Month: June 2015

Nu har Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor hållit sitt första tal i Almedalen. Hon skiljer ut sig från andra genom att ta upp frågor som svenska folket efterlyser men som det etablerade Sverige helst förtiger: den internationella terrorismens fasor och identitetspolitikens dårskap.
Förslaget att kunna döma terrorkrigare för förräderi är ett klarspråk vi inte hört från ett regeringsparti förut. Ännu viktigare anser jag förslaget, som jag tagit upp i bloggen, att hindra terrorkrigare från att komma tillbaka till Sverige.
Det kallas uteslutningsföreläggande. Det är oerhört viktigt att dessa potentiella säkerhetsrisker, som nu är så många att polisen inte kan ha dem under uppsikt, inte får chansen att begå terrorhandlingar i Sverige.
De som reser iväg till Syrien ska veta att de inte är välkomna tillbaka.
Viktigt var också att hon angrep identitetspolitiken och modebegreppet ”trygga miljöer” som betyder att yttrandefriheten avskaffas så att ingen ska behöva känna sig kränkt. Det är en viktig liberal och borgerlig uppgift att bekämpa denna vänsteraktivistiska inskränkning av samhällsdebatten och yttrandefriheten.
Ebba Busch Thor är tydlig, rättfram och framför allt aktuell med fräscha profilfrågor.
Sånt här gillar jag!

Det ryktas att vänsterextreme premiärministern Alexis Tsipras ska resa till Bryssel ikväll för att göra upp om en tvåårig period med nytt miljardregn från EU.

Detta är ren idioti. Ingenting som Grekland får handlar om lån, det är rena bidrag. Grekland har i ett årtionde levt på ”lån” men de har använts för konsumtion och man har aldrig haft avsikt att betala tillbaka.

Man vill naturligtvis fortsätta bli försörjd av Nordeuropas skattebetalare.

Så kan det inte fortsätta. Grekland måste ta sitt ansvar. Man måste höja pensionsåldern från 42 år till 67. Något som Tsipras vägrar gå med på. Man måste skapa balans mellan utgifter och inkomster i staten.

Så länge Grekland inte inser att allt är deras eget fel, måste EU stoppa varje utbetalning av nya ”lån”. Först när landet förstått att EU inte handlar om att försörja greker, kan man diskutera lösningar för framtiden.

Med tanke på Rysslands allt mer aggressiva agerande kan det vara läge att ägna lite av sommarläsningen åt detta vår största granne, även om jag aldrig varit nyfiken på detta slutna, buttra och prestigefulla land.
Amerika har visat vägen när det gäller frihet, demokrati och bejakande av innovation och utveckling. Ryssland är motsatsen. Man är det avskräckande exemplet på hur en politikerklass av översittare förtrycker fritänkare och håller folket på mattan.
Men hur skaffar man sig en bredare bild av hur ett land fungerar på riktigt, bortom ytliga turistbilder, storskaliga historiska summeringar eller politiskt tillrättalagda berättelser?
En väg är att dyka ner i vardagen genom att följa en person som till slut blir historisk. Biografier är ofta en god väg till avskalad beskrivning av ett samhälle i en viss tid. Och vem skulle vara bättre att lära mer om än Georgij Zjukov, bondsonen som blev Sovjetunionens hjälte och främste general under andra världskriget? Hur kunde en genial officer som han undgå att avrättas i Stalins paranoida utrensningar? Varför förmådde han att komma tillbaka efter nyckfulla petningar? Har Ryssland trots allt en viss respekt för meriter? Är det inte bara fjäsk och korruption som avgör vem som befordras?
I Stalins general (Historska media, 2012) har irländske historieprofessorn Geoffrey Roberts förmedlat en internationellt uppskattad biografi.
Zjukov var obrottsligt lojal mot kommunistpartiet trots att han som färgstark person kom på kant med både Stalin och Chrusjtjov. Han såg på nära håll dess brutalitet och rent av terrorbaserade styre. Roberts menar att det beror på hans bakgrund. Han föddes i en bondfamilj 1896, blev lärling i Moskva vid 12 års ålder, inkallades som värnpliktig i tsarens armé under första världskriget, sårades och fick utmärkelse för tapperhet i fält.

