativ?” Och ingen har givit mig ett bra svar.
Det blir komiskt när republikanska föreningens representant i SVT-soffan får frågan om det inte blir svårt med demokratiargument när halva folket stöder monarkin och bara 20 procent vill avskaffa den, och svarar ungefär: ”vi vet att folk inte gillar förändringar förrän de är genomförda”. Demokrati är alltså att politiker genomför förändringar i strid med folkviljan. Lustig tolkning.
Och alternativet till monarki är enligt republikanska föreningen direktvald president eller talmannen. Så alternativet till monarki är Urban Ahlin. Eller val av en avdankad politiker. Göran Persson kanske?
Det som irriterar mig är att kritikerna inte tar konstitutionella frågor på allvar. De flesta länders grundlagar har kontinuitet som en viktig aspekt. Monarki uppfyller det kravet. I USA har man en Högsta domstol med nio på livstid valda domare som konstitutionens beskyddare.
Men behöver demokratin överbeskyddare, frågar den historiskt okunnige. Mitt svar är: titta på Tyskland. Om kejsardömet överlevt hade Adolf Hitler aldrig fått den makt han fick. Han hade inte kunnat utse sig till kejsare i kejsarfamiljens ställe. Alltså hade inte det totalitära systemet kunnat uppstå. Soldater och officerare hade inte svurit ed till führern personligen, som blev fallet när ingen balanserande och från demokratiska val separerad institution fanns.
Demokrati kan nämligen innebära att en tillfällig folkmajoritet beslutar avskaffa demokrati genom visst sätt att rösta. Har republikanerna någonsin reflekterat över det historiskt bevisade faktum?
Alternativet till monarki är alltså inte Urban Ahlin, utan en Högsta domstol som i USA, eller enligt äldre svensk tradition kungaval, dvs en president vald på livstid. Det senare har dock nackdelen att när den livstidsvalde dör, ligger kontinuiteten illa till. I Tyskland kunde Hitler avskaffa presidentposten när Paul von Hindenburg dog vid 87 års ålder 1934.
Så de som inte vill ha en monark som statschef bör ha något bättre underbyggda argument än hittills. Men de bör oavsett åsikter respektera kungafamiljen som familj vid familjehögtider.

Spännande danskt val

På torsdag går danska folket till val. Och opinionsmätningarna förutspår, precis som i Storbritannien (där de fick fullständigt fel), ett jämnt resultat mellan det röda och blå blocket.
De borgerliga ligger på 51,5 procent mot det röda regeringsblocket på 48,5 procent. Allt enligt institutet Megafon som rapporteras i en av de största dagstidningarna, Politiken. Också andra mätningar som Epinion för Dansk Radio visar övertag för de blå.
Därmed skulle statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) få lämna över till Lars Løkke Rasmussen (liberala Venstre).
Men bakom de jämna blocken döljer sig dramatiska förändringar mellan partierna. Socialistisk Folkeparti — svenska Vänsterpartiets motsvarighet — ser ut att halveras till 4,7 procent. En anledning är det nya vänsterinriktade partiet Alternativet som startats av tidigare kulturministern Uffe Elbæk, som lämnat Radikale Venstre (ett annat parti i vänsterblocket).
Också borgerliga sidan sker förskjutningar till nya partier. Liberal Alliance bildades 2007 (paradoxal nog också av i första hand parlamentariker från Radikale Venstre) men misslyckades i förra årets Europaval och förutspåddes att åka ur Folketinget i torsdagens val. I valrörelsen har man dock fått nytt liv och kan öka från 9 till 15 mandat. Dansk folkeparti ökar jämfört med förra folketingsvalet men minskar i jämförelse med förra årets Europaparlamentsval.
Nu finns fem partier i varje block i Danmark. Men deras block täcker alla partier. Intressant skillnad.

