Löfven sparkar ut Sjöstedt med huvudet före

Stefan Löfven ser ut att satsa allt på att locka FP och C att bli hans knähundar i en ”mittenregering” som därmed skulle döda alla möjligheter att bilda något annat än en S-regering i Sverige i ytterligare 40 år. Det var så här Per Albin gjorde efter valet 1932 och det höll i 44 år.
Jag hoppas FP och C inser vilket maktspel de är indragna i.
Ett led i att locka över dem är Löfvens bryska sätt att bemöta Vänsterpartiet i det möte idag som Jonas Sjöstedt trodde skulle vara inledningen till regeringsdiskussioner. Så här sa Sjöstedt efter mötet med S-ledaren kl 18:

— När vi kommer upp till Stefan Löfven får vi omedelbart beskedet att han inte är intresserat av en regering med Vänsterpartiet.

Sjöstedt är mycket upprörd under pressträffen.
Frågan är om Löfven också kastar ut MP-mupparna för att köra själv och tvinga med FP och C för att ”rädda landet”.
Vad han än gör måste FP och C framföra att man gärna har blocköverskridande samarbete men då ska Alliansen utgöra ”bottenplattan” eftersom den är största aktören i riksdagen även efter valet.

Utsträckta handen är en kniv i ryggen

S-ledaren Stefan Löfven fortsätter på en presskonferens just nu att ”sträcka ut handen” över blockgränsen. Socialdemokraterna gör nu allt för att splittra Alliansen för att återta positionen som största aktör i svensk politik. Bakom den utsträckta handen döljer sig alltså lömskt maktspel, inte värnande om landet.
Det vore historiskt misstag av enorma proportioner om FP och C skulle falla till föga för locktonerna. Man skulle kortsiktigt rädda S ur en besvärlig situation och kunna hävda att man gör det för landets bästa. Men den utsträckta handen är en kniv i ryggen. Om man blidkas av locktonerna kommer man att ha kört Alliansens trovärdighet, den man arbetat upp under tio års framgångsrik politik för Sverige, i botten. Då kommer S att slippa möta en samlad borgerlighet i nästa val 2018.
Det får inte hända.
Valsegraren Jimmie Åkesson känner naturligtvis till detta spel och han antyder att Sverigedemokraterna kan komma att rösta för en Alliansbudget i höst, även om Alliansen inte förhandlar om det. Skulle så ske, vinner Alliansens budget över Stefan Löfvens minoritetsbudget med MP och V. Det betyder regeringskris och Löfvens avgång som statsminister.
Detta skulle kunna locka vissa inom FP och C att hävda att man ska samverka med Löfven. Men det är i så fall bättre att gå till nyval än att krossa Allianssamarbetet.
En blocköverskridande regering kan bildas på ett villkor, att alla Allianspartier ingår. Alliansen bör agera som en samlad aktör. Om S vill rädda landet kan man bli stödparti till Alliansen.
Alliansen måste bestå om de borgerliga ska kunna återta makten 2018. Tänk långsiktigt! Kortsiktiga vinster i form av inflytande över regeringspolitiken är rent dödliga på längre sikt.

Alliansen ska hålla ihop och vinna 2018

Nu vill varenda journalist att ett eller flera av partierna i Alliansen ska bli knähundar åt Socialdemokraterna. Då är maktspelet åter där det varit under stora delar av 1900-talet. S kan regera hur små de än blir.
Nej, Alliansen har förändrat maktbalansen i svensk politik. Socialdemokraterna är inte största aktören. Alliansen har all anledning att fortsätta. Med 143 mandat är man fortsatt den största aktören i riksdagen, mot bara 113 mandat för S. Med förnyelse och utveckling av Alliansbygget under kommande år kan man komma tillbaka med full kraft i valet 2018.
Att kortsiktigt få igenom något med S, till priset av att förgöra Alliansen vore rent ut sagt kokat av FP eller C. Om Stefan Löfven inte kan regera med sina rödgröna stödpartier, borde Sverige gå till nyval. I ett sådant kan svenska folket inse vilket misstag man begått i att inte ge Alliansen förnyat förtroende.
Alliansen ska hålla ihop och vinna 2018, då S har regerat sig söner och samman.

