Month: September 2014

Liberale författaren Fredrik Segerfeldt tar i Expressen död på vänsterns myter om att “ökade klyftor” och större inkomstskillnader ligger bakom Sverigedemokraternas framgångar, LO drev M-väljarna
i armarna på SD. Han jämför 18 västeuropeiska länder och får fram följande:

I gruppen med små inkomstskillnader har hela sju av nio länder invandringskritiska/främlingsfientliga partier i parlamentet. I gruppen med stora inkomstskillnader är det bara tre av nio länder där sådana partier är representerade i den lagstiftande församlingen. Om något är alltså sambandet mellan ”klyftor” och invandringskritiska partiers framgång det motsatta mot vad vänstern hävdar.

En annan lögn från vänstern är att lägre skatter och mindre statlig välfärd skulle skapa missnöje som gynnar partier som SD:

Låt oss på samma sätt jämföra de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP med framgången för den sortens partier vi diskuterar … I den grupp som har störst välfärdsstater har sex av nio länder sådana partier i parlamentet, mot endast fyra av nio i gruppen med mindre välfärdsstater. Återigen är sambandet det omvända.

Moderaterna och övriga borgerliga måste slita sig loss från LO:s och vänsterns falska världsbild och våga stå för borgerlig politik på arbetsmarknadsområdet.
Det är utmärkt att Segerfeldt påpekar detta. Frågan är hur många gånger vi fristående borgerliga debattörer ska behöva säga det självklara. Själv diskuterade jag frågan i ett föredrag i Oslo i oktober 2006, kort efter Alliansens första segerval:

Det krävs betydligt större systemförändringar för att skapa nya jobb i Sverige än alliansen gick till val på … Jobben är viktigast. Och räcker inte de marginella förändringarna har Fredrik Reinfeldts regering mandat att vidta större och mer genomgripande förändringar. Man har svenska folket med sig när det gäller problembeskrivningen [om jobb, inte bidrag]. Då är det också möjligt att förklara varför mer avregleringar och lägre skatter är nödvändiga. För att skapa jobb!

Tyvärr blev det inte så. Efter de inledande reformerna stannade regeringen upp. Man ville inte ta itu med arbetsrätten, LAS och de höga ingångslönerna. Därmed har utlandsfödda i hög grad hamnat i arbetslöshet och utanförskap. Just det som är invandrarkritiska partiers bästa grogrund.
Stor invandring kräver stora liberala arbetsmarknadsreformer. Står man inte för det, kan man inte heller driva den sortens politik. Det handlar om att balansera olika samhällsaspekter emot varandra. En balansakt varken vänstern eller de borgerliga klarat av. Deras haveri är SD:s lycka.

I omvärlden undrar man varför Sverige inte återvalde den internationellt sett framgångsrika Alliansregeringen. SvD rapporterar: Hur kunde svenskarna välja bort Reinfeldt?

Hur kunde svenskarna välja bort den dynamiska duon Reinfeldt/Borg till förmån för de till synes oprövade korten Löfven/Andersson där ingen av de senare någonsin suttit i riksdagen? Hur kunde svenskarna välja bort en regering som så uppenbart varit framgångsrik med ordning och reda på statsfinanserna, stark ekonomi och relativt låg arbetslöshet. Kort sagt: Är svenskarna galna?!

Och nu ser svenska folket vad man gjort. Eviga förhandlingar bakom stängda dörrar har ersatt en handlingskraftig regering som efter valet genomför det man lovat väljarna före valet. Sverige är i politiskt kaos. Och vi har inte ens sett slutet på början.
Nu på morgonen rapporterar SVT att S och MP har mycket svårt att komma överens om Förbifart Stockholm, det projekt som ska ge huvudstaden en motorväg som inte går rakt igenom city. Av Europas huvudstäder är det bara Stockholm och Tirana i Albanien som saknar kringfartsled. Men nu hotas det redan påbörjade vägbygget i Stockholm eftersom MP hatar biltrafik och därför hellre har bilarna körande genom Kungsholmen än utanför centrum. Det är, just det, rent galet!
Jag vill ha nyval. Det parlamentariska dödläget kan ge folket en ny möjlighet att fundera på hur man vill att landet ska ledas.
Det vanligaste motargumentet är att de borgerliga saknar statsministerkandidat efter Fredrik Reinfeldts avgång. Men om det har Erik Helmerson skrivit intressant på DN:s ledarsida:

Man saknar ju inte kon förrän spiltan är tom. [Väljare kan] redan nu börjar tänka nostalgiskt på alliansen. Partier som kom överens och trivdes ihop. Raka besked redan före valet. En politik.
Att det rödgröna samarbetet skulle få en hackande kallstart är ingen överraskning. Nog finns en liten möjlighet att Fredrik Reinfeldt har som strategi att avvakta utvecklingen på schack­brädet, bida sin tid, vänta på första nyvalsindikation – och då komma tillbaka in på scenen. ”Det allvarliga läget för nationen kräver att…”
Den som läser hans första intervju efter avgången som en konspiratorisk kremlolog hittar mycket spännande mellan raderna. ”Jag har inte lovat att vara oppositionsledare.” ”När något nytt händer så får vi ta in ny information och ändra oss i så fall”, säger han enligt SvD.

Om Stefan Löfven går på pumpen och inte får ihop det med MP, och om han gör det, inte därefter får ihop det med V, och om han lyckas med det, inte får majoritet för sin budget i riksdagen, vilket jag inte ser hur han skulle kunna göra, är det dags för nyval.
I ett sådant läge kan Fredrik Reinfeldt förklara att han ställer upp. Och Anders Borg har inte hunnit skaffa nytt jobb. Det är ett nytt läge. Sverige måste räddas från kaos och anarki. Ja, han kan inte annat än göra allt för att rädda det regeringen åstadkommit under åtta år.
Vid ett nyval har svenska folket en bättre insikt om vad alternativen för landet framtid är.

Under sina första sex år som president har Barack Obama vägrat att tala om terrorism och krig på samma gång. Uttrycket “krig mot terrorismen” som president George W Bush använde blev bannlyst. I Kairo talade Obama 2009 i termer som antydde att det var västvärldens fel att muslimska extremister tillgriper våld.
Nu har han tänkt om. Det tog sex år. I dagens tal inför Förenta Nationernas generalförsamling talade Obama om att föra krig mot krig. (Han använde ordet krig 22 gånger.) Han fördömde “våldsam extremism” och “terrorister som förvrängt en av världens stora religioner”.
Viktigast i talet var budskapet till det globala muslimska majoritetssamhället:

— Det är dags för världen, särskilt de muslimska länderna, att tydligt, kraftfullt och konsekvent avvisa den ideologi organisationer som al-Qaida och IS står för.

Det är exakt det budskapet som den här bloggen efterlyst. I över tio år har jag sökt efter etablerade och respekterade muslimska ledare som villkorslöst fördömer jihadister och det som de står för.
Jag har bara funnit en sådan ledare: Abdurrahman Wahid (1940-2009), den blinde religiöse ledaren för trettio miljoner muslimer som blev Indonesiens förste demokratiskt valde president 1999. I Wall Street Journal skrev han 2005 en lysande artikel mot muslimsk fundamentalism som refererades här i bloggen. Wahid skrev:

För att neutralisera denna smittsamma ideologi som när fundamentalistisk terrorism och hotar själva fundamenten för den moderna civilisationen måste vi identifiera deras förespråkare, förstå deras mål och strategier, analysera deras styrkor och svagheter och effektivt motverka dem i varje steg de tar. Vad vi talar om är ingenting mindre än en global kamp om Islams själ.

Tyvärr var han en väldigt ensam röst bland muslimska ledare. Och några arvtagare har jag inte upptäckt.
Men det är ju ett litet steg i rätt riktning att president Obama nu talar samma språk som sin företrädare.

Miljöpartiet bildades när Thorbjörn Fälldin kompromissade om kärnkraften för att kunna bilda den första borgerliga regeringen på 44 år.
Nu, när Miljöpartiet för första gången på 34 år har möjlighet att komma in i regeringen, ser det ut som att man – just det – kommer att kompromissa om kärnkraften.
Därmed faller ju hela grunden för Miljöpartiets existens.

