När till och med vänstertidningen New York Times jämför den demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton med Richard Nixon, finns skäl att rapportera det. I söndagskrönikan Hillary the Tormentor heter det:
Eftersom två nya böcker om Richard Nixon publiceras i sommar kan man gissa att vi kommer att få se en hel del jämförelser mellan Nixon och Hillary. De kommer att beröra paranoia och relationerna (eller snarare avsaknaden av dem) med journalister.
— Det är helt klart sant att Hillary är som Nixon när det gäller hennes känsla av att vara förorättad och hennes djupa misstänksamhet mot medier, säger Evan Thomas [författare till Being Nixon].
Det är också sant att en röst på henne av demokratiska väljare kan kräva vad många republikanska väljare kände om honom, det vill säga att man tvingas förtränga ett påtagligt tvivel om kandidaten. Thomas säger att folk som backade upp Nixon 1968 ofta kände ”vi har inte mycket annat att välja på”.
I magasinet American Spectator påpekas att en majoritet av amerikaner i ny opinionsmätning anser att Hillary Clinton är oärlig och opålitlig, Drip, drip, drip:
Hur cynisk man än kan vara om väljares vilja att utse en kvinnlig ”historisk” kandidat vill jag ge amerikanska väljarkåren, inklusive demokrater, något större tillit. Jag kan inte föreställa mig att en majoritet faktiskt kommer att rösta på någon som de anser oärlig, oavsett hur många positiva poänger man än kan lägga i andra vågskålen.
En intressant fråga. Satirtecknarna ser vissa likheter mellan Nixon och Clinton. Här fyra:
— Jag har fullt ut följt varje regel som gäller. (Syftande på att Hillary haft hemlig mejlserver som utrikesminister och misstänks raderat känsliga mejl).
— Kör hårt, tjejen.
— God kväll … (travesti på Nixons TV-tal om Watergatebanden)
