Month: June 2015

När till och med vänstertidningen New York Times jämför den demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton med Richard Nixon, finns skäl att rapportera det. I söndagskrönikan Hillary the Tormentor heter det:

Eftersom två nya böcker om Richard Nixon publiceras i sommar kan man gissa att vi kommer att få se en hel del jämförelser mellan Nixon och Hillary. De kommer att beröra paranoia och relationerna (eller snarare avsaknaden av dem) med journalister.
— Det är helt klart sant att Hillary är som Nixon när det gäller hennes känsla av att vara förorättad och hennes djupa misstänksamhet mot medier, säger Evan Thomas [författare till Being Nixon].
Det är också sant att en röst på henne av demokratiska väljare kan kräva vad många republikanska väljare kände om honom, det vill säga att man tvingas förtränga ett påtagligt tvivel om kandidaten. Thomas säger att folk som backade upp Nixon 1968 ofta kände “vi har inte mycket annat att välja på”.

I magasinet American Spectator påpekas att en majoritet av amerikaner i ny opinionsmätning anser att Hillary Clinton är oärlig och opålitlig, Drip, drip, drip:

Hur cynisk man än kan vara om väljares vilja att utse en kvinnlig “historisk” kandidat vill jag ge amerikanska väljarkåren, inklusive demokrater, något större tillit. Jag kan inte föreställa mig att en majoritet faktiskt kommer att rösta på någon som de anser oärlig, oavsett hur många positiva poänger man än kan lägga i andra vågskålen.

En intressant fråga. Satirtecknarna ser vissa likheter mellan Nixon och Clinton. Här fyra:

— Jag har fullt ut följt varje regel som gäller. (Syftande på att Hillary haft hemlig mejlserver som utrikesminister och misstänks raderat känsliga mejl).

— Kör hårt, tjejen.

— God kväll … (travesti på Nixons TV-tal om Watergatebanden)

En mängd personer med invandarbakgrund träder nu fram med sitt hat mot Sverige. Visst har landet givit dem allt, inte minst frihet. Men Sverige ska be invandrarna om ursäkt för att svenskar inte ger mer rättigheter och förmåner till invandrarna.
Senaste exemplet är Aftonbladets socialdemokratiske krönikör som kom till Sverige 1989 från Syrien: Sverige ska be om ursäkt för att asylprocessen tog tid. Hon anser sig inte alls behöva visa tacksamhet på nationaldagen för att hon och familjen fått en fristad från krig och förföljelse.
En enda politiker har vågat reagera, vice talman Tobias Billström. DN rapportera i Visa lite tacksamhet. I Göteborgs-Posten har Adam Cwejman kommenterat, Nej, Sverige ska inte bocka, buga och be om ursäkt.
För mig är invandrarnas Sverige-hat ett uttryck för att de fått en grotesk bild av vad Sverige är. Allt tal om rättigheter och bidrag har gjort många till socialstatens klienter. De anser sig ha rätt att bli serverade allt de önskar. När man inte får allt det man pekar på blir man arg och ser sig som offer. Det är alltid någon annans fel. Det är alltid andra som ska be dem om ursäkt. Själv har de inget ansvar.
Socialdemokraterna fortsätter förvrida sambanden i samhället. Aftonbladets redaktör Karin Pettersson kommenterar Billströms inlägg med: “Jämlikar kräver inte tacksamhet av varandra”. Vad är detta för trams?
Jag är inte sällan tacksam mot mina “jämlikar” när de hjälper mig med något i vardagen. Tacksamhet är en förutsättning för att det civila samhället ska fungera. Ja, för att vi alls ska ha någon tillit och förtroende för det omgivande samhället. Utan tacksamhet och ömsesidiga insatser för medmänniskor faller vi ner i stenhård anarki där man tar vad man kommer över och skiter i omgivningen.
Socialdemokratern har lurat på invandrare en falsk bild där man bara har att kräva sin rätt. Så är det inte. Man har också uppenbara skyldigheter i detta land: att försörja sig själv, följa landets lagar och regler, att inte ligga andra till last, att ställa upp på omgivningen (om den visar tacksamhet, annars saknas skäl att lyfta ett finger). Först när man gjort sin plikt kan man kräva sin rätt, som Socialdemokraterna sa innan man tog till sig den värdenihilismen som nu bryter sönder den tilltro till samhället som länge gjort de skandinaviska länderna unika i världen.

