Löfven en ny Juholt?

Under de intensiva slutveckorna av valrörelsen har Stefan Löfven (S) gjort många misstag. Igår kväll gjorde han den kanske värsta av alla, under TV4-debatt knuffade han undan Annie Lööf (C) som ville överlämna en statlig utredning om energiproduktionen.
Löfvens knuff har blivit en stor snackis under natten, rapporterar SVT.
Ett misstag av Löfven, säger retorikforskare och statsvetare till Expressen.
Stefan Löven börjar likna Håkan Juholt med den bredd på misstagen som han nu begår under hård press. Men att det är pressat nu är ingen ursäkt. Vill man bli statsminister måste man tåla stress. Mycket stress.
Här är några av Löfvens tabbar:

  • Kunde inte sitt eget förslag om a-kassa
  • Ville inte lyfta ja- eller nej-skylt om kärnkraften
  • Löfvens Facebook-inlägg om Gaza raderades efter vänsterkritik
  • Använde nedsättande ord om romer

Dessutom är det så att Stefan Löfven begått många politiska misstag före intensivskedet. Barometern listade dem i juni: Nio misstag av Löfven.
Naturligtvis är vi alla människor som begår misstag, men på samma sätt som Håkan Juholts misstag blev så många att han blev en belastning börjar nu Stefan Löfven samla på sig så många misstag att man börjar undra när måttet är rågat.

Putin vill se rödgrön seger

Claes Arvidsson skriver klokt i SvD, om att Putin nog vill se Stefan Löfven som statsminister för en regering som försvagar Sveriges samarbete med Nato. Detta som reaktion på att ledande S-politik framför budskapet att militärallianser är ”omoderna” efter det kalla krigets slut.

Putin applåderar glad och förnöjd. Allt som försvagar Nato är välkommet i Kreml. Vilken frihet de skulle ge om militäralliansen Nato inte fanns!
I själva verket kan vi skatta oss lyckliga över att Nato fortlever – och än mer gör man det förstås i Rysslands grannländer i det forna Sovjetunionen. I krigets Europa har Nato samlat sig bättre än EU när det gäller att mota Putin i grind. Vid toppmötet i Wales tog Nato ytterligare några steg vidare genom inrättandet av en roterande spjutspetsstyrka i syfte att i första hand verka avhållande i Baltikum och Polen.

Visst kan Sverige vara alliansfritt. Men för att det ska vara trovärdigt måste vi satsa dubbelt så mycket på försvaret. Vi måste återgå till anslagen från Thorbjörn Fälldins tid, då försvaret fick tre procent av BNP. Om ens det skulle räcka med den snabba högteknologiska utveckling som sker på försvarsområdet.
Tänk om vänsterfolk någon gång kunde stå för konsekvenserna av deras förslag! Jag skulle vilja höra S erkänna att priset för alliansfrihet i krig är fördubblade försvarskostnader. Då skulle jag min respekt för dem kunna upprättas.

Nu lyfter det för Alliansen!

Igår kom TV4 med Novusmätning som halverade oppositionens övertag. Och de sista dagarna, då mer än 1500 tillfrågats, var skillnaden mellan Alliansen och de tre rödgröna nere i 2,9 procentenheter. Idag kommer Aftonbladet/United Minds med en mätning till där avståndet är på väg att utraderas, inte minst pga Centerpartiets ökning. En till sådan mätning och alliansen är i ledningen.

Som jag skrivit tidigare är utvecklingen naturlig. Sverige är ett otroligt välskött land i jämförelse med övriga Europa. Utvecklingen går åt rätt håll, om än långsamt. Detta trots en långvarig ekonomisk kris. Alliansregeringen får toppbetyg av utländska bedömare.
Samtidigt visar sig Stefan Löfvens oerfarenhet i valrörelsens intensivskede. Han ger inte besked (om kärnkraft), han använder ord som är kontroversiella (zigenare) och han har svårt i replikskiften med statsminister Fredrik Reinfeldt.
Men framför allt: han har inget regeringsprogram. Han vet inte med vem han ska regera om han fick chansen. Det är stor skillnad mellan det han nämnt att han vill ha, en regering med borgerliga FP, och det hans egna väljare vill ha, en regering med V. En vinglig regering med stöd av V kommer att höja skatter och flytta fokus från jobb till bidrag, alltså exakt den utveckling som i Europa skapat statsfinansiell bankrutt.
Visst har de vänsterextrema blivit väldigt högljudda, och de har dragit stora delar av journalistkåren med sig. Men en stärkt vänster är inte det Socialdemokratin behöver. Den skrämmer bort de som kan tänka sig rösta på S istället för Alliansen. Dessa väljare vill ha ett tryggt och tungt S med basen i LO, inte en röd-grön-rosa revolution som lägger sig i och vill diktera människornas liv in i minsta detalj.
Det finns, helt enkelt, bara ETT regeringsalternativ i detta val: Alliansen.

Åter får ‘poet’ hata i P1 oemotsagd

Under eftermiddagens direktsända P1 Debatt diskuterade vi polisen. Kritik, förklaringar och analyser från olika håll möttes. Det var helt i sin ordning (även om det blev väldigt mycket anekdoter om händelser som varken är bevisat sanna eller falska). Men plötsligt fick ”poeten” Quena Soruco framföra en appell där hon anklagar Sverige för att vara en ”skendemokrati”. De som väljs i allmänna val utgör inte ”vår demokrati”. Hon fick framföra sitt budskap utan möjlighet till diskussion.
Efter sändning gick jag fram till henne och frågade vad hon menar med ”skendemokrati”.
— Jag diskterar inte med dig.
Varför då? Därför att jag inte håller med dig?
— Jag pratar inte med dig.
Hennes ögon fylldes av hat.
Det här beteendet fick mig att minnas när islamistiska fundamentalister ställde sig upp under ett seminarium med Lars Vilks och begärde ordet. De hotade honom på arabiska, för att sedan gå mot dörren. Moderatorn försökte få dem att stanna och diskutera vad de inte gillade och varför. Men när de framfört sitt meddelande lämnade de lokalen utan att ”nedlåta” sig till diskussion med otrogna.
Samma attityd hade idag Quena Soruco. Hon anser sig inte behöva diskutera med dem som inte håller med henne. De är inget värda. Meningslösa att tala med. Hon kanske håller med ”poeten” Athena Farrokhazad som i P1 ”Sommar” framförde budskapet att borgerliga borde få nackskott. Jag vet inte, för Soruco vägrade delta i diskussion.
Det är inte fel av Sveriges Radio att låta personer med extrema budskap medverka, men de ska medverka på samma villkor som alla andra debattörer! De måste möta kritik! De måste svara på frågor om vad de menar. Inte släppas fram oemotsagda för att sedan lämna lokalen.
Jag börjar undra om Sveriges Radio inte förstår vems ärenden man går när man låter revolutionärer slippa möta motargument (Soruco tillhör Revolution Poetry) . Mitt råd till SR:s alla redaktioner är att se den internationellt erkända dokumentären Undergångens arkitektur (SVT/Sandrews, 1989) av Peter Cohen (engelskspråkig version finns på YouTube).
Det är den bästa sammanfattningen jag sett som förklarar varför nazismen kunde växa i Weimarrepubliken — den drevs av självutnämnda konstnärer som ansåg sig stå över politiken. De ställde inte upp på demokratins villkor att möta sina ideologiska motståndare i debatt.
Om man vill framföra revolutionära åsikter men sedan vägrar diskuterar dem med andra, saknar man den demokratiska hållning som krävs för att vi ska kunna värna vårt öppna samhälle. Sveriges Radio borde akta sig för att ge denna sorts individer exakt det som de vill ha.

Polisen eller pöbeln – vem ska regera gatorna?

I eftermiddag är jag med i radiodebatt. P1 Direkt börjar kl 16.03 och har temat Vem litar på polisen? Jag skulle, som framgår ovan, satt en annan rubrik.
Min utgångspunkt är en annan än vänsteraktivisterna, som älskar att klaga på polisen och ständigt utmåla sig som offer för polisvåld.
Vad skulle hända om polisen inte försökte upprätthålla lag och ordning? Om polisen drog sig tillbaka och agerade åskådare?
Tänk på det en stund.
Men självklart kan en svår verksamhet, som att operativt förhindra sammandrabbningar mellan olika aggressiva grupperingar, förbättras och utvecklas. Om jag får tid ska jag ta upp en idé som vi diskuterade när jag jobbade på Timbro och som domaren Krister Thelin utvecklade i sin bok Sverige som rättstat.
Debatten äger rum på Kulturhuset i Stockholm inför publik, så alla är välkomna att följa debatten på plats.

Årets valfilmer betygsatta

Kreativiteten kring valfilmer inför riksdagsvalet tycks ha avtagit jämfört med tidigare. Eller så har man inte lika mycket budskap att spela med i denna energifattiga valrörelse.
Men Folkpartiets valfilm är en fullträff. Jan Björklund får med väldigt mycket info. Och lyfter samtidigt sin paradfråga. Filmen får högsta betyg, en 5:a.
Centerpartiets valfilm är av den sorten att man antingen gillar eller avskyr den. Jag gillar att man provar nya grepp och filmen skapar en stämning, men jag saknar raka och konkreta budskap. Får en 4:a av 5 möjliga.
Moderaterna återanvänder upplägg med humor, vilket är en svår sak att lyckas med. Men det tycker jag den här gör. Eftersom det är repris på upplägg kan den inte få högsta betyg, men en 4:a av fem möjliga är den värd.
Sverigedemokraterna lyckas inte lika väl som Folkpartiet med att få ut något konkret budskap, utan satsar på image som Centerpartiet. Varför Åkesson åker limousine fattar jag inte. Vill han markera att han tillhör makten, men ändå inte? Bästa musiken av alla. Får en 3:a av 5 möjliga.
Kristdemokraterna ger ett tydligt besked men jag tycker filmen på något sätt blir stel, kanske för att speakerrösten är helt skild från bilderna. Den skapar inte avsedd värme och får 2:a av 5 möjliga.
Socialdemokraternas liknar Kristdemokraternas. Budskapet ska vara mjukt men filmen ger ett stelt intryck och saknar nerv. Det blir 2:a av 5 möjliga.

Tippa valresultatet

Det är vanskligt att göra prognoser i politiken. Men vid ett lunchföredrag igår lockades jag till att tippa utfallet. Då hade jag givit min bild av valrörelsen, så här långt.
Vi upplever den märkligaste valrörelse jag varit med om. Det hettar inte till i några sakpolitiska frågor. Istället står striden om vilken verklighetsbild som är sann. Genom att svartmåla Sverige vill oppositionen få väljarna att sparka regeringen. Det är en svartmålning som saknar grund i fakta. Eurostat visar att Sverige ligger i topp om nästan allt vad gäller jobb, ekonomi och minskad fattigdom (se pdf med mina bilder under föredraget).
Om man ändå vill finna en dimension kring värderingar kanske man indirekt kan skönja en om ”trygghet”. Vänsteroppositionen står för ”välfärd”, de mjuka ambitionerna, medan Alliansen står för ”ekonomisk stabilitet”, de hårda förutsättningarna för trygghet.
Också om ”frihet” ser vi en skillnad: Alliansen hävdar valfrihet och mångfald medan vänstersidan hävdar politikerstyrd enhetlighet.
Men så till frågan: hur går det?
Jag svarade att Alliansen får 43,2 procent och vänstersidan 43,0 procent.
Det tror jag är fullt realistiskt med tanke på en rad faktorer.

  • Andelen osäkra är enormt stort i opinionsmätningarna av partisympatier. I Novus som presenterades 4 september var det 12,7 procent som inte bestämt sig.
  • När väljarna får frågor ställda på annat sätt än val av parti, får Alliansregeringen klart större stöd än en S-ledd regering: 45 mot 38 procent i Sifo (se pdf).
  • Fredrik Reinfeldt har större förtroende än Stefan Löfven som statsminister.
  • Verkligheten är inte så svart som oppositionen hävdar.
  • Vänsteroppositionen är splittrad, vilket märks i intensivskedet av valrörelsen.
  • De mindre borgerliga partierna brukar spurta i slutskedet.

Allt detta gör att jag tror regeringspartierna tar uppemot fem procentenheter från vänstersidan sista dagarna.
I ett sådant scenario blir det parlamentariska läget exakt likadant som det varit det senaste fyra åren. Då regerar Alliansen vidare.
Om däremot vänstersidan skulle bli något större än Alliansen, är risken stor för kaos.
Min uppfattning är att statsminister Reinfeldt ändå ska sitta kvar i två veckor och inväntar den nya och grundlagsfästa förtroendeomröstningen i riksdagen. För att fälla honom krävs att Stefan Löfven i sin första omröstning i riksdagen går ihop med Jimmie Åkesson. Bara om mer än 50 procent av ledamöterna röstar emot Reinfeldt, måste han avgå. Om S-SD-V-MP går ihop för att fälla Alliansen får de också ansvaret att bilda ny regering.
Den intressantaste frågan att ställa i detta ämne, som ingen journalist ställer, är till Stefan Löfven: tänker du gå ihop med SD för att fälla Alliansregeringen?
Svaret på den frågan är avgörande för utfallet — om nu vänstersidan skulle bli större än Alliansen, vilket jag alltså inte tror behöver ske.

Strålande drama om diplomati

Upptrappningen inför första världskriget ägde rum för 100 år sedan. Axess TV sänder ett BBC-producerat drama i tre delar om hur det diplomatiska spelet utvecklades från mordet på ärkehertig Franz Ferdinand den 28 juni 1914 till krigsutbrottet mellan Storbritannien och Tyskland den 4 augusti, Dagar före krigsutbrottet (originaltitel: 37 Days).
Det är ingen Hollywoodprodukt med actionscener. Dramatiken ligger i dialogen, som inte utgår från att tittarna är dumma i huvudet. Diplomatiska strategiska och taktiska överväganden diskuteras inom splittrade nationella ledarskikt och mellan dem. Spelet mellan Österrike, Tyskland, Ryssland, Frankrike och Storbritannien skildras i detalj. Här spinns en väv av hot, löften, lögner, svek och övermod.
Allt blir till ett schackspel på allra högsta nivå, med hela världen som insats.
Del 2 går i repris idag och del 3 sänds imorgon. Jag hoppas Axess TV sänder serien igen. Det här borde fler få chansen att se efter sommaren!