Men jämfört med den gamla tsarregimen gav [kommunisterna] personer som Zjukov makalösa och tidigare otänkbara möjligheter att komma upp sig i samhället. Med detta följde materiella privilegier, hög social status och en stark identitetskänsla eftersom Zjukov och hans gelikar ingick i den elit som anförtrotts att bygga ett nytt socialistiskt samhälle.

Detta privatekonomiska motiv för enskilda människors handlade glöms ofta bort i makrohistoriska beskrivningar av olika regimer. Nazismen stöttades till stor del upp av de partimedlemmar som tog över de förföljda judarnas bostäder och egendomar. Ideologin framstår i historieböckerna ofta som den helt dominerande kraften, men jag tror att det ofta var precis tvärtom. Privatekonomiska drivkrafter var till stor del avgörande för nya ideologiers lockelse. Det skapar också en besynnerlig och farlig lojalitet. Man vet att man har partiet att tacka för hela sin livsföring.
Tack och lov har den liberala demokratin i vår tid raderat ut de glastak som förr gällde en stor majoritet av befolkningarna.
Zjukov stannade kvar i Röda armén efter första världskriget och inbördeskriget. Hans bakgrund som ”proletär” gav honom goda karriärmöjligheter. Men den blev varken spektakulär eller snabb. Han avancerade till ställföreträdande överbefälhavare för Vitryska militärområdet 1938. Trots den blygsamma positionen angavs och anklagades också Zjukov under Stalins utrensningar 1937-38. Zjukov hävdar i sina memoarer (som var hemligstämplade till Sovjet föll) att han anklagades för förräderi men att han försvarade sig kraftfullt och vände mötet till sin egen fördel.
På 1970-talet säger Zjukov i en intervju med författaren Konstantin Simonov att han var beredd på att bli arresterad när som helst. Men när samtalet kom var det för att meddela att han fått en ny kommendering i sovjetiska Mongoliet. ”Jag åkte dit med glädje.”
Roberts menar att Zjukov förskönat händelseförloppet för att dölja det faktum att han själv drog stor nytta av utrensningarna. Dessutom visar forskning att ”endast de som rättade in sig i ledet och inte krånglade … klarade sig undan utrensningar”. Hans gjorde karriär på liken av avrättade äldre officerskollegor, även om han kanske inte upplevde att han själv satt helt säkert.
Men det var med kommenderingen 1939 på gränsen mellan sovjetiska Mongoliet och det av Japan ockuperade Manchuriet i Kina, som Zjukov fick visa sin duglighet som ledare i strid. Under blodiga strider längs floden Chalchin-Gol hade de sovjetiska trupperna inte klarat sig väl. ”Det som stod på spel var maktbalansen mellan Sovjetunionen och Japan i Fjärran Östern”, skriver Roberts.
Zjukov insåg omedelbart vid ankomsten i maj att svagheten i de egna trupperna berodde på dålig taktik, ogenomtänkt stridsledning och oförmåga i att förutse fiendens manövrer. Med stor energi och mycket hårda nypor (två soldater avrättades för feghet, vilket meddelades till alla förband), tog han itu med bristerna. I en motoffensiv i augusti med 57.000 man mot Japans 75.000 vann han ”snabba och häpnadsväckande framgångar”.
Likt Patton var Zjukov ovillig att dela med sig av information till sina överordnade. Han höll dem i ovetskap om vad han gjorde, vilket gjorde att framgångarna blev hans (det hade ju också gällt motgångar). Han ville vara ”i händelsernas centrum”.
Vistelsen i Mongoliet innebar också, skriver Roberts, att Zjukov inte drogs in i Röda arméns katastrofala angrepp på Finland vintern 1939-40.
Zjukov träffade Stalin för första gången 2 juni 1940 när han kallats tillbaka till Moskva. Stalin ville veta vad han ansåg om japanska armén. 5 juni befordrades Zjukov till armégeneral, den näst högsta graden efter marskalk. Han blev chef över Kievs militärområde med 80 mil lång statsgräns mot väst.
Här träffade generalen en ung stridsvagnsförare vid namn Michail Kalasjnikov. Roberts skriver:

Kalasjnikov arbetade med att förbättra det sovjetiska stridsvagnarnas prestanda och konstruerade en anordning för att mäta stridsvagnsmotorernas effektivitet. Zjukov fick då upp ögonen för honom och blev så imponerad när Kalasjnikov demonstrerade sin skapelse att han skickade honom till stridsvagnstekniska skolan i Kiev och sedan till Moskva. Detta var början på Kalasjnikovs karriär som världsberömd vapenkonstruktör, mest känd för automatkabinen AK-47 … Den atmosfär präglad av nytänkande som Zjukov skapade var en bra grogrund för den blivande vapenkonstruktören.

