Nyval är vad vi behöver

Svensk politik ligger i koma. S-kongressen i helgen bjöd bara på gammal skåpmat: mer förmynderi genom mindre makt till föräldrar och medborgare. Inte en ny tanke. Inte ett enda nytt perspektiv. Skivan från 1970-talet snurrar om och om igen. Globalisering? Vad är det? Integrationsmisslyckande? Aldrig hört talas om! Vi ska ju ordna jobben! Vilka ”vi”? Politikerna!
Samtidigt är regeringen genom oppositionens ”tillkännagivanden” kastrerad av riksdagen. Föga förvånande eftersom regeringen är i minoritet även med sitt stödparti inräknat.
Nu har Alliansen efter valet inte visat så mycket mer förnyelse eller framtidstro. Det är i och för sig mindre märkligt efter åtta års regerande och väljarförluster i förra årets val. Men det gäller att få fart på de fyra partierna igen.
I Göteborgs-Posten skriver Peter Hjörne: Tillkännage ett nyval!

Det är givetvis varken bra för vårt land eller politikens anseende med en regering som inte kan driva sin egen politik och som åker på ständiga bakslag i riksdagen. I längden kan det inte heller vara bra för Socialdemokraterna.
Dödläget behöver brytas … Således återstår ett nytt val långt före 2018.
Då torde det stå klart för väljarna att en röst på Socialdemokraterna, precis som Alliansen hävdade, också är en röst på ett orealistiskt Miljöparti och ett doktrinärt Vänsterparti. Vi vet också att den sittande regeringens politik i själva verket går ut på att spela bandet baklänges och därmed riva upp åtskilligt av det som byggts upp under den borgerliga regeringens åtta år. Dessutom har det blivit tydligt att den Löfvenska ministären står Alliansen efter i regeringsduglighet.
För Alliansens del skulle ett nyval tvinga fram ett intensifierat samarbete mellan partierna och en revitalisering av den i många avseende framgångsrika allianspolitiken.

Själv förutspådde jag nyval före valet (sommaren 2014) vilket är det mest rimliga och sannolika vid det sorts utfall vi fick i riksdagsvalet. Allianspartierna bör se till att förbereda sig så att man kan tvinga fram nyval våren 2016. Men om det parti man inte får nämna fortsätter att vara vågmästare måste Alliansen vara beredd på samtal.
Talande är att inte heller Peter Hjörne i sin ledarkrönika säger annat än att det onämnbara partiet ”påverkar” det politiska livet. Inte något om hur man bör umgås med partiet om det fortsätter vara vågmästare. De svenska mediala och politiska etablissemangen är fortsatt i en mental förnekelsefas.
Om det ska vara någon mening med nyval behöver man ta sig ur både politisk koma och mental förnekelse. Man måste erkänna verkligheten och våga diskutera vad man gör med de förutsättningar som väljarna skapar. Men det är kanske här skon klämmer? Just detta känner man stor olust och ovilja att göra.