I DN fortsätter folk på vänsterkanten att tro att det blåste vänstervind i riksdagsvalet: Markant vänstervind gick S förbi. Det är rätt häpnadsväckande. Daniel Suhonen mfl menar att vänstervinden blåste förbi de rödgröna — till Sverigedemokraterna.
Men, vänta lite nu! Brukar inte vänstern utmåla SD som högerextremister? Hur går det till när en vänstervind råkar landa i sin motsatsen?
Och hur kan det kallas vänstervind när de tre vänsterpartierna knappt vann några nya mandat? Före valet hade de 155 mandat. Efter valet 158. En ökning med 3 mandat. Man är fortsatt väldigt långt bort från egen majoritet: 175 mandat. Slutliga röstsammanräkningen visar att de rödgröna ökat med hela 0,01 procent av väljarna. Vilken vänstervåg!
Slutsatsen för S borde enligt Suhonen mfl vara:

Ta ett nödvändigt kliv vänsterut, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet, och framför allt: genomför en politik som gör alternativen tydliga. Häv överskottsmålet och satsa på kraftfulla investeringar för att åstadkomma en riktig sysselsättningsökning. Begränsa vinstläckaget ur välfärden, höj pensionerna. Ta tillbaka två jobbskatteavdrag och satsa på höjda statsbidrag till kommunerna.

Men var det inte exakt så här Vänsterpartiet kampanj lät? De var mycket tydliga om förbud mot vinster och ökade bidrag och skatter. Men framgångarna uteblev. Jag menar att Vänsterpartiet misslyckades. Svenska folket vill inte ha förbud mot vinst och stopp för valfrihet i välfärden. Varför S skulle öka sitt stöd i opinionen genom att överta den havererade V-profilen?
Däremot är Suhonen mfl något intressantare på spåren när de ritar upp följande politiska karta:

Fler väljare röstar efter axeln modernism kontra tradition. De väljare som övergav S och röstade M inför valet 2006 har nu gått från M till SD. Varför? Därför att S slutat vara traditionalistisk efter Göran Persson. Och nya M övergav också traditionalismen, exempelvis tappade man viljan att militärt försvara landet.
Inget av de gamla partierna tycks vilja värna traditionella värderingar. Det har SD-ledningen upptäckt och därför framfört valbudskap som gått hem bättre än Reinfeldts “öppna era hjärtan”.
För mig framstår det som att de gamla partierna förlorat därför att de är i takt med enbart en del av folket. Storstadsfolket. De mest lyckosamma. De som reser och upplever kontakter med omvärlden som normalt.
Men nog borde S, M, C och KD kunna utveckla en profil som väver samman tradition, kultur och nationell identitet med modern politik. Per Albin Hansson är mästaren, som släppte socialismens internationalism för att överta konservativa tankebygget folkhemmet. Det är ingen slump att SD gärna talar om Per Albin. De lär av honom. Kanske borde övriga partier också studera hur man väver samman sina egna särdrag med de värderingar som ligger i tiden.
Sedan folkomröstningen om EU 1994 har min uppfattning varit att man bara kan välkomna globaliseringen om man är trygg och förankrad i sin egen nationella identitet. Om man är orolig och rädd, blir det fullständigt logiskt att stänga ute det okända. Tyvärr har de gamla partierna inte förstått denna dynamik, utan med gasen i botten lämnat hemmaplan för att mentalt leva i det globala. Därmed har man lämnat stora väljargrupper bakom sig. Det är dessa väljare som nu börjar göra sig hörda. Och det gäller etablissemanget till vänster och höger i lika stor grad.

Socialdemokraterna talar sig varma intill kokpunkten om att blockpolitiken måste vara slut, att Alliansen måste dö och att de borgerliga måste acceptera blocköverskridande samarbete. I klartext betyder det att ett parti på 30 procent anser sig kunna diktera politiken som om de hade 51 procent av väljarna. Alla ska lägga sig platt för Socialdemokraterna.
Detta vidriga maktspråk borde motarbetas av demokratiska skäl. Ett ytterligare skäl anger Anna-Lena Lodenius som med hänvisning till Europa skriver på SvD-Brännpunkt:

[P]opulistiska partier, som lever högt på att kritisera etablissemanget, kan framställa sig som det enda alternativet till den förda politiken när alla partier trängs i mitten. Om de mobbas ut framstår de ännu mer som sanningssägare och outsiders, vilket snarast stärker deras ställning bland väljarna.