Mina tankar går till arkitekten Albert Speer, Nazitysklands rustningsminister, som också mitt i krigets larm och stress såg till att skapa prestigelösa och kreativa miljöer för utveckling av krigsmateriel. Visst är det besynnerligt att enskilda genier i totalitära system under press lyckas skapa öar av frihet där människor oavsett rang tillåts bidra till utveckling (även om det i Speers fall innebar att han förlängde andra världskriget med ett år)?
Jag menar, varför kan inte politiker i fria demokratier leva upp till dessa enkla och självklara kriterier? Varför klamrar de fast sig vid toppstyrning, regleringar och prestige? Mitt svar är: brist på kompetens. I alla samhällssystem, även de vidrigaste, finns genier som – vilket är mer förvånande – tas tillvara av det repressiva systemet, ibland till och med bättre än i fria samhällen. På något sätt tycks vår jämlikhetssträvan skapa nya glastak när gamla monteras ner. Genier tillåts inte blomma ut, eftersom de inte ska tro att de är bättre än någon annan. Därför måste jämlikhet tätt fogas samman med meritokrati, att den dugligaste alltid har företräde framför mindre dugliga (även om denne har bättre kontakter). Jämlikhet utan meritokrati kan bli lika farliga för frihet och utveckling som totalitära regimer. Tyvärr är vi i vår tid med snabba steg på väg i den riktningen.
Nåväl. Tillbaka till Zjukov. Under de krigsspelsövningar med ett tyskt anfall från väst som Sovjetledningen faktiskt ägnade sig åt under 1939-40 imponerade Zjukov så mycket på Stalin att han utsågs till generalstabschef 14 januari 1941. I maj 1941 formulerades en plan på förebyggande krig mot Tyskland. Avsikten var att förhindra Tyskland från att rycka in på sovjetisk mark, och på det sättet föra kriget på fiendens sida.
Men varför kunde då inte ryssarna hålla emot när Tyskland startade operation Barbarossa? Både Stalin och Zjukov räknade med mindre inledande anfall som sedan skulle trappas upp. Men den tiden för ytterligare mobilisering fanns inte med det massiva och fullskaliga anfall tyskarna startade. Tvärtemot vad ryska ledningen trodde, koncentrerade Tyskland sin huvudoffensiv i norr, mot Moskva, och inte i söder, Ukraina.
Generalen Pavlov och hans stab, ansvarig för den nordliga armén, torterades och sköts även om det var krigsledningen som placerat färre ryska trupper i norr. Stalin var övertygad om att Röda arméns förluster och reträtter i inledningen av kriget var orsakade av bristande disciplin. Av dessa två anledningar kom Zjukov som generalstabschef undan det fatala misslyckandet han var ansvarig för. En tredje var att hans och Stalins strategiska tänkande låg så nära varandra, att om Stalin gav Zjukov skulden var det också att skuldbelägga sig själv.
Att Zjukov inte senare fick nackskott berodde på att han behöll sitt sinneslugn trots en alltmer katastrofal utveckling. Det är bevisat genom de order han skickade till befälhavarna vid fronten. Han pekade ut alla fiendens svagheter som skulle utnyttjas. Det är också dokumenterat att Zjukov sa emot Stalin när denne begärde militärt okloka insatser. I sådana lägen avskedade Hitler generalen ifråga, men Stalin gav efter för Zjukovs överlägsna militära och strategiska kunnande. (Stalin ville väl dessutom överleva, medan Hitler ville ta tyska folket med sig i döden.)
Zjukov begärde att få lämna generalstaben för att leda trupper i fält. Han blev befälhavare över reservfronten som i Smolensk framgångsrikt bromsade tyskarnas framfart mot Moskva. Han förde inget försvarkrig utan gick på offensiven. Tyskarna låstes i två månader (inför vintern) men priset var högt: Röda armén förlorade en halv miljon man i döda och saknade samt en kvarts miljon sårade.
Detta var ryssarnas första framgång i andra världskriget. Härifrån gick Zjukov från klarhet till klarhet fram till Berlin 1945. Men nu var han en så stor hjälte att Stalin kände sig hotad. Istället för belöning blev Zjukov efter hemkomsten avsatt som chef för sovjetiska markstridskrafterna och förvisad till landsorten. Men dömd till glömska var ändå bättre än att fängslas som många andra befälhavare blev efter kriget.
1952 återväljs han till centralkommittén och direkt efter Stalins död 1953 blir han vice försvarsminister. Chrusjtjov och de andra kommunistledarna i politbyrån ber Zjukov att personligen arrestera Lavrentij Berija, säkerhetspolisens chef som manövrerade för att ta över ledarskapet efter Stalin. Ingen annan vågade. Berija var inte bara hänsynslös utan också ofta beväpnad. Men när Zjukov mitt under ett politiskt möte stegade fram till Berija och meddelade att han är under arrest, följde han med utan protester. Han dömdes snabbt för kontrarevolutionär verksamhet och sköts – i likhet med den metod som Berijas många tusentals offer utsattes för.
1955 blir Zjukov försvarsminister, men avsätts 1957 efter konflikter med Chrusjtjov om utrikespolitiken. Det framkom också att Zjukov stod på yrkesmilitärernas sida när det gällde politiska kommissariers inflytande över militära beslut. Därmed hade han skapat klyfta mellan armén och partiet.
Zjukov dog 1974 och även i den undangömda delen av hans biografi hyste han stor beundran inför Josef Stalin. Han var kommunistpartiet lojalt in i döden även om det var dess politruker som avsatt honom.
En förklaring var säkert att denna lojalitet förmodligen räddade livet på honom. Till skillnad från många andra höga officerare avrättades han inte. Dessutom var det Stalins utrensningar som gjorde att han som kom från enkla förhållanden kunde göra karriär och nå den absoluta militära toppen i en stormakt. Ändå framförde han kritik till Stalin, byggd på hans överlägsna begåvning som militär ledare, något som trots allt respekterades av partiet i krissituationer.
Jag tycker Zjukovs livsöde var lika paradoxalt och motsägelsefullt som nationen Ryssland är.
Mer sommarläsning i bloggen: Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), När S rapporterade till KGB (9/7).