Alliansen befäster sig som större än de rödgröna

I dag publiceras Sifo som visar att Alliansen är största regeringsalternativ: 41,6 procent mot 39,9 för rödgröna (mätningen utförd 1-11 juni). Därmed bekräftas tidigare mätningar som visar att regeringssidan förlorar väljare och blivit mindre än Alliansen. Novus ger Alliansen 40,4 procent mot 39,8 (vid mätning genomförd 20/4-17/5). Dessförinnan kom Demoskop som gav 41,8 procent till Alliansen och 39,5 till regeringssidan (mätning utförd 28/4-6/5).
Men det vi ser är en tävling mot botten.
De rödgröna vann inte förra årets val. De gick inte framåt på något sätt. Nej, det var Alliansen som tappade väljarstöd från 49,3 procent till 39,4.
Samma sak kan sägas nu. Alliansen leder inte därför att de gått framåt och presenterat en tydlig politik. Nej, de leder i opinionen därför att de rödgröna tappar väljarstöd.
Frågan är hur länge denna kamp mot botten ska pågå. Regeringsalternativen ser oerhört bräckliga ut. Osäkra. De rödgröna därför att de gör bort sig hela tiden, vilket konstitutionsutskottet bekräftat genom historisk mängd prickningar av statsråd. Allianspartierna därför att deras linje efter regeringstiden är höjd i dunkel.
Jag skulle vilja se en kamp liknande den Jan Björklund sarkastiskt föreslog Stefan Löfven i förra veckans partiledardebatt: en vänsterregering som agerar vänster och dramatiskt höjer skatterna, förbjuder deltider, kvoterar föräldraledighet och allt annat förmynderi vänstern alltid stått för. Och ett Alliansalternativ som lägger fram en tydlig politik med liberalisering av arbetsmarknaden, stärker meritokratiska principer i socialförsäkringar och bidragssystem och intar en pragmatisk och realistisk hållning till hur många nya människor ett i hög grad planstyrt samhälle  som det svenska (från plan- och bygglag av bostäder till arbetsmarknadslagar kring jobb) kan ta emot. Man behöver i sann borgerlig tradition beskriva avvägningar mellan motstridiga mål — och förkasta vänsterns utopiska utrop.
En sådan tydlighet skulle de flesta väljare önska. Så varför inte ge dem det? Varför mumla, titta ned i backen och skämmas över sin politik? Ta strid!

Kina lyfter världskriget i revanschistisk strategi

På tredje dagen av Engelsbergsseminariet med Ax:son Johnsons stiftelse, och efter nästan 30 föredrag hade turen kommit till Rana Mitter, Oxfordprofessor i kinesisk historia. Han sa skämtsamt att det kanske var dags att ta upp konflikter som rör 70 procent av världens befolkning, de i Asien.
Han påpekade att Kina i strävan efter att öka sitt inflytande över världspolitiken nu lyfter fram andra världskriget. I en av de stora konferenser som hölls mellan de allierade under kriget deltog Kinas nationalistiske regeringschef Chiang Kai-shek, och han utlovades stöd i kampen mot Japan.
Ironiskt nog använder kommunisterna nu sin ärkerivals uppgörelse med västmakterna för att legitimera sin expansion i regionen. Man påpekar också från Peking att omkring 14 miljoner kineser dog i kriget mot Japan och dess allierade, Nazityskland. Genom striderna i Kina tvingades Japan binda stora trupper där som annars skulle kunnat användas mot USA och Storbritannien i andra delar av Asien.
Dessa fakta gör läget komplicerat eftersom Japan efter kärnvapenbombningarna kapitulerade och under ockupationen blev västs allierade, medan Kina efter kommunisternas maktövertagande 1949 blev fiende.
Mitter menar att Kinas insats under andra världskriget är värd större erkännande än hittills. ”Men det politiska argumentet att Kina skulle förtjäna större inflytande över Asien idag på grund av det man gjorde för sju årtionden sedan är inte särskilt accepterat utanför Kina”, summerar han.
Ja, vi borde ägna mer tankemöda åt vilken självbild och argumentation som Kina och andra framväxande nationer har för att bättre förstå den nya värld som utvecklas framför våra ögon.

