Kommission: allvarliga brister men ingen ansvarig

Det är tragikomiskt att höra presskonferensen med ”Bergwallkommissionen” sedan de lämnat sin 700-sidiga utredning till regeringen om de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall dömdes för åtta mord, för att sedan frias från alla.
Man konstaterar exempelvis att polis och åklagare undanhållit, och inte ens diariefört, bevis som visar att Bergwall hade alibi vid ett av morden.
Men är någon ansvarig för att domstolarna vilseletts? Skulle statligt anställda begå brott och tjänstefel? Naturligtvis inte!
Det är bara lite ”brister” i systemen. De är i huvudsak redan tillrättade.
Jag tycker Bergwallkommissionen i sig är ett bevis på svåra systembrister i svenska rättssystemet. Oviljan är total att ställa statstjänstemän med stor makt över enskilda medborgare till ansvar.
Så har det inte alltid varit. Justitieombudsmannen infördes i den nya grundlagen 1809 och ordet ombudsman har blivit ett internationellt begrepp för granskning av makten. Under 1800-talet åtalade JO tiotals statstjänstemän varje år för tjänstefel. Omkring 20 dömdes varje år till böter, avsked eller fängelse.
Sedan Socialdemokratin tog över statsapparaten på 1900-talet har brottet tjänstefel inom offentlig förvaltning avskaffats, och även om begreppet återförts är det så försvagat och urvattnat att det i princip är meningslöst.
Självklart borde vi återgå till den praxis där tjänsteansvar var ett potent verktyg för att stävja missbruk och slarv bland offentliganställda. JO borde återfå sina tänder och vara inställd på att avslöja och åtala offentliganställda som missbrukar sin ställning.
I en annan tid hade polismän och åklagare i Bergwallfallet blivit ställda inför skranket och tvingas ta ansvar för de vilseledande utredningar och åtal man lagt fram. Man hade fått svara på varför man inte diariefört och till domstol meddelat att den misstänkte har alibi. Då hade de inblandade utredarna i Bergwallfallet dömts till avsked eller fängelse. Sådana domar skulle få andra myndighetspersoner att inse att de inte är osårbara och att de inte står över medborgarna.
Just detta, en kraftfull lag om tjänsteansvar, är bästa medicinen mot att Bergwallfallet återupprepas. Men driver något politiskt parti denna linje? Gissa en gång. Partierna är inte längre medborgarnas företrädare, de är statens förlängda armar. Överheten skyddar sig själv. I den meningen är dagens partier mer översittare än den gamla kungamakten på 1800-talet.