”Äntligen!” skulle man kunna utropa om inte så mycket stod på spel. Det falska och meningslösa förhandlingsspel som pågått sedan den vänsterextrema grekiska regeringen tillträdde i vintras är över. I och med att Greklands premiärminister Alexis Tsipras i fredags utropade folkomröstning om EU:s förhandlingsbud, något som parlamentet godkände natten till idag, är förhandlingarna avslutade.
”För det, åtminstone, kan man vara tacksam”, kommenterar Bloomberg News och fortsätter: ”Det finns inte mycket annat att fira. Att nå nästa söndag [då folkomröstningen ska hållas] utan ett finansiellt sammanbrott för Grekland verkar omöjligt.”
Bankerna kommer förmodligen inte att öppna på måndag. ECB har under förhandlingarna fortsatt att pumpa in miljarder euro i grekiska banker för att eurosedlar inte ska ta slut när grekerna börjat tömma sina bankkonton. Den utlåningen kommer förmodligen att upphöra.
På tisdag ska Grekland amortera 14 miljarder kronor till IMF. Det har aldrig hänt tidigare att stater inte betalat tillbaka lån till IMF enligt avtal. Bloomberg menar att grekiska regeringen kommer att tvingas utfärda skuldsedlar för kunna betala löner, pensioner och fakturor. Därmed kommer Grekland redan innan folkomröstningen 5 juli att vara halvvägs ute ur eurosystemet.
Eftersom Tsipras talar emot EU:s förhandlingsbud är det troligt att grekerna röstar nej till det i folkomröstningen. Då borde saken vara avgjord. Grekland har i så fall offentligt meddelat att man inte avser uppfylla villkoren för eurosamarbetet. Utträde är enda vägen. Jag skulle vilja påstå att Grekland aldrig någonsin tänkt följa valutasamarbetets regelverk. Ända sedan man på falsk statistik inträdde i eurosamarbetet har det handlat om att lura till sig lån som man aldrig haft för avsikt att betala.
Det har egentligen aldrig funnits någon annan väg än utträde för Grekland. Det är sorgligt att det tillåtits gå så här långt. Redan när man avslöjade grekiska statens fiffel för flera år sedan borde man vidtagit kraftfulla åtgärder. Men eftersom valutaunionen skapades långt före dess nödvändiga förutsättning i form av politisk union, fanns inte handlingskraften att ta itu med Grekland.
Mina tankar går till den gamla formuleringen, ”Bättre en ände med förskräckelse, än en förskräckelse utan ände.”