Rysslands krig mot kunskap och information

På Engelsbergsseminariet i Dalarna har vi lyssnat till 17 föredrag idag. Störst intryck gjorde Michael Wiess, journalist och författare från New York. Har sällan hört någon tala så fort och samtidigt så tydligt kombinera analys och strategi med konkreta exempel. Under rubriken ”The Battle of Narratives” jämförde han den desinformation som IS i Syrien/Irak tillämpar med den som Kreml producerar från Moskva.
Båda aktörerna bryr sig inte längre om att ens försöka knyta lögner till någon sorts trovärdig information. Man pumpar ut falska nyheter för att skapa oreda i nyhetsförmedlingen i syfte att nyhetskonsumenter cyniskt ska resignera och inte tro på någon. Ryssland som etablerad stat, med plats i FN:s säkerhetsråd, är dock bunden till vissa avtal och regelverk som man inte kan bryta hur som helst. IS är därmed friare att fabulera.
Det psykologiska krigföringen har övergått från ”war of information” till ”war on information”, från krig om vilken information som får genomslag till krig mot information som något användbart överhuvudtaget. Tillsammans med ryskfödde journalisten Peter Pomerantsev har han skrivit boken Nothing is True and Everything is Possible: the Surreal Heart of the New Russia.
De har gjort en studie i Narvaområdet i Estland, bland rysktalande som följer både rysk och estnisk TV. Nyhetsprogrammen presenterar helt olika och fullständigt oförenliga verklighetsbilder. Resultatet är att mediekonsumenterna inte tror på några medier. När de får frågan vem de följer mest blir svaret: rysk TV därför att deras berättelser är mer underhållande. Falska, påhittade nyheter kan alltid i dramatik överträffa nyheter som återger fakta.
De ifrågasätter det upplysningen lär oss, att ju mer information vi medborgare får, desto bättre bild av verkligheten får vi. Risken är stor att desinformation vinner över fakta.
En verkligen oroande utveckling. Särskilt som medieorganisationerna i väst, enligt min mening, säljer ut sin trovärdighet genom att partiskt agera språkrör åt vänsterkrafter och på det sättet på egen hand undergräva förtroendet för etablerade varumärken inom mediebranschen. Med minskande resurser kommer de inte att kunna skilja mellan fakta och desinformation, även om de skulle ha den ambitionen.
Det är mycket möjligt att kampen mellan diktatur/despotism och demokrati/frihet kommer att stå om vem som vinner hur vi medborgare ser på information, om vi kan lita på den eller inte.
Hur mycket har försvarsmaktens och politikens säkerhetspolitiska analyser handlat om detta? Det är inte bara Gotland som är försvarslöst. Våra sinnen kan mycket väl vara lika försvarslösa.

Engelsbergsseminariet: krig och poesi

Här i Avesta har årets Engelsbergsseminarium i regi av Ax:son Johnssons stiftelse startat. Årets tema är kort och gott ”krig”. Här ska professorer och forskare medverka från Oxford, Cambridge, Harvard, Nanyang universitetet i Singapore samt från tankesmedjor som Brookings och American Enterprise Institute, med flera.
Första dagen handlade om ”perceptions of war” där jag särskilt fastnade vid det projekt som genomförts i öknarna i Jemen för att utforska jihadistiska miljöers förhållande till poesi. Elisabeth Kendell vid Oxford har belägg för att 75 procent av mer än 2000 tillfrågade medborgare i otillgängliga platser anser att poesi är viktigt eller mycket viktigt. Bland män var poesi än viktigare, 82 procent.
Det bekräftas av underrättelsetjänster som regelbundet översätter och tolkar jihadisitisk propaganda på internet och där kommit fram till att åtminstone 20 procent av budskapet är formulerat i form av poesi. Ju mer otillgängliga delar av Jemen människor bodde i, desto viktigare ansåg de poesi vara.
Kendell gav fem skäl till att poesi är viktigt för militanta jihadistiska organisationer som Al Qaida och IS:
1) Genom poesi kan man motivera terror
2) Poesi är ett sätt att provocera
3) Poesi är ett medel att hylla martyrskap
4) Poesi är utmärkt för att beskriva vad paradiset innebär
5) Med poesi kan man utmåla en svart-vit värld
Men hon fann också en hel del paradoxala aspekter, som att en tiondel av texterna är inspirerad av traditionella budskap från tiden före islam, det som av fundamentalister förkastas som ovärdigt. Mycket av poesin är recitation av olika religiösa texter, och på en rak fråga svarade Kendell att det oftast är dålig poesi. Men den har ändå stor genomslagskraft, ungefär som ofta upprepad reklam i väst har effekt även om de flesta anser den meningslös.
Elisabeth Kendall menar att poesi är ett viktigt verktyg i kampen om ”hearts and minds” i muslimska världen. Hon menar att poesi ger betydelsefulla ledtrådar till hur motivation skapas, hur gruppdynamik fungerar och hur kulturella aspekter gestaltas i jihadistiska miljöer.
Att poesi är en viktig kanal för jihadister var nytt för mig. Och det visar hur lite man egentligen vet om andra kulturer. Hur många bidragsbeviljande kommuntjänstemän känner till att poesi är en rekryteringsväg för extremister och heliga krigare?