Det är tragikomiskt att höra presskonferensen med “Bergwallkommissionen” sedan de lämnat sin 700-sidiga utredning till regeringen om de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall dömdes för åtta mord, för att sedan frias från alla.
Man konstaterar exempelvis att polis och åklagare undanhållit, och inte ens diariefört, bevis som visar att Bergwall hade alibi vid ett av morden.
Men är någon ansvarig för att domstolarna vilseletts? Skulle statligt anställda begå brott och tjänstefel? Naturligtvis inte!
Det är bara lite “brister” i systemen. De är i huvudsak redan tillrättade.
Jag tycker Bergwallkommissionen i sig är ett bevis på svåra systembrister i svenska rättssystemet. Oviljan är total att ställa statstjänstemän med stor makt över enskilda medborgare till ansvar.
Så har det inte alltid varit. Justitieombudsmannen infördes i den nya grundlagen 1809 och ordet ombudsman har blivit ett internationellt begrepp för granskning av makten. Under 1800-talet åtalade JO tiotals statstjänstemän varje år för tjänstefel. Omkring 20 dömdes varje år till böter, avsked eller fängelse.
Sedan Socialdemokratin tog över statsapparaten på 1900-talet har brottet tjänstefel inom offentlig förvaltning avskaffats, och även om begreppet återförts är det så försvagat och urvattnat att det i princip är meningslöst.
Självklart borde vi återgå till den praxis där tjänsteansvar var ett potent verktyg för att stävja missbruk och slarv bland offentliganställda. JO borde återfå sina tänder och vara inställd på att avslöja och åtala offentliganställda som missbrukar sin ställning.
I en annan tid hade polismän och åklagare i Bergwallfallet blivit ställda inför skranket och tvingas ta ansvar för de vilseledande utredningar och åtal man lagt fram. Man hade fått svara på varför man inte diariefört och till domstol meddelat att den misstänkte har alibi. Då hade de inblandade utredarna i Bergwallfallet dömts till avsked eller fängelse. Sådana domar skulle få andra myndighetspersoner att inse att de inte är osårbara och att de inte står över medborgarna.
Just detta, en kraftfull lag om tjänsteansvar, är bästa medicinen mot att Bergwallfallet återupprepas. Men driver något politiskt parti denna linje? Gissa en gång. Partierna är inte längre medborgarnas företrädare, de är statens förlängda armar. Överheten skyddar sig själv. I den meningen är dagens partier mer översittare än den gamla kungamakten på 1800-talet.

Aldrig i modern tid har riksdagens konstitutionsutskott riktat så enig och massiv kritik mot en regering som den man presenterade igår. “Antalet fällningar är all time high”, konstaterar ledamöterna. S-MP-regeringen visar sig än en gång leva upp till beskrivningen som Sveriges svagaste regering någonsin. Också i handläggning av regeringsärenden är man sämre än någon annan regering.
Och sämst av alla är miljöpartisten Åsa Romson som prickas i tre ärenden. Också det ett rekord för en minister som suttit ett halvår på sin post. Mer inkompetent än så är det nog svårt att bli.
KU:s betänkande är unikt och betraktas av statsvetare som ett historiskt trendbrott. Den tramsiga partipolitiken har ersatts av saklig juridisk granskning av ministrarna. Det har vi östgöten Andreas Norlén (M), konstitutionsutskottets nye ordförande, att tacka för. Han är jur.dr och var en av dem jag pekade ut som stark kandidat att personrösta på i höstens val, just för hans ovanligt analytiska och sakliga agerande.
Norlén har fått med sig Björn von Sydow (S) och andra ledamöter i utskottet på att hålla sig till saken. S och MP har säkert fått lindrigare formulerad kritik mot ministrarna som motprestation för att ställa upp på de sakligt grundade bedömningarna. Men det viktiga är att saklig kritik framförs och att den är enig.
Här är de tio prickningarna:

• Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) borde inte ha struntat i Lagrådet utan låtit det yttra sig innan regeringen föreslog upphävande av fritt vårdval.
• Infrastrukturminister Anna Johansson (S) borde ha väntat med att frysa motorvägsprojektet Förbifart Stockholm tills landstinget sagt sitt.
• Infrastrukturminister Anna Johansson (S) fullföljde inte EU-nämndens ståndpunkt fullt ut om EU:s fjärde järnvägspaket på ett ministerråd i EU.
• Statsminister Stefan Löfven (S) borde när han i regeringsförklaringen avisera ett erkännande av Palestina bättre kommunicerat att beslutet ännu inte fattats.
• Utrikesminister Margot Wallström (S) borde efter regeringsförklaringen bättre ha informerat om att inget beslut om att erkänna Palestina ännu tagits.
• Det var olämpligt av storstadsminister Mehmet Kaplan (MP) att tillsätta en samordningsperson för Bromma flygplats dagen innan riksdagen skulle tillkännage att en majoritet var emot det.
• Finansminister Magdalena Anderssons (S) besked i budgetpropositionen om att finansiering av Medelhavsinstituten skulle avvecklas borde ha beretts bättre.
• Miljöminister Åsa Romsons (MP) beklagande av Naturvårdsverkets beslut om licensjakt på varg kunde uppfattas som kritik som kan påverka ett myndighetsbeslut.
• Miljöminister Åsa Romson (MP) skickade ut felaktigt pressmeddelande om ny statssekreterares arbetsuppgifter, vilket inte rättades förrän efter flera månader.
• Miljöminister Åsa Romson (MP) uttryckte sig vilseledande i riksdagen, som om regeringen redan beslutat utlysa nyval när ett sådant beslut bara var aviserat.