Axess juninummer har temat “Public service på riktigt”. I en av artiklarna skriver Hans-Gunnar Axberger, juristprofessor i konstitutionell rätt, om att SVT och Sveriges Radio tar sig alltför stora rättigheter i En stat i staten.
Han pekar först på massmediernas centrala roll i en demokrati:

Vårt samhälle är extremt beroende av väl fungerande masmedier … Som jurist har jag ofta reflekterat över min professions vördnad inför lagstiftning, rättssäkerhet och beroende domstolar och vilken biroll allt detta ändå spelar i jämförelse med det den professionella journalistiken uträttar i stort och smått. När tredje statsmaktens maskineri hostar och hackar finns det därför anledning att vara verkligt vaksam, för att den som är intresserad av att demokratin fungerar.

Men även om Axberger anser nuvarande public service på många sätt är bra håller den på att få monopol över medielandskapet i takt med att den gamla dagspressen tappar mark. Ett exempel är hur man försökt tvinga alla mobiltelefon- och datoranvändare att betala TV-licens därför att det går att streama SVT och SR dit. Tack och lov stoppade Högsta förvaltningsdomstolen detta diktatoriska och monopolitiska försök.
Men dessa verksamheter fortsätter att på internet, med statlig finansiering, slå ut privata aktörer inom mediebranschen. Axberger påpekar att skälet till statlig reglering är “det begränsade eterutrymmet”. Digitala medier har ingen sådan begränsning, alltså har SVT och SR ingen anledning att med (indirekta) skattemedel konkurrera ut andra aktörer i detta medium.
Axberg efterlyser en ny mediepolitik som inte låter nuvarande public service ensamma få makten över nyhetsförmedlingen i takt med att de privata nyhetsförmedlarna tynar bort.
Ja, det är dags att tänka om från grunden. Jag håller med om att public service-uppdraget är en infrastrukturfråga för att upprätthålla pluralism i arenor för samhällsdebatt och nyhetsförmedling. Mediernas kvalitativa nyhetsförmedling blir också en allt viktigare säkerhetspolitisk fråga i takt med att information utsätts för upptrappad psykologisk krigföring (mer här). Och då är nuvarande upplägg, där man ger alla licensmedel till en tv-organisation och en radioorganisation kontraproduktiv.
Jag menar att staten istället ska ställa public service-medlen till alla medieföretags förfogande för att upphandla nyhetsförmedling och samhällsdebatt. Då kan pluralismen stärkas även om medieföretagen i övrigt fortsätter sin inriktning mot ytlighet och lätt underhållning.

Inom kultur- och medievänstern i Sverige sprids nuförtiden en myt om att det var Sovjetunionen som vann andra världskriget. Dagen D och västmakternas strider på västfronten skulle bara vara möjliga tack vare Stalins hårda press på östfronten.
Varför man vill ge denna barbariska regim ett slags postum hjältegloria är obegripligt. För den som inte är psykiatriker är det nog bäst att inte spekulera. Men det räcker gott att hänvisa till fakta för att vederlägga dessa bisarra påståenden.
I magasinet Neo skriver läraren och översättaren Leo Kramér om sina egna upplevelser från när Röda armén “befriade” Tjeckoslovakien från nazisterna våren 1945. Ryssarna våldtog, plundrade och förtryckte de “befriade”. Han skriver:

Jag vill inte sätta likhetstecken mellan den nazistiska och den kommunistiska terrorn, men likheterna var många. [Stalins hemliga polis] NKVD:s metoder skilde sig inte mycket från Gestapos . . .