Hon visar att länder med omfattande samarbete över blockgränsen gynnar nya populistiska partier. Österrike är ett exemplet. Jörg Haiders parti ökade till 27 procent i parlamentsvalet sedan socialdemokrater och borgerliga länge regerat tillsammans.
De som talar om blocköverskridande samarbete borde reflektera över detta. Vill man ge SD denna gåva? 27 procent i kommande riksdagsval…

I dessa tider startar alltid kravprofil för ny ledare i kollektiv identitet snarare än individuell kompetens. Följdriktigt trumpetar medierna ut att Fredrik Reinfeldts efterträdare som moderatledare måste bli en kvinna. Helst säkert också med utomeuropeisk invandrarbakgrund, funktionshindrad, lesbisk och från arbetarklass.
Men ledaregenskap handlar inte om uppvisning i mångfald. Val av ledare borde inte reduceras till symbolfråga. Den som väljs ska först visa ledarskap internt och staka ut en ny strategisk linje för Moderaterna, sedan samla den borgerliga oppositionen i en nystart för Alliansen och framför allt bygga förtroende hos svenska folket som kommande statsminister. Personen ska kunna leda statsmakten Sverige och företräda kungariket utomlands. Och valet av person ska ske inom kort — inte på sikt, som vision eller förhoppning.
Jag får frågan varför jag lyft fram Ulf Kristersson och inte Cattis Elmsäter Svärd. I ett debattforum skrev jag så här igår:

Den enda kontakt jag haft med CES är när hon var landstingsråd och Läkare utan gränser höll seminarium om papperslösa. Jag och Sanna Rayman ansåg det helt ok att frivilligorganisationer gav vård, men att papperslösa, alltså de som har papper från domstol att de inte har laglig rätt att vara i landet, inte har rätt till skattefinansierad sjukvård annat än i akutfall. CES var av annan uppfattning. Hon sa att landstinget visserligen måste upprätta faktura på utförd vård, men att man sedan får avskriva dem.
CES tyckte det var helt okej att de som inte betalar skatt och enligt svenskt lag och domstolsbeslut ska lämna landet, får fri sjukvård av landstinget. Hon verkade inte ha ett hum om Locke och Hobbes diskussion om samhällskontrakt eller andra filosofiska principer för en rättsstat. Hon ville vara “snäll” som alla andra politiker som därmed ger SD öppet mål.

Jag anser att politiker ska stå upp för gällande svensk lag. Om de inte delar den, ska de öppet och ärligt agera för att ändra lagen. Inte ägna sig åt obstruktion, som jag upplevde att hon förespråkade som landstingsråd i denna fråga. Vill man ha fri invandring och att alla som kommer ska få ta del av svensk välfärd, då får man ta mig faan förespråka det rakt och öppet, inte driva igenom det genom att kringgå lagarna.
Min upprördhet hade varit densamma om hon varit för att någon annan grupp skulle kunna kringgå lagen. Att exempelvis cyklister inte behöver följa några trafikregler.
Det är själva attityden från en makthavare jag vänder mig mycket starkt emot. En ledare i ett demokratiskt land ska stå för lag och ordning, inte för kaos bara för att själv få framstå som en snäll och god människa. Det krävs en viss sorts karaktär och integritet för att klara av att vara ledare. Vi såg på 90-talet hur Maria Leissner lyftes till skyarna inom FP och blev vald till partiledare. Hon uppfyllde alla de externa faktorerna: ung, radikal, kvinna. Men hon hade inte egenskaperna för att leda. Vi såg för bara några år sedan S lyfta fram Håkan Juholt. Han stod för allt det man sökte: förnyelse, jordnära, vänsterprofil. Men hur bra gick det?
Den sorts snällism, jag har i antologi kallat det “Jesuskomplex”, som är så vanlig bland svenska politiker och som Elmsäter Svärd uppvisade är inte vad Moderaterna behöver. Alla etablerade partier måste i grunden ompröva sin hållning och hur man uttolkat sina principer angående invandring. Om man inte gör det, kommer riksdagsvalet för hela landet snart att se ut som i Hörby, en genomsnittligt stor kommun i Sverige:

Om partierna inte ändrar sin taktik kommer Sverigedemokraterna att växa och utmanar hela det gamla etablissemanget om makten. Partierna måste vakna och ta den verklighet svenska folket upplever på allvar. Man kan inte flumma runt, vara snäll och leka Jesus — med andras pengar. Man måste ta ansvar! Göra svåra avvägningar! Man måste i filosofi och historia söka finna en uttolkning av rättvisa som upplevs som rimlig och klok. Och sedan stå för politiken även när det blåser. För detta uppdrag tror jag vissa M-statsråd har bättre förutsättningar än andra.