Kritiken på första punkten gäller avsteg från grundlagens anda. Kritiken på andra punkten gäller beslut som kostat många skattemiljoner i onödan. I övrigt är det kanske inte några riktigt tunga misstag, men tillsammans ger de ett intryck av amatörmässighet. De har hundra och åter hundratals tjänstemän till sin hjälp på departementen. Ändå kan ministrarna inte låta bli att göra fel.

Till allas förvåning meddelade idag FIFA:s nyss omvalde ordförande Sepp Blatter att han avgår och utlyser en extrakongress med internationella fotbollsförbundet.
Jag är helt övertygad om att huvudsponsorer som Visa, Adidas och Coca Cola ligger bakom Blatters beslut. De har sagt att de drar in alla sina sponsorpengar om inte FIFA städar från toppen. Och de har kunnat rikta detta krav tack vare USA:s justitiedepartement och dess maffiaåklagare i New York som så tydligt bevisat att korruptionen genomsyrar FIFA.
Här har kapitalismen visat sig vara den goda kraften, medan demokrati varit den ondskefulla kraft som struntat i korruption och maffiabeteende. Demokratin har dragits i smutsen. Det man kan säga till demokratins försvar är att den inte fungerar när de som har rösträtt företräder länder som är antingen diktaturer och socialistiska planekonomier eller kaotiska och laglösa.
Men västvärldens ekonomiska muskler kommer snart att vara neutraliserade av kinesiska och andra diktatoriska/korrupta ekonomier i nya världen. Då är risken stor att mutor och korruption inte längre går att stoppa på global nivå. Vi borde, istället för att slösa biståndspengar på allt som rör sig, fundera på hur vi strategiskt sprider västvärldens värderingar om rättsstat, ärliga avtal och konkurrens i öppenhet.

Svensk politik ligger i koma. S-kongressen i helgen bjöd bara på gammal skåpmat: mer förmynderi genom mindre makt till föräldrar och medborgare. Inte en ny tanke. Inte ett enda nytt perspektiv. Skivan från 1970-talet snurrar om och om igen. Globalisering? Vad är det? Integrationsmisslyckande? Aldrig hört talas om! Vi ska ju ordna jobben! Vilka “vi”? Politikerna!
Samtidigt är regeringen genom oppositionens “tillkännagivanden” kastrerad av riksdagen. Föga förvånande eftersom regeringen är i minoritet även med sitt stödparti inräknat.
Nu har Alliansen efter valet inte visat så mycket mer förnyelse eller framtidstro. Det är i och för sig mindre märkligt efter åtta års regerande och väljarförluster i förra årets val. Men det gäller att få fart på de fyra partierna igen.
I Göteborgs-Posten skriver Peter Hjörne: Tillkännage ett nyval!

Det är givetvis varken bra för vårt land eller politikens anseende med en regering som inte kan driva sin egen politik och som åker på ständiga bakslag i riksdagen. I längden kan det inte heller vara bra för Socialdemokraterna.
Dödläget behöver brytas … Således återstår ett nytt val långt före 2018.
Då torde det stå klart för väljarna att en röst på Socialdemokraterna, precis som Alliansen hävdade, också är en röst på ett orealistiskt Miljöparti och ett doktrinärt Vänsterparti. Vi vet också att den sittande regeringens politik i själva verket går ut på att spela bandet baklänges och därmed riva upp åtskilligt av det som byggts upp under den borgerliga regeringens åtta år. Dessutom har det blivit tydligt att den Löfvenska ministären står Alliansen efter i regeringsduglighet.
För Alliansens del skulle ett nyval tvinga fram ett intensifierat samarbete mellan partierna och en revitalisering av den i många avseende framgångsrika allianspolitiken.

Själv förutspådde jag nyval före valet (sommaren 2014) vilket är det mest rimliga och sannolika vid det sorts utfall vi fick i riksdagsvalet. Allianspartierna bör se till att förbereda sig så att man kan tvinga fram nyval våren 2016. Men om det parti man inte får nämna fortsätter att vara vågmästare måste Alliansen vara beredd på samtal.
Talande är att inte heller Peter Hjörne i sin ledarkrönika säger annat än att det onämnbara partiet “påverkar” det politiska livet. Inte något om hur man bör umgås med partiet om det fortsätter vara vågmästare. De svenska mediala och politiska etablissemangen är fortsatt i en mental förnekelsefas.
Om det ska vara någon mening med nyval behöver man ta sig ur både politisk koma och mental förnekelse. Man måste erkänna verkligheten och våga diskutera vad man gör med de förutsättningar som väljarna skapar. Men det är kanske här skon klämmer? Just detta känner man stor olust och ovilja att göra.