Reinfeldt slutar som partiledare

Det var en överraskning att statsminister Fredrik Reinfeldt inte bara lämnar in regeringens avskedsansökan till talmannen, utan också meddelade att han inom några månader avgår som partiledare för Moderaterna.
För tidigt, enligt min mening. Men Reinfeldt menar, gissar jag, att den röda sidan nu får ta sitt ansvar för landet bäst de kan.
Jag gissar också att han ser det som ett personligt misslyckande att Sverigedemokraterna tagit så många av Nya Moderaternas väljare. De som gick från S till M i valen 2006 och 2010 gick nu till Sverigedemokraterna.
Samtidigt är Reinfeldt en historiskt framgångsrik politiker. Få har vunnit två riksdagsval i rad och blivit statsminister. De övriga är: Per Albin Hansson (1932-1944), Tage Erlander (1948-1968) Thorbjörn Fälldin (1976, 1979), Olof Palme (1982, 1985) och Göran Persson (1998, 2002).
Med Alliansen har de borgerliga under Reinfeldts ledning manövrerat ut Socialdemokraterna som den störste aktören i svensk politik.
Den som blir ny partiledaren i Moderaterna måste dels föra succén med Alliansen vidare och dels möta den opinion som givit Sverigedemokraterna deras starka ställning.
Jag hör hur SVT-folket nu dödförklarar Alliansen. Som vanligt går man Socialdemokraternas ärenden. Inget borgerligt parti skulle tjäna på att lösa upp samarbetet. Bara Socialdemokraterna har något att vinna på att Alliansen inte längre är en tongivande aktör i svensk politik.
Däremot borde Alliansen få en nystart. Man har fyra år på sig att utveckla samarbetet till något mer än det varit: från att enbart varit rationell och logisk på ekonomins område till en samverkan som för in värderingarna laddade med etos och patos.
Jag håller med Maud Olofsson (C) som under valvakan menade att det största misstaget var att inte bemöta Carema-skriverierna där medierna med myter och vandringssägner om vägda blöjor utmålade privata alternativ som hot mot välfärden. För att utmana vänsterns känslostyrda lögner krävs mer än siffor och logik, här krävs engagerade diskussioner om rättvisa och värderingar.
Om detta borde Alliansbygget handla de kommande fyra åren. Då kan man ta tillbaka makten 2018.
(Se mer om valsiffror)

Rödgröna får knappt några nya mandat

Att framställa socialdemokrater och vänsterpartister som segrare, som sker i direktsändningarna nu, är ju rent lögnaktigt. De rödgröna ökar knappt med några mandat i riksdagen med de prognoser som finns nu (UPPDATERAT kl 00:40 då 5 823 av 5 837 distrikt är räknade). De är lika små som tidigare och får bara 157 mandat. Det krävs 175 för majoritet:
Socialdemokraterna  113 mandat (+1)
Miljöpartiet 24 mandat (-1)
Vänsterpartiet 20 mandat (+1)
Detta räcker inte för en stabil regering som kan få igenom sin budget.
Alliansens ställning just nu är 143 mandat:
Moderaterna 84 mandat (-23)
Centerpartiet 23 mandat (-1)
Folkpartiet 19 mandat (-5)
Kristdemokraterna 17 mandat (-2)
Valets enda vinnare är:
Sverigedemokraterna 49 mandat (+29)
Den som menar allvar med blocköverskridande regering kan inte annat än förespråka att Miljöpartiet ansluter sig till Alliansen. Ett sådant regeringsunderlag får just nu 165 mandat. För att det ska förlora budgetomröstningar krävs att S, V och SD samverkar.
Men det är inte vad de som pratar om blocköverskridande samarbete menar. De som talar om detta menar alltid att S ska leda regeringen.

Löfven har inget mandat att bilda regering

SVT:s valu är ingen prognos, protesterade statsvetaren Sören Holmberg tidigare idag. Jag tror inte på den. När man tittar på faktiskt räknade röster verkar det som att Sverigedemokraterna går kraftigt framåt. Intressant är att SD ser ut att gå fram uppemot 10 procentenheter i valdistrikt i Skåne, samtidigt som M tappar i stort. I Norrbotten backar S mest av alla, samtidigt som SD går framåt med över 8 procentenheter.
Om dessa små valkretsar är representativa i sina förändringstal, kommer SD att bli ett mycket stort parti i riksdagen. Det kullkastar alla tidigare spekulationer om regeringsbildning. Stefan Löfven har inget mandat att bilda regering.
Om SD får 16 procentenheter krävs någonting annat än en rödgrön regering.
Jag anser att Fredrik Reinfeldt och Alliansen ska sitta kvar, som det största regeringsalternativet på omkring 40 procent. Socialdemokraterna får bara runt 30 procent.
Det är Reinfeldt som har bäst plattform för att bredda regeringsunderlaget.

Tippar valresultatet

Det är intressant att höra de olika medieredaktionernas rapporter från vallokalerna. De träffar många som inte bestämt sig förrän de tog sig till vallokalen eller i valbåset. Det betyder att opinionsmätningarna mycket väl kan ha fel (de kunde ju rimligen inte för ett antal dagar sedan veta vad människor tänker idag).
Mitt tips ser ut så här (procent):

M 23,4
C 6,9
FP 7,1
KD 5,8
S 28,7
V 6,7
MP 7,6
SD 9,9
FI 2,4
.

Jag håller alltså fast vid min prognos från början av september: Alliansen blir störst med 43,2 procent mot 43,0 för S-V-MP. Ett sådant valresultat betyder att det parlamentariska läget är detsamma som före valet. Fredrik Reinfeldt kan regera vidare. Det är bäst för Sverige.
Alternativet är oroande. Det skulle verkligen bli en rödgrön röra, där de tre partierna ska komma överens och sedan få SD att inte rösta emot i riksdagen. Det skulle inte bli bra för Sverige.

