Offensiv regering, klagande opposition

Under den slutliga partiledardebatten i SVT som pågår nu finns en grundläggande dynamik. Oppositionspartierna klagar och kritiserar medan regeringspartierna talar om framtiden byggd på det man redan gjort. För de osäkra väljarna borde Alliansen framstå som mer informativa och lockande.
Några tuffa ordväxlingar sker, där de borgerliga oftast avgår med segern.
Jonas Sjöstedt går till våldsamt personangrepp mot Fredrik Reinfeldt och ställer frågan: ”Kommer du att avgå som partiledare om du förlorar valet?” Reinfeldt undrade varför Sjöstedt var så arg och varför han inte vill invänta väljarnas val. Reinfeldt avslutar med motfråga: ”Kan du ge besked i kväll, är du minister om ni vinner valet?” Då tvingas en snopen Sjöstedt att titta ner i bordet och svara ”Det får vi se då.”
Jan Björklund kallade Gustav Fridolin för ”politikens pojke med guldbyxorna”.
När Vattenfall kommer på tal borde oppositionens kritik vara extra hård, men diskussionen om svensk statlig kolkraft i Tyskland slutar i att Stefan Löfven inte ger besked om S tänker stoppa kolgruvorna som Vattenfall köpt, och därmed förlora 30 miljarder kronor för svenska skattebetalare.
I välfärdspolitiken gick Sjöstedt till attack mot vinster hos privata aktörer. Annie Lööf kontrade med att ta upp ett fall i Umeå där en kvinna fått sitta i sin egen avföring i den vänsterstyrd kommunen. Hade boendet varit privat hade Sjöstedt skrivit massor med pressmeddelanden, men nu var den kommunal och då säger han ingenting. Alliansen vill fokusera på kvalitet, inte ägarformer.
Så här håller det på. Oppositionen leds av Sjöstedt och Fridolin medan Löfven är tillbakadragen, medan de fyra allianspartierna är mer samspelta. Det är ingen tvekan om vilka som är regeringsdugliga och vilka som är, och borde fortsätta vara, duktiga oppositionsledare.