Sommarläsning: Stalins general

Med tanke på Rysslands allt mer aggressiva agerande kan det vara läge att ägna lite av sommarläsningen åt detta vår största granne, även om jag aldrig varit nyfiken på detta slutna, buttra och prestigefulla land.
Amerika har visat vägen när det gäller frihet, demokrati och bejakande av innovation och utveckling. Ryssland är motsatsen. Man är det avskräckande exemplet på hur en politikerklass av översittare förtrycker fritänkare och håller folket på mattan.
Men hur skaffar man sig en bredare bild av hur ett land fungerar på riktigt, bortom ytliga turistbilder, storskaliga historiska summeringar eller politiskt tillrättalagda berättelser?
En väg är att dyka ner i vardagen genom att följa en person som till slut blir historisk. Biografier är ofta en god väg till avskalad beskrivning av ett samhälle i en viss tid. Och vem skulle vara bättre att lära mer om än Georgij Zjukov, bondsonen som blev Sovjetunionens hjälte och främste general under andra världskriget? Hur kunde en genial officer som han undgå att avrättas i Stalins paranoida utrensningar? Varför förmådde han att komma tillbaka efter nyckfulla petningar? Har Ryssland trots allt en viss respekt för meriter? Är det inte bara fjäsk och korruption som avgör vem som befordras?
I Stalins general (Historska media, 2012) har irländske historieprofessorn Geoffrey Roberts förmedlat en internationellt uppskattad biografi.
Zjukov var obrottsligt lojal mot kommunistpartiet trots att han som färgstark person kom på kant med både Stalin och Chrusjtjov. Han såg på nära håll dess brutalitet och rent av terrorbaserade styre. Roberts menar att det beror på hans bakgrund. Han föddes i en bondfamilj 1896, blev lärling i Moskva vid 12 års ålder, inkallades som värnpliktig i tsarens armé under första världskriget, sårades och fick utmärkelse för tapperhet i fält.

Men jämfört med den gamla tsarregimen gav [kommunisterna] personer som Zjukov makalösa och tidigare otänkbara möjligheter att komma upp sig i samhället. Med detta följde materiella privilegier, hög social status och en stark identitetskänsla eftersom Zjukov och hans gelikar ingick i den elit som anförtrotts att bygga ett nytt socialistiskt samhälle.

Detta privatekonomiska motiv för enskilda människors handlade glöms ofta bort i makrohistoriska beskrivningar av olika regimer. Nazismen stöttades till stor del upp av de partimedlemmar som tog över de förföljda judarnas bostäder och egendomar. Ideologin framstår i historieböckerna ofta som den helt dominerande kraften, men jag tror att det ofta var precis tvärtom. Privatekonomiska drivkrafter var till stor del avgörande för nya ideologiers lockelse. Det skapar också en besynnerlig och farlig lojalitet. Man vet att man har partiet att tacka för hela sin livsföring.
Tack och lov har den liberala demokratin i vår tid raderat ut de glastak som förr gällde en stor majoritet av befolkningarna.
Zjukov stannade kvar i Röda armén efter första världskriget och inbördeskriget. Hans bakgrund som ”proletär” gav honom goda karriärmöjligheter. Men den blev varken spektakulär eller snabb. Han avancerade till ställföreträdande överbefälhavare för Vitryska militärområdet 1938. Trots den blygsamma positionen angavs och anklagades också Zjukov under Stalins utrensningar 1937-38. Zjukov hävdar i sina memoarer (som var hemligstämplade till Sovjet föll) att han anklagades för förräderi men att han försvarade sig kraftfullt och vände mötet till sin egen fördel.
På 1970-talet säger Zjukov i en intervju med författaren Konstantin Simonov att han var beredd på att bli arresterad när som helst. Men när samtalet kom var det för att meddela att han fått en ny kommendering i sovjetiska Mongoliet. ”Jag åkte dit med glädje.”
Roberts menar att Zjukov förskönat händelseförloppet för att dölja det faktum att han själv drog stor nytta av utrensningarna. Dessutom visar forskning att ”endast de som rättade in sig i ledet och inte krånglade … klarade sig undan utrensningar”. Hans gjorde karriär på liken av avrättade äldre officerskollegor, även om han kanske inte upplevde att han själv satt helt säkert.
Men det var med kommenderingen 1939 på gränsen mellan sovjetiska Mongoliet och det av Japan ockuperade Manchuriet i Kina, som Zjukov fick visa sin duglighet som ledare i strid. Under blodiga strider längs floden Chalchin-Gol hade de sovjetiska trupperna inte klarat sig väl. ”Det som stod på spel var maktbalansen mellan Sovjetunionen och Japan i Fjärran Östern”, skriver Roberts.
Zjukov insåg omedelbart vid ankomsten i maj att svagheten i de egna trupperna berodde på dålig taktik, ogenomtänkt stridsledning och oförmåga i att förutse fiendens manövrer. Med stor energi och mycket hårda nypor (två soldater avrättades för feghet, vilket meddelades till alla förband), tog han itu med bristerna. I en motoffensiv i augusti med 57.000 man mot Japans 75.000 vann han ”snabba och häpnadsväckande framgångar”.
Likt Patton var Zjukov ovillig att dela med sig av information till sina överordnade. Han höll dem i ovetskap om vad han gjorde, vilket gjorde att framgångarna blev hans (det hade ju också gällt motgångar). Han ville vara ”i händelsernas centrum”.
Vistelsen i Mongoliet innebar också, skriver Roberts, att Zjukov inte drogs in i Röda arméns katastrofala angrepp på Finland vintern 1939-40.
Zjukov träffade Stalin för första gången 2 juni 1940 när han kallats tillbaka till Moskva. Stalin ville veta vad han ansåg om japanska armén. 5 juni befordrades Zjukov till armégeneral, den näst högsta graden efter marskalk. Han blev chef över Kievs militärområde med 80 mil lång statsgräns mot väst.
Här träffade generalen en ung stridsvagnsförare vid namn Michail Kalasjnikov. Roberts skriver:

Kalasjnikov arbetade med att förbättra det sovjetiska stridsvagnarnas prestanda och konstruerade en anordning för att mäta stridsvagnsmotorernas effektivitet. Zjukov fick då upp ögonen för honom och blev så imponerad när Kalasjnikov demonstrerade sin skapelse att han skickade honom till stridsvagnstekniska skolan i Kiev och sedan till Moskva. Detta var början på Kalasjnikovs karriär som världsberömd vapenkonstruktör, mest känd för automatkabinen AK-47 … Den atmosfär präglad av nytänkande som Zjukov skapade var en bra grogrund för den blivande vapenkonstruktören.

Mina tankar går till arkitekten Albert Speer, Nazitysklands rustningsminister, som också mitt i krigets larm och stress såg till att skapa prestigelösa och kreativa miljöer för utveckling av krigsmateriel. Visst är det besynnerligt att enskilda genier i totalitära system under press lyckas skapa öar av frihet där människor oavsett rang tillåts bidra till utveckling (även om det i Speers fall innebar att han förlängde andra världskriget med ett år)?
Jag menar, varför kan inte politiker i fria demokratier leva upp till dessa enkla och självklara kriterier? Varför klamrar de fast sig vid toppstyrning, regleringar och prestige? Mitt svar är: brist på kompetens. I alla samhällssystem, även de vidrigaste, finns genier som – vilket är mer förvånande – tas tillvara av det repressiva systemet, ibland till och med bättre än i fria samhällen. På något sätt tycks vår jämlikhetssträvan skapa nya glastak när gamla monteras ner. Genier tillåts inte blomma ut, eftersom de inte ska tro att de är bättre än någon annan. Därför måste jämlikhet tätt fogas samman med meritokrati, att den dugligaste alltid har företräde framför mindre dugliga (även om denne har bättre kontakter). Jämlikhet utan meritokrati kan bli lika farliga för frihet och utveckling som totalitära regimer. Tyvärr är vi i vår tid med snabba steg på väg i den riktningen.
Nåväl. Tillbaka till Zjukov. Under de krigsspelsövningar med ett tyskt anfall från väst som Sovjetledningen faktiskt ägnade sig åt under 1939-40 imponerade Zjukov så mycket på Stalin att han utsågs till generalstabschef 14 januari 1941. I maj 1941 formulerades en plan på förebyggande krig mot Tyskland. Avsikten var att förhindra Tyskland från att rycka in på sovjetisk mark, och på det sättet föra kriget på fiendens sida.
Men varför kunde då inte ryssarna hålla emot när Tyskland startade operation Barbarossa? Både Stalin och Zjukov räknade med mindre inledande anfall som sedan skulle trappas upp. Men den tiden för ytterligare mobilisering fanns inte med det massiva och fullskaliga anfall tyskarna startade. Tvärtemot vad ryska ledningen trodde, koncentrerade Tyskland sin huvudoffensiv i norr, mot Moskva, och inte i söder, Ukraina.
Generalen Pavlov och hans stab, ansvarig för den nordliga armén, torterades och sköts även om det var krigsledningen som placerat färre ryska trupper i norr. Stalin var övertygad om att Röda arméns förluster och reträtter i inledningen av kriget var orsakade av bristande disciplin. Av dessa två anledningar kom Zjukov som generalstabschef undan det fatala misslyckandet han var ansvarig för. En tredje var att hans och Stalins strategiska tänkande låg så nära varandra, att om Stalin gav Zjukov skulden var det också att skuldbelägga sig själv.