De kloka rösterna i svensk skugga

Idag avgör svenska folket hur maktbalansen ska se ut i riksdagen. Förnyat stöd för Alliansregering eller en rödgrön röra?
Men på en mer grundläggande nivå, i samhällsdebatten som påverkar attityder och klimatet i vårt land, går utvecklingen åt fel håll. ”Poeter” med invandraridentitet sprider hat och framför budskap i radio om att ge borgerliga nackskott. Denna hårdnande ton i offentlig debatt är lika avgörande för samhällsutvecklingen som hur det går i riksdagsvalet.
Samtidigt får ytliga eller tramsiga röster allt större utrymme i medierna, medan de kloka och reflekterande försvinner ut i marginalen.
Ett exempel är senaste Neo, som på omslaget har ”komikern” Soran Ismail medan den utmanövrerade S-politikern Nalin Pekgul får en mindre intervju inne i tidningen. Ismail sprider politiska korrektheter för att vinna sympati och tjäna pengar. Nalin Pekgul har konsekvent framfört obekväma sanningar och fått betala ett högt pris: hon har förlorat sin riksdagsplats och hon röstades bort som S-kvinnornas ordförande.
Det är så otroligt sorgligt att Nalin Pekgul hela tiden petas bort från samhällsdebattens stora scen.
Hon har ofta insiktsfulla analyser byggda på fast och stabil förankring i vardagen. Ett av de vassaste inläggen i integrationsdebatten stod hon för under Folk och försvars konferens i Sälen 2010, då hon gav mig insikt om muslimers relation till islam. Helt underbart att få saken utredd så tydligt och logiskt.
Pekgul har i sommar kommit ut med ny bok, Jag är ju svensk (Recito, 2014). Det är om denna hon — trots allt och glädjande nog — blivit intervjuad i Neo, Låt islamisterna bilda ett eget parti.

Neo frågar: I boken skriver ni att högern har varit bättre på att försvara individen från religiöst förtryck, kan du utveckla?
— Högern och vänstern har bytt plats i de här frågorna. Historiskt har det varit vänstern som försvarat individens frihet.
— Men plötsligt finns de inom vänstern som själva unnar sig rätten till självständighet och frihet, men samtidigt visar sådan ”förståelse” för andra kulturer att de låter kvinnorna och andra förtryckas.

En klok insikt om ett brännande dagsaktuellt samhällsproblem som ingen ”komiker” eller ”poet” förstår eller ens är i närheten av att problematisera.
Nalin Pekgul är en viktig röst, i synnerhet om vi kunde få en öppen diskussion om integration och svenskhet istället för det hat som nu polariserar extremvänster mot sverigedemokrater.
Men dit verkar det allt längre.
Mer om boken: DN i Fanatiker lockar med identitet, Sveriges Radio i Pekgul om fundamentalism

Offensiv regering, klagande opposition

Under den slutliga partiledardebatten i SVT som pågår nu finns en grundläggande dynamik. Oppositionspartierna klagar och kritiserar medan regeringspartierna talar om framtiden byggd på det man redan gjort. För de osäkra väljarna borde Alliansen framstå som mer informativa och lockande.
Några tuffa ordväxlingar sker, där de borgerliga oftast avgår med segern.
Jonas Sjöstedt går till våldsamt personangrepp mot Fredrik Reinfeldt och ställer frågan: ”Kommer du att avgå som partiledare om du förlorar valet?” Reinfeldt undrade varför Sjöstedt var så arg och varför han inte vill invänta väljarnas val. Reinfeldt avslutar med motfråga: ”Kan du ge besked i kväll, är du minister om ni vinner valet?” Då tvingas en snopen Sjöstedt att titta ner i bordet och svara ”Det får vi se då.”
Jan Björklund kallade Gustav Fridolin för ”politikens pojke med guldbyxorna”.
När Vattenfall kommer på tal borde oppositionens kritik vara extra hård, men diskussionen om svensk statlig kolkraft i Tyskland slutar i att Stefan Löfven inte ger besked om S tänker stoppa kolgruvorna som Vattenfall köpt, och därmed förlora 30 miljarder kronor för svenska skattebetalare.
I välfärdspolitiken gick Sjöstedt till attack mot vinster hos privata aktörer. Annie Lööf kontrade med att ta upp ett fall i Umeå där en kvinna fått sitta i sin egen avföring i den vänsterstyrd kommunen. Hade boendet varit privat hade Sjöstedt skrivit massor med pressmeddelanden, men nu var den kommunal och då säger han ingenting. Alliansen vill fokusera på kvalitet, inte ägarformer.
Så här håller det på. Oppositionen leds av Sjöstedt och Fridolin medan Löfven är tillbakadragen, medan de fyra allianspartierna är mer samspelta. Det är ingen tvekan om vilka som är regeringsdugliga och vilka som är, och borde fortsätta vara, duktiga oppositionsledare.