Month: July 2014

En och annan undrar om jag tappat samhällsintresset helt, eftersom bloggen går på sparlåga. Svaret är näää. Visserligen tycker jag samhällsdebatten, både den svenska och internationella, saknar samma spänst och energi som fanns på 00-talet. Då fanns nyfikenhet kring olika åsikter och perspektiv.
Nu råder stenhård likriktning där de som trampar det minsta utanför en allt smalare åsiktskorridor omedelbart ska stämplas som rasister eller på annat sätt avskyvärda. Dessa ska man överhuvudtaget inte konversera med, eftersom det på något sätt skulle “legitimera” fel åsikter. En totalitär attityd. (Något Jan Söderqvist inte förstått i sin SvD-krönika)
Därför känns det mer angeläget att göra andra insatser i civilsamhället än att debattera. I sommar har jag gjort första bokslutet för en insamlingsstiftelse jag varit med och bildat. Den hjälper till med värdskapet för internationella stipendiater som studerar vid nya Rotary Peace Center vid Uppsala universitet: peacecenter.se.
I vår tog den första årskullen sin masterexamen i freds- och konfliktforskning — helt finansierade av den ideella sektorn. Genom Rotary får begåvade universitetsstudenter från länder som Azerbaijan, Guatemala, Sri Lanka, men även från väst, möjlighet att studera vidare och komma ut i världen.
Det ger en bra känsla att bidra, om än bara på sitt lilla hörn. Det är en känsla jag upplever att allt färre känner igen och ens vet om att den finns. Samhällsengagemang kräver tid och ger ingen extern belöning, men att själv veta om att man gjort skillnad och en insats för en god sak ger en större inre belöning än jag tror de flesta förstår. Man mår så förbannat mycket bättre när plikten är gjord, som August Strindberg sa. I detta fall den egenpåtagna plikten att frivilligt bidra till att underlätta studier och karriärer inom diplomati, mänskliga rättigheter, lag och ordning.

Anders Jansson, en av få svenska komiker som kan vara rolig, har tagit sig an valbevakning inför höstens val. Han har ju gjort TV-serien “Starke man” som har sin utgångspunkt i kommunpolitiken. Så idén att besöka alla riksdagspartiers starkaste kommuner är inte alls en dum idé.
Genom att besöka starka fästen för olika partier hamnar man utanför Stockholms innerstad. Bara det är ju att bredda den mediala bevakningen av svensk politik. Partiernas identitet borde ju också framgå tydligare där de är som starkast i befolkningen.
Första avsnittet av Anders tar parti är också både underhållande och informativt. Sidor av Centerpartiet som inte brukar poängteras blir synliga i Mönsterås, som att den pragmatiska hållningen underbyggs med stor insikt och goda kunskaper om det lokalsamhälle man regerar över.
Det kanske är därför pragmatismen fungerar sämre på riksplanet. Där kan beslutsfattare inte ha detaljkunskap direkt från verkligheten i varje beslut. Politik på riksnivå måste utgå från skrivbordskonstruktioner och är därmed per definition en form av planekonomi. Om man ser denna avgörande skillnad mellan lokal politik och rikspolitik blir det också logiskt att vara pragmatisk lokalt och liberalt ideologisk på riksplanet. Av den enkla anledningen att på riksplanet har politikerna inte den information som krävs för att fatta kloka och välgrundade beslut om människors vardag.
Så här ser Janssons turné ut:

• Mönsterås, Småland, där (C) fick 40,4 procent
• Skinnskatteberg, Västmanland, där (FP) fick 30,7 procent
• Fagersta, Västmanland, där (V) fick 55,6 procent
• Lomma, Skåne, där (M) fick 51,9 procent
• Smedjebacken, Dalarna, där (S) fick 59,4 procent
• Markaryd, Småland, där (KD) fick 44,7 procent
• Bjuv, Skåne, där (SD) fick 19,2 procent
• Kalix, Norrbotten, där (MP) fick 16,6 procent

Fler recensioner:
Skånska Dagbladet: “Det är alltid en risk när Sveriges Television ska lämna det trygga Stockholm att det blir ‘kuf-tv’ där man visar upp lokala original som djur på zoo. ‘Anders tar parti’ klarar sig, kanske för att Jansson själv inte bara är verksam i Stockholm. Det ska bli spännande att se avsnitten om övriga partier.”
Expressen: “Överallt ska komikerna vara med. ‘Anders tar parti’ i SVT kan bli en av de mer lyckade satsningarna … Första stoppet blev Centerpartiet och Mönsterås, och en halvtimma full av små och stora upptäckter för programledaren och oss andra.”

I Kärrtorp var det vänsterextremister som använde mest våld i konfrontationen mellan dem och nynazister. Men i Sveriges Radio får vänsterextremisten Athena Farrokhzad ostört häva ur sig vad som helst i “Sommar, sommar” i P1, programmet som tycka anlita varenda vänsterextremist som finns att uppbåda. Sommarpratet har blivit synonymt med politiska excesser där vänstern får hota borgerliga och hata det svenska. Förstår inte SR att man spelar antidemokratiska krafter i händerna? Nej, det gör inte heller alla de kultursidor som hyllar Farrokhzad hatlitania.
Medierna blundar för våldet och hatet från ena hållet och legitimerar därmed en utveckling som undergräver demokratins grundfundament: en öppenhet byggd på respekt för oliktänkandes rättigheter, vilket krävs för att göra yttrandefrihet reell istället för en chimär.
I senaste magasinet Neo visas i flera artiklar hur medierna systematiskt blundar för vänsterns hat. Ivar Arpi analyserar exempelvis i Vänsterns goda, fina hat. När undantag sker, som Janne Josefssons granskning av den svenska vänsterns våld i Uppdrag granskning, twittrar Ametist Azordegan som är anställd på Sveriges Radio: “Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist en gång för alla?”
Sveriges Radios medarbetare har ingen som helst respekt för yttrandefrihet för annat än egna personliga uppfattningar. Sommarpratet har anpassats därefter. Vänsterextremister får fritt utlopp för sitt hat och hot om att döda borgare.
Och detta sker när vi trots allt har en regering som något väger upp vänsterdominansen i det offentliga rummet.  Jag börjar bli rädd över vad som kommer att hända om vänsterpartierna dessutom får regeringsmakten i höstens val. En röst på Stefan Löfven kan vara en röst för demokratins och yttrandefrihetens förtvinande och avskaffande. Extremvänstern skulle med ett sådant valresultat få ännu större svängrum att sprida sitt hat och möjlighet att trappa upp våldet mot oliktänkande.
Självklart kommer våldsupptrappningen att ske på klassiskt manér, så som skett både i kommunistiska och fascistiska länder. Det är med “goda” argument som våldet motiveras: man bekämpar rasism genom att slå sönder påstådda rasisters bostäder. Och man undergräver motståndarnas mänskliga drag genom hån och hat, så att det blir lättare att sedan döda dem.
Det är inte enbart borgare som står i skottlinjen utan också deras “husnegrer” till invandrare som integrerar sig i samhället och vill ha marknadsekonomi. Snacka om rasism, att tvinga på någon en viss åsikt beroende på hudfärg och bakgrund: är du mörkhyad måste du vara emot det svenska, annars är du en svikare. Tomas Gür skrev om det i sin senaste kolumn i SvD: Dårskapen om vårt ”rasistiska” land.
Men dårskapen har tagit makten över opinionsbildningen. De som inte håller med stämplas som rasister, samtidigt som vänstern själv tillämpar rasism. Miljöpartistisk talesperson hävdar att “husneger” inte är ett rasistiskt tillmäle, medan kritik mot detta uttryck bara är tilltag av “den borgerliga kontra-antirasistiska rörelsen”.
Vi