Att Zjukov inte senare fick nackskott berodde på att han behöll sitt sinneslugn trots en alltmer katastrofal utveckling. Det är bevisat genom de order han skickade till befälhavarna vid fronten. Han pekade ut alla fiendens svagheter som skulle utnyttjas. Det är också dokumenterat att Zjukov sa emot Stalin när denne begärde militärt okloka insatser. I sådana lägen avskedade Hitler generalen ifråga, men Stalin gav efter för Zjukovs överlägsna militära och strategiska kunnande. (Stalin ville väl dessutom överleva, medan Hitler ville ta tyska folket med sig i döden.)
Zjukov begärde att få lämna generalstaben för att leda trupper i fält. Han blev befälhavare över reservfronten som i Smolensk framgångsrikt bromsade tyskarnas framfart mot Moskva. Han förde inget försvarkrig utan gick på offensiven. Tyskarna låstes i två månader (inför vintern) men priset var högt: Röda armén förlorade en halv miljon man i döda och saknade samt en kvarts miljon sårade.
Detta var ryssarnas första framgång i andra världskriget. Härifrån gick Zjukov från klarhet till klarhet fram till Berlin 1945. Men nu var han en så stor hjälte att Stalin kände sig hotad. Istället för belöning blev Zjukov efter hemkomsten avsatt som chef för sovjetiska markstridskrafterna och förvisad till landsorten. Men dömd till glömska var ändå bättre än att fängslas som många andra befälhavare blev efter kriget.
1952 återväljs han till centralkommittén och direkt efter Stalins död 1953 blir han vice försvarsminister. Chrusjtjov och de andra kommunistledarna i politbyrån ber Zjukov att personligen arrestera Lavrentij Berija, säkerhetspolisens chef som manövrerade för att ta över ledarskapet efter Stalin. Ingen annan vågade. Berija var inte bara hänsynslös utan också ofta beväpnad. Men när Zjukov mitt under ett politiskt möte stegade fram till Berija och meddelade att han är under arrest, följde han med utan protester. Han dömdes snabbt för kontrarevolutionär verksamhet och sköts – i likhet med den metod som Berijas många tusentals offer utsattes för.
1955 blir Zjukov försvarsminister, men avsätts 1957 efter konflikter med Chrusjtjov om utrikespolitiken. Det framkom också att Zjukov stod på yrkesmilitärernas sida när det gällde politiska kommissariers inflytande över militära beslut. Därmed hade han skapat klyfta mellan armén och partiet.
Zjukov dog 1974 och även i den undangömda delen av hans biografi hyste han stor beundran inför Josef Stalin. Han var kommunistpartiet lojalt in i döden även om det var dess politruker som avsatt honom.
En förklaring var säkert att denna lojalitet förmodligen räddade livet på honom. Till skillnad från många andra höga officerare avrättades han inte. Dessutom var det Stalins utrensningar som gjorde att han som kom från enkla förhållanden kunde göra karriär och nå den absoluta militära toppen i en stormakt. Ändå framförde han kritik till Stalin, byggd på hans överlägsna begåvning som militär ledare, något som trots allt respekterades av partiet i krissituationer.
Jag tycker Zjukovs livsöde var lika paradoxalt och motsägelsefullt som nationen Ryssland är.
Mer sommarläsning i bloggen: Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), När S rapporterade till KGB (9/7).

Rulla till toppen