Alliansens maktposition framöver

Inget samarbete mellan svenska partier har någonsin varit så framgångsrikt som ”Allians för Sverige”. Det samarbete som startade 2004 hemma hos Maud Olofsson i Högfors, Västernorrland. Det innebar att man kunde vinna riksdagsval och regera landet i åtta år.
Nu var det inte bara samarbetet i sig som gav de borgerliga partierna folkets förtroende. Det var i lika hög grad en fråga om en smart maktpolitisk strategi där framför allt Moderaterna omprövade sina tidigare positioner. Genom jobbskatteavdraget intog man Centerpartiets position att sänka skatterna först för dem som tjänar minst. Detta skapade bättre samarbetsklimat mellan de borgerliga än någonsin. Genom att skrota kritiken mot arbetsrätten försvann ett viktigt hinder för S-väljare att byta block.
Detta gav seger i två riksdagsval. Men för Moderaterna innebar också förnyelsen att man tappade sin taktiska bevakning av ”högerflanken”. Försvaret sveks. Frågor om svensk identitet och stolthet överlämnades till ytterkantspartier. Invandringen som tidigare skött sig själv genom att folk fram till 1970-talet integrerades genom att de omedelbart började arbeta på riktiga arbetsplatser, blev på grund av arbetsrätten istället en socialpolitisk fråga där invandrare och flyktingar hamnade i bidragsberoende och aldrig integrerades i det svenska samhället.
DN rapporterar i Alliansen gör ett omtag att Allianspartierna nu tillsatt en analysgrupp som ska utvärdera samarbetet inför nästa val. De har en tung uppgift framför sig. Det handlar inte, som DN antyder, om diverse dagsaktuella sakfrågor som kvotering av föräldraförsäkringen (sådant kan man alltid lösa), utan om vilka strategiska beslut Allianspartierna måste ta.
Precis som Fredrik Reinfeldt gjorde smärtsamma val i prioritering av M efter förlustvalet 2002, måste Allianspartierna nu göra smärtsamma strategiska val för att slipa fram en profil som kan vinna nästa val.
1) Ska man fortsätta Reinfeldts linje? Nej, den har nått vägs ände då det han valde bort resulterat i ett uppstickarparti som snart lockar 20 procent av väljarkåren. Man kan inte fortsätta blunda för vissa svåra frågor så som Reinfeldt valde att göra för mer än tio år sedan.
2) Ska man angripa arbetsrätten och kräva liberalare arbetsmarknad där nyanlända får plats? Det vore ett djärvt strategiskt val som är intellektuellt hederligt och som skulle grunda sig på vetenskaplig forskning och sunt förnuft. Men det anses i svensk politik vara en extremt radikal politik. Frågan är om Allianspartiernas ledare och aktiva orkar stå emot den moteld som vänsterpartier, kultur- och medievänstern skulle anlägga med välbehag. Det är ett högriskprojekt och svenska politiker brukar alltid välja bort sådant.
3) Ska Alliansen samtala med Sverigedemokraterna och behandla dem på det sätt som Socialdemokraterna under 1900-talet behandlat kommunistpartiet? Det vill säga räkna med dem och inte skämmas för att de röstar för de förslag man själv lägger fram. Eftersom de har en mer vänsterinriktad ekonomisk politik måste man dock göra upp för att inte förlora deras stöd. Det är inget högriskprojekt om man ser till opinionsmätningarna där majoriteten av svenska folket tycker att man kan samarbeta med SD som med andra partier. Här finns dock en mental och prestigemässig låsning. Eftersom man inte har en egen tydlig integrationspolitik är det lätt för vänstersidan att utmåla Alliansen som gående andras ärenden. Då tappar man kontrollen över sin egen image.
Finns det något fjärde strategiskt val att göra? Jag har svårt att se det. Ska man rucka på det märkliga läge som uppstått i svensk politik måste man ta riskfyllda beslut i en eller annan riktning. Om man förbereder sig, tänker igenom hur och på vilket sätt man blir attackerad och har svar på dem, så är det bara att köra.
Inget kan, tycker jag, vara värre än att sitta fast i det mellanläge man nu gör. En valkampanj på lösryckta struntfrågor utifrån denna position är recept för att valresultatet kommer att se än värre ut nästa gång.
Det vore sämst av allt.

Seriös utmanare av Hillary Clinton?

Hittills har demokratiska partiets primärval sett ut att bli en kröningsrunda för Hillary Clinton. Hon leder med över 50 procent mot omkring 10 procent vardera för utmanarna inom det demokratiska partiet. Men så såg det ut också inför valet 2008 innan Barack Obama dök upp som gubben i lådan.
En demokratisk tungviktare som kan komma att ge sig in i presidentvalet är Vietnamveteranen, senatorn, marinministern och Emmy-vinnande dokumentärfilmaren Jim Webb, 69. Han har meddelat att han ska till den lilla men för presidentvalet viktiga delstaten Iowa nästa vecka. Om han tänker ställa upp? ”Mitt besked kommer snart”.
Webb skulle vara en mardröm för republikanerna eftersom han kan uppfattas som trovärdig även i republikanska och oberoende väljares ögon.
Uppvuxen i en militärfamilj tog han värvning och blev marinkårssoldat. I Vietnam blev han 1969 dekorerad med Navy Cross för ”extraordinärt mod”. När han som löjtnant blev sårad och hemskickad tog han doktorsexamen i juridik. Ronald Reagan utsåg honom till marinminister 1987, men han slutade året därpå i protest mot militära budgetminskningar. Reagan skrev i sin dagbok: ”Jag tror inte marinen kommer att sakna honom”.
Efter politiken blev han författare och dokumentärfilmare. Han vann en Emmy för skildring av marinkåren i Beirut.
Han var emot Kuwaitkriget 1990, Irakkriget 2003 och mot Obamas insatser i Libyen 2011 eftersom han inte trodde att muslimerna där skulle bli vänner så som japanerna blev under ockupationen efter andra världskriget.
Han har givit sitt offentliga stöd både till demokratiska och republikanska politiker, och vann själv senatorsvalet i Virginia 2006 som demokrat. Sex år senare meddelade han att han inte ställde upp för omval.
Frågan är om inte Jim Webb också för vänsterväljare skulle kunna vara en trovärdig kandidat, särskilt om alternativet är Hillary Clinton. Vänsteraktivistiska plattformar som Huff Post och Nation skriver om honom i positiva ordalag.
Tröttheten på Clintonklanen skulle kunna bära Jim Webb hela vägen till nominering och en reell möjlighet att nå Vita huset.
Se mer: TV-intervju i CSPAN (35 min) från 2 juni, New York Observer i Jim Webb Could Awaken a New Cultural Cycle in America

Nu är George W Bush mer populär än Obama

Förre amerikanske presidenten George W Bush har nu högre förtroende än president Barack Obama. På punkt efter punkt har de analyser och strategier om de internationella säkerhetshoten som Bush gav visat sig rätt, eller i alla fall mer rätt än efterträdaren som visat sig ha fel i de flesta strategiska val han gjort.
Barack Obama har nu förtroende hos 45 procent av amerikanerna medan 49 procent saknar förtroende för honom (netto -4).
Samtidigt har George W Bush stadigt vunnit tillbaka respekt så att han nu har förtroende hos 52 procent av amerikanerna medan 43 procent inte har det (netto +9).
Frågan är vad det får för betydelse i kommande presidentvalrörelse. Normalt har inte utrikespolitik någon större betydelse, men med tanke på den växande styrkan i islamsk extremism och terrorism kan utvecklingen bli i högsta grad inrikespolitiskt signifikant.

DN attackerar smala åsiktskorridoren

Kanske den vansinnigt smala åsiktskorridoren — där du måste smyga fram för att massmedierna inte ska skåpa ut dig som extremist, rasist eller värre — börjar utmanas. I Dagens Nyheter skriver Hanne Kjöller om hur intellektuellt ohederlig Sydsvenskans recension är av Anna-Lena Lodenius bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa”:

[Recensenten Patrik] Svensson tycks i huvudsak ilsken över fyra saker:
1. Att Lodenius inte har skrivit samma bok som nazismforskaren Heléne Lööw. Medan Lööw drar i efterkrigstidens fascistiska och nazistiska trådar i Sverige skriver Lodenius om Europas populistpartier i just termer av populism.
2. Att Lodenius använder samlingsbegreppet ”högerpopulistiska” partier medan Svensson ser ”högerextrema” som det korrekta.
3. Att Lodenius har mage att jämföra högerpopulister med vänsterpopulister som Syriza och Podemos.
4. Att Lodenius i det avslutande kapitlet ”Motmedel” kommer till andra slutsatser än Svensson om det bästa sättet att motarbeta högerpopulismen.
För dessa fyra ”feltänk” ska Lodenius … misstänkliggöras för att gå SD:s ärenden. Detta är straffet för att ha rört sig utanför Svenssons åsiktskorridor. Följaktligen är boken, enligt Svensson, inte bara ”ett skämt” utan också obehaglig.

Exakt så här ser åsiktskorridoren ut. Vänstermedierna förstör varje chans till saklig debatt för att istället vräka ur sig känslomässiga personpåhopp mot dem som har mage att säga något de inte gillar.
Tänk om flera kunde öppna sinnena och sluta låta sig styras av vänsterns känslosvall och istället kyligt och sakligt diskutera med argument. Tänk så mycket bättre förutsättningarna för kloka beslut skulle bli.