Det är tragikomiskt att se hur “alla” nu menar att FP och C ska överge sin politik för att rädda S. Varför skulle ansvar för landet betyda att borgerliga måste ge upp sina värderingar?
Rimligare krav är att Socialdemokraterna ska överge sin vänsterpolitik eftersom de inte fått något mandat av folket att driva landet ut på vänsterflanken.
Stefan Löfven talar nu om en regering med S och MP. Men de två partierna har inte ett enda nytt mandat jämfört med förra valet. De fick tillsammans 137 mandat i valet 2010 och de fick 137 mandat i helgens val. Löfven har alltså inte fått något ökat stöd överhuvudtaget.
Därför är det han som borde anpassa sig och inte föreslå några större ändringar i Alliansens budget. Det vore ett konstruktivt samarbete över blockgränsen!
Jag tycker att Löfven ska utse en ren socialdemokratisk regering och rösta med Alliansen om budgeten 2015 i december. Med ett sådant löfte kan Allianspartierna släppa fram Löfven som statsminister.
Sedan får S-regeringen under året förhandla med de borgerliga om vilka förändringar Alliansen kan acceptera till 2016 års budget.
Gärna blocköverskridande samarbete, men då med hela Alliansen och Socialdemokratin.
UPPDATERING
En timme efter blogginlägget ovan publicerats, lägger DN ut artikel med samma innebörd av statsvetarprofessorn Daniel Tarschys, ”Att anta alliansens budget skulle ge Löfven andrum”.

När marken började gunga under Mona Sahlin efter förra valet publicerades artikeln Efter Sahlin: jag ser bara en vinnarskalle. I den skrev jag 16/11 2010:

För att kunna förnya sig utan att samtidigt förlora sin själ behöver S en ledare som är tryggt förankrad i arbetarrörelsens ursprungliga arbetarmiljö. Det behövs en person som har respekten och tyngden. Men som samtidigt är beredd att ompröva och tänka nytt. Det finns en sådan ledare. Jag talar om IF Metalls ordförande Stefan Löfven, 53.

Då skrattade alla, inte minst socialdemokrater åt mitt förslag. “Han ställer aldrig upp”, sa Widar Andersson. Socialdemokratin lyssnade naturligtvis inte på mig utan valde Håkan Juholt. Resten vet vi.
Nu står Moderaterna inför partiledarval. I medierna heter det att de sista politiker som skapade Alliansen, Reinfeldt och Borg, nu lämnar M-ledningen. Men det är fel.
Tio år innan Alliansen biladades, efter förlustvalet 1994, började yngre politiker träffas från alla de fyra borgerliga partierna för informella diskussioner inbjudna av dåvarande informationsdirektören i SAF, Janerik Larsson. Dessa samtal var riktigt stimulerande och Ulf Kristersson blev ansvarig för projektet när det flyttade över till Timbro och kom att kallas “ekumeniken”. På den tiden var det ytterst kontroversiellt att träffa politiker från andra partier utanför formella sammanträdesrum. Ulf Kristersson, jag och andra fick kritik från våra egna partiledningar (om mig skrevs att jag utgjorde “Timbrocentern” och att detta var förräderi mot partiet).
Ulf Kristersson fick betala ett högt pris. Han var en snackis som blivande M-ledare redan på 1990-talet, men fick inga framträdande positioner sedan han tagit ansvar för “ekumeniken”. Han avgick som riksdagsledamot år 2000.
Ulf var helt enkelt före sin tid. Det var först när Maud Olofsson blev partiledare i C och Fredrik Reinfeldt skulle hantera katastrofvalet 2002, som partierna insåg att man har väldigt mycket gemensamt mellan de fyra borgerliga partierna. Det är, trots allt, inte farligt att samtala och umgås över partigränserna. Det hade ju “ekumeniken” visat och det projektet banade vägen för Alliansens bildande 2004.
Och Kristersson vände nederlaget till styrka. Han lämnade politiken och blev som civilekonom verksam i internationell datakoncern. Kristersson har alltså, till skillnad från Reinfeldt och många andra toppolitiker, yrkeserfarenhet från annat än politik i vuxen ålder.
Kristersson lämnade sedan huvudstaden, återvände till Sörmland 2002 och blev finanskommunalråd i Strängnäs. Där samlade han ett splittrat parti och splittrade borgerliga partier till valseger. Efter valet 2006 blev han socialborgarråd i Stockholm.
Efter Reinfeldts återval 2010 lades till slut fejden i Lycksele 1992 till handlingarna. Då utmanades MUF-ordförande Kristersson av Fredrik Reinfeldt om ordförandeskapet. Reinfeldt vann och det hade funnits olika falanger sedan dess. Men nu, 2010, blev Ulf Kristersson socialförsäkringsminister i Reinfeldts regering. De båda visade att de kunde lägga prestigen åt sidan. Kristersson har som minister skött ett svårt och ekonomiskt mycket omfattande fögderi på ett utmärkt sätt.
För mig finns ingen som skulle vara bättre M-ledare och framför allt Alliansens nästa statsministerkandidat än Ulf Kristersson.
Han har enorm energi, är nyfiken, skärpt och förmåga att ta debatter med både motståndare och medier på ett utomordentligt sätt. De vassa kanter han hade som ung MUF-ordförande har slipats av och nu dominerar ett strukturerat och strategiskt tänkande.
Han har arbetat i privata näringslivet utanför politiken och han har varit kommunalpolitiker. Det är två erfarenheter som länge underskattats inom partierna, men som jag anser är viktiga i valet av politiska ledare.
Jag tror dessutom att Ulf Kristersson är precis rätt i tiden efter Fredrik Reinfeldts mer kamerala strategi och ideologiskt nedtonade taktik. Moderaterna behöver argumentera värderingar mer. Jobbskatteavdraget är inte främst en skattesänkning utan en frihetsreform för låg- och medelinkomsttagare. ROT och RUT är inte skattesubventioner utan insatser för att öka medborgarnas egenmakt. De borgerliga behöver förklara varför Alliansens politik är mer rättvis än vänsterns. Ingen är bättre rustad att utveckla en sådan profil än Ulf Kristersson.