Dessutom påpekar Kramér att man inte får glömma andra världskrigets förhistoria när man diskuterar Sovjets roll. Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 innebar att Stalin och Hitler var allierade och delade upp Östeuropa. Stalin rensade sitt utrikesministerium från judar som en gest till Nazityskland. Stalin kan alltså sägas vara en medlöpare till Förintelsen.
Kramér påminner också om att Sovjetunionen på inget sätt stred mot nazisterna med endast egna resurser. Sovjet var för sin krigföring starkt beroende av leveranser — från kapitalistiska västvärlden. Kramér skriver:

Det är lätt att glömma den betydelse de allierades materiella hjälp, framför allt USA:s ‘Lend and Lease program’ hade för den sovjetiska krigföringen. Tillsammans med Storbritannen försåg man det sovjetiska försvaret med över 12000 stridsvagnar, 8000 andra stridsfordon, 18000 flygplan, över 5000 luftvärnspjäser, en hel flotta med ett slagskepp, 9 jagare, 4 ubåtar, 5 minsvepare och en mängd annan krigs- och sjukvårdsutrustning jämte miljoner ton olja och livsmedel. Frågan är om Sovjet skulle ha klarat kriget utan de leveranser av transportmedel som Röda armén led notorisk brist på — över 430000 lastbilar och jeepar, 2000 lokomotiv och 35000 motorcyklar, alla made in USA.

Allt detta blundar de som nu vill förstora Sovjets roll i andra världskriget. Enskilda ryssar led förfärligt vilket ska minnas tillsammans med alla andra civila offer för krig. Men de som talar väl om Sovjet nu deltar i vidrig desinformation som borde vara död och begraven.

Ännu ett antal dagar då hela Europa fokuserar på förhandlingar med den vänsterextrema regeringen i Grekland. Övriga världen undrar hur vi kan ägna så mycken möda åt ett land som står för 2 procent av Europas ekonomi.
Ian Begg, professor vid London School of Economics, skriver för CNN att det blir allt tydligare att de europeiska långivarna är beredda att dumpa Grekland. Han frågar: skulle det spela någon roll?
Han menar att det blir kaos i Grekland och att det är svårt att veta vart grekerna skulle vända sig efter att vänsterextremisterna misslyckats.
Men för Europa betyder ett grekiskt utträde inte mycket. Risken för spridningseffekter är små eftersom unionen nu har skapat mekanismer för att hantera skuldkriser. Dessutom är den grekiska ekonomin “förvånansvärt sluten”. Grekland är långtifrån “to big to fail” utan “too small to matter”.
Rykten om att Ryssland skulle knyta Grekland till sig, ser Begg inte heller som något hot. Rysslands ekonomi är svag och deras position skulle inte förändras genom mångmiljardstöd till denna lilla ekonomi.
Vad är det då som hindrar att Europa släpper Grekland? Begg skriver:

Det som återstår är en moralisk fråga. Europa har en känsla av solidaritet med varandra som ofta underskattas i övriga världen, och många i Europa skulle bli bedrövade om Grekland fick driva sin väg i misär. Solidaritet har dock sina gränser och fulspelet de senaste månaderna testar den gränsen. [Vänsterextrema] Syriza trodde antingen att de hade starkare kort än de hade, eller att bluffen skulle fungera. De inser nu att motsatsen gäller och det är därför en uppgörelse trots allt ser ut att vara möjlig.

Nej, det sista tror jag inte på. Vänsterextremister, det vill säga trotskister och andra kommunister till vänster om svenska vänsterpartiet, kommer aldrig att acceptera det stålbad som Grekland måste genomgå.
Enda sättet att få Grekland att ta stålbadet — bland annat att höja pensionsåldern från 42 år till 67 år — är att de tvingas till det av den globala ekonomins hårda nypor. Så länge de är med i euron och EU kommer grekerna att skylla sina egna problem på tyskar och andra européer. Det är dags för dem att stå på egna ben och upptäcka vad det kräver.
Efter stålbadet kan Grekland börja växa igen, på samma sätt som de baltiska staterna fått fart på ekonomin sedan de, klokt nog, själva insett att de behövde genomgå stålbad för att komma igen.
Grekland kan inte undgå stålbad. Bara när de själva inser det kan de komma vidare.

