Vad vänsterdebattörer som Daniel Suhonen missar

I DN fortsätter folk på vänsterkanten att tro att det blåste vänstervind i riksdagsvalet: Markant vänstervind gick S förbi. Det är rätt häpnadsväckande. Daniel Suhonen mfl menar att vänstervinden blåste förbi de rödgröna — till Sverigedemokraterna.
Men, vänta lite nu! Brukar inte vänstern utmåla SD som högerextremister? Hur går det till när en vänstervind råkar landa i sin motsatsen?
Och hur kan det kallas vänstervind när de tre vänsterpartierna knappt vann några nya mandat? Före valet hade de 155 mandat. Efter valet 158. En ökning med 3 mandat. Man är fortsatt väldigt långt bort från egen majoritet: 175 mandat. Slutliga röstsammanräkningen visar att de rödgröna ökat med hela 0,01 procent av väljarna. Vilken vänstervåg!
Slutsatsen för S borde enligt Suhonen mfl vara:

Ta ett nödvändigt kliv vänsterut, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet, och framför allt: genomför en politik som gör alternativen tydliga. Häv överskottsmålet och satsa på kraftfulla investeringar för att åstadkomma en riktig sysselsättningsökning. Begränsa vinstläckaget ur välfärden, höj pensionerna. Ta tillbaka två jobbskatteavdrag och satsa på höjda statsbidrag till kommunerna.

Men var det inte exakt så här Vänsterpartiet kampanj lät? De var mycket tydliga om förbud mot vinster och ökade bidrag och skatter. Men framgångarna uteblev. Jag menar att Vänsterpartiet misslyckades. Svenska folket vill inte ha förbud mot vinst och stopp för valfrihet i välfärden. Varför S skulle öka sitt stöd i opinionen genom att överta den havererade V-profilen?
Däremot är Suhonen mfl något intressantare på spåren när de ritar upp följande politiska karta:

Fler väljare röstar efter axeln modernism kontra tradition. De väljare som övergav S och röstade M inför valet 2006 har nu gått från M till SD. Varför? Därför att S slutat vara traditionalistisk efter Göran Persson. Och nya M övergav också traditionalismen, exempelvis tappade man viljan att militärt försvara landet.
Inget av de gamla partierna tycks vilja värna traditionella värderingar. Det har SD-ledningen upptäckt och därför framfört valbudskap som gått hem bättre än Reinfeldts ”öppna era hjärtan”.
För mig framstår det som att de gamla partierna förlorat därför att de är i takt med enbart en del av folket. Storstadsfolket. De mest lyckosamma. De som reser och upplever kontakter med omvärlden som normalt.
Men nog borde S, M, C och KD kunna utveckla en profil som väver samman tradition, kultur och nationell identitet med modern politik. Per Albin Hansson är mästaren, som släppte socialismens internationalism för att överta konservativa tankebygget folkhemmet. Det är ingen slump att SD gärna talar om Per Albin. De lär av honom. Kanske borde övriga partier också studera hur man väver samman sina egna särdrag med de värderingar som ligger i tiden.
Sedan folkomröstningen om EU 1994 har min uppfattning varit att man bara kan välkomna globaliseringen om man är trygg och förankrad i sin egen nationella identitet. Om man är orolig och rädd, blir det fullständigt logiskt att stänga ute det okända. Tyvärr har de gamla partierna inte förstått denna dynamik, utan med gasen i botten lämnat hemmaplan för att mentalt leva i det globala. Därmed har man lämnat stora väljargrupper bakom sig. Det är dessa väljare som nu börjar göra sig hörda. Och det gäller etablissemanget till vänster och höger i lika stor grad.