Det var otroligt skönt att höra Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson i SVT:s Aktuellt i kväll. Sällan har väl besked i taktiska och strategiska maktfrågor varit så tydliga. Här ett utdrag:

Programledaren: Hur reagerar du på beskedet att Vänsterpartiet inte får ingå i Löfvens regering om han lyckas bilda en sådan?
— Ja, det visar ju att Stefan Löfven och den rödgröna sidan inte förberett sig särskilt väl för hur en regeringsbildning ska gå till och hur Sverige ska styras. Nu är det upp till Socialdemokratin att visa att det finns en kompetens att styra Sverige ur ett minoritetsläge.
Vi hörde här att S fortsätter sträcka ut en hand till framför allt er i Centerpartiet, men även Folkpartiet. Är ni beredda att ta den?
— Vi har gått till val tillsammans med Allianspartierna och lagt fram ett gemensamt valmanifest. Det står vi fast vid. Vi kan ju också konstatera att den socialdemokratiska politiken i hög grad bygger på att de reformer som vi varit med och drivit igenom, om sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt restaurangmoms, de används nu som en kassako för alla deras förslag. Den stora skiljelinjen står ju nu, när det gäller jobb och företag, mellan C och S.
Ni kommer att fortsätta gå fram med en Alliansbudget i höst?
— Absolut. Det är ju det vi begärt väljarnas förtroende för. Vi säger samma sak före valet som vi gör efter valet.
Om Sverigedemokraterna stödjer er budgetmotion kommer ni då att köra på och stjälpa en socialdemokratisk regering?
— Det är nu upp till Stefan Löfven och Socialdemokraterna att säkerställa att de förslag han lägger fram till riksdagen får majoritet.
I det läget kommer ni att gå fram med en sådan budgetmotion?
— Jag kan inte se att det skulle vara några problem att vi står för vår politik efter valet, en politik vi lagt fram före valet. Under förra mandatperioden var Alliansregeringen i minoritet och det var principiellt samma läge som nu, och vi kunde hantera den situationen. Det är upp till bevis nu för Stefan Löfven. Klarar han av att vara statsminister? Klarar han en komplicerad parlamentarisk situation?
Men vi kan stå inför en regeringskris. Kan ni i det läget tänka er att gå fram med er egen politik även om ni får stöd av Sverigedemokraterna?
— Jag kan inte förstå varför vi ska lägga ner vår politik för att Stefan Löfven ska kunna regera. Mycket märkligt. I så fall har vi ingen opposition överhuvudtaget. Ska alla anpassa sig till vad Socialdemokraterna tycker? Det är inte demokrati.

Underbart att de borgerliga partierna nu har skickligare politiska företrädare än det gamla statsbärande partiet. En anledning till det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet på 1900-talet var faktiskt att de hade ett snäpp vassare politiska ledare än de borgerliga. Idag är det tvärtom.
S ska nog inte räkna med att kunna dribbla bort de borgerliga partierna i det maktpolitiska spelet, så som man lyckades med förr.