Själv trodde jag det var ett skämt när Vermont-senatorn Bernie Sanders, 73, presenterades som en utmanare av Hillary Clinton i det demokratiska primärvalet. Men faktum är att denne socialist — han kallar sig själv det — nu drar större åhörarskaror än någon annan presidentkandidat. Washington Post rapporterar att han hade 5000 åhörare i Denver i helgen, dessförinnan 3000 i Minneapolis.
Han eldade massorna med fördömanden av näringslivet och han är emot frihandel. Han lovar avgiftsfria universitet och höjda skatter för höginkomsttagare.
En kvinnlig åhörare säger till Denver Post, “Jag gillar Hillary och jag tror hon skulle bli en bra president. Men hon har för mycket bagage. Jag tror inte hon har vad som krävs.”
Också medier börjar backa upp Sanders. I vänstertidningen Salon heter det i rubriken Hillary Clinton is going to lose. Man menar att hennes kick-off var trött och på 45 minuter sa hon mindre än i en tre minuters reklamfilm hon gjort. Clinton förstår inte hur upprörd vänstern i USA är.
En del börjar jämföra “Bernie” med Barack Obama 2008. Då skapade han entusiasm och hopp.
Bara den jämförelsen får mig att bli tveksam. Obama har ju inte levt upp till vad han lovade. Dessutom lyckades Obama — då — med att framställa sig som en mittenkandidat, vilket Bernie Sanders aldrig kommer att göra.
Men det är möjligt att vänsterns frustration kommer att bana vägen för något som är ärlig om sina radikala idéer i demokraternas primärval. Men att han skulle vinna på valdagen i november 2016 med sådana budskap framstår som minst sagt otroligt.

Nu skriver också DN:s ledarsida, med anledning av danska folketingsvalet i torsdags, om det som allt färre med god min kan blunda för:

Det enda sättet är att lösa de problem som väljarna upplever och som de främlingsfientliga partierna oförtrutet angriper. Då finns, rent krasst, bara två alternativ: Begränsa flyktingmottagandet [eller] gör allvar av det ständiga pratet, oavsett regeringsfärg, om en fungerande integration. Det senare kräver att trösklarna sänks till arbetsmarknaden – ­ ja, det betyder bland annat lägre ingångslöner ­– och ett generellt bättre företagsklimat.

Om riksdagspartierna också kunde erkänna dessa odiskutabla faktum skulle vi komma problemlösningen ett steg närmare.

När 80 procent av rösterna i Danmarks folketingsval är räknade är det så gott som klart att blå sidan får flest mandat och därmed kan bilda regering: 91 mandat mot 84 för röda sidan.
Men det liberala Venstre blir inte största parti i blå blocket, det blir etablissemangsutmanarna Dansk Folkeparti. Vilka följder det får för regeringsbildningen är oklart. Dansk Folkeparti har sagt att de släpper fram en regering med Venstre i ledningen, men inte själva tänkt ingå i regeringen. Om de nu blir landets näst största parti efter Socialdemokraterna kan de ställa krav på att bli regeringsbildare och inta statsministerposten. Det kommer förmodligen inte andra partier att ställa upp på, men kan de stanna utanför regeringen?
Största förlorare är Vänsterpartiets vänner: Socialistisk Folkeparti mer än halveras, från 16 till 7 mandat. Också det vänsterliberala Radikale Venstre, som suttit i S-regeringen, förlorar mer än hälften av sina mandat, från 17 till 8 mandat. En vink till de folkpartister som tror att vänsterprofil skulle ge bättre opinion än nu.
Istället kliver nya partier fram: Liberal Alliance, ett högerliberalt parti bildat 2007, ökar med 4 mandat till 13. Och nya miljöpartet Alternativet får i sitt första val 8 mandat.
I Sverige är det främst Moderaterna som borde känna varningsklockorna ringa. Sverigedemokraterna har under våren i opinionsmätningar ökat till 18-22 procent och börjar flåsa Moderaterna i nacken som näst största parti. Det är på inget sätt uteslutet att det som händer i Danmark kan hända i Sverige.
Nu har Venstre haft en sällsynt olycklig period i opposition, med skandaler kring partiledaren och statsministerkandidaten Lars Løkke Rasmussen. Dessutom har han hamnat i en grälsjuk debatt med statsministern Helle Thorning-Schmidt (S) vilket med säkerhet stött bort många väljare som gått till Dansk Folkeparti.
Men Moderaterna i Sverige är utmanade på riktigt. Om de inte finner en hållbar profil och med kraft och energi kan förankra den bland nya och gamla moderater är risken överhängande att Sverigedemokraterna tar deras position som näst största parti i riksdagen.