Större ‘klyftor’ ger mindre invandrarkritik

Liberale författaren Fredrik Segerfeldt tar i Expressen död på vänsterns myter om att ”ökade klyftor” och större inkomstskillnader ligger bakom Sverigedemokraternas framgångar, LO drev M-väljarna
i armarna på SD
. Han jämför 18 västeuropeiska länder och får fram följande:

I gruppen med små inkomstskillnader har hela sju av nio länder invandringskritiska/främlingsfientliga partier i parlamentet. I gruppen med stora inkomstskillnader är det bara tre av nio länder där sådana partier är representerade i den lagstiftande församlingen. Om något är alltså sambandet mellan ”klyftor” och invandringskritiska partiers framgång det motsatta mot vad vänstern hävdar.

En annan lögn från vänstern är att lägre skatter och mindre statlig välfärd skulle skapa missnöje som gynnar partier som SD:

Låt oss på samma sätt jämföra de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP med framgången för den sortens partier vi diskuterar … I den grupp som har störst välfärdsstater har sex av nio länder sådana partier i parlamentet, mot endast fyra av nio i gruppen med mindre välfärdsstater. Återigen är sambandet det omvända.

Moderaterna och övriga borgerliga måste slita sig loss från LO:s och vänsterns falska världsbild och våga stå för borgerlig politik på arbetsmarknadsområdet.
Det är utmärkt att Segerfeldt påpekar detta. Frågan är hur många gånger vi fristående borgerliga debattörer ska behöva säga det självklara. Själv diskuterade jag frågan i ett föredrag i Oslo i oktober 2006, kort efter Alliansens första segerval:

Det krävs betydligt större systemförändringar för att skapa nya jobb i Sverige än alliansen gick till val på … Jobben är viktigast. Och räcker inte de marginella förändringarna har Fredrik Reinfeldts regering mandat att vidta större och mer genomgripande förändringar. Man har svenska folket med sig när det gäller problembeskrivningen [om jobb, inte bidrag]. Då är det också möjligt att förklara varför mer avregleringar och lägre skatter är nödvändiga. För att skapa jobb!

Tyvärr blev det inte så. Efter de inledande reformerna stannade regeringen upp. Man ville inte ta itu med arbetsrätten, LAS och de höga ingångslönerna. Därmed har utlandsfödda i hög grad hamnat i arbetslöshet och utanförskap. Just det som är invandrarkritiska partiers bästa grogrund.
Stor invandring kräver stora liberala arbetsmarknadsreformer. Står man inte för det, kan man inte heller driva den sortens politik. Det handlar om att balansera olika samhällsaspekter emot varandra. En balansakt varken vänstern eller de borgerliga klarat av. Deras haveri är SD:s lycka.