Inget samarbete mellan svenska partier har någonsin varit så framgångsrikt som ”Allians för Sverige”. Det samarbete som startade 2004 hemma hos Maud Olofsson i Högfors, Västernorrland. Det innebar att man kunde vinna riksdagsval och regera landet i åtta år.
Nu var det inte bara samarbetet i sig som gav de borgerliga partierna folkets förtroende. Det var i lika hög grad en fråga om en smart maktpolitisk strategi där framför allt Moderaterna omprövade sina tidigare positioner. Genom jobbskatteavdraget intog man Centerpartiets position att sänka skatterna först för dem som tjänar minst. Detta skapade bättre samarbetsklimat mellan de borgerliga än någonsin. Genom att skrota kritiken mot arbetsrätten försvann ett viktigt hinder för S-väljare att byta block.
Detta gav seger i två riksdagsval. Men för Moderaterna innebar också förnyelsen att man tappade sin taktiska bevakning av ”högerflanken”. Försvaret sveks. Frågor om svensk identitet och stolthet överlämnades till ytterkantspartier. Invandringen som tidigare skött sig själv genom att folk fram till 1970-talet integrerades genom att de omedelbart började arbeta på riktiga arbetsplatser, blev på grund av arbetsrätten istället en socialpolitisk fråga där invandrare och flyktingar hamnade i bidragsberoende och aldrig integrerades i det svenska samhället.
DN rapporterar i Alliansen gör ett omtag att Allianspartierna nu tillsatt en analysgrupp som ska utvärdera samarbetet inför nästa val. De har en tung uppgift framför sig. Det handlar inte, som DN antyder, om diverse dagsaktuella sakfrågor som kvotering av föräldraförsäkringen (sådant kan man alltid lösa), utan om vilka strategiska beslut Allianspartierna måste ta.
Precis som Fredrik Reinfeldt gjorde smärtsamma val i prioritering av M efter förlustvalet 2002, måste Allianspartierna nu göra smärtsamma strategiska val för att slipa fram en profil som kan vinna nästa val.
1) Ska man fortsätta Reinfeldts linje? Nej, den har nått vägs ände då det han valde bort resulterat i ett uppstickarparti som snart lockar 20 procent av väljarkåren. Man kan inte fortsätta blunda för vissa svåra frågor så som Reinfeldt valde att göra för mer än tio år sedan.
2) Ska man angripa arbetsrätten och kräva liberalare arbetsmarknad där nyanlända får plats? Det vore ett djärvt strategiskt val som är intellektuellt hederligt och som skulle grunda sig på vetenskaplig forskning och sunt förnuft. Men det anses i svensk politik vara en extremt radikal politik. Frågan är om Allianspartiernas ledare och aktiva orkar stå emot den moteld som vänsterpartier, kultur- och medievänstern skulle anlägga med välbehag. Det är ett högriskprojekt och svenska politiker brukar alltid välja bort sådant.
3) Ska Alliansen samtala med Sverigedemokraterna och behandla dem på det sätt som Socialdemokraterna under 1900-talet behandlat kommunistpartiet? Det vill säga räkna med dem och inte skämmas för att de röstar för de förslag man själv lägger fram. Eftersom de har en mer vänsterinriktad ekonomisk politik måste man dock göra upp för att inte förlora deras stöd. Det är inget högriskprojekt om man ser till opinionsmätningarna där majoriteten av svenska folket tycker att man kan samarbeta med SD som med andra partier. Här finns dock en mental och prestigemässig låsning. Eftersom man inte har en egen tydlig integrationspolitik är det lätt för vänstersidan att utmåla Alliansen som gående andras ärenden. Då tappar man kontrollen över sin egen image.
Finns det något fjärde strategiskt val att göra? Jag har svårt att se det. Ska man rucka på det märkliga läge som uppstått i svensk politik måste man ta riskfyllda beslut i en eller annan riktning. Om man förbereder sig, tänker igenom hur och på vilket sätt man blir attackerad och har svar på dem, så är det bara att köra.
Inget kan, tycker jag, vara värre än att sitta fast i det mellanläge man nu gör. En valkampanj på lösryckta struntfrågor utifrån denna position är recept för att valresultatet kommer att se än värre ut nästa gång.
Det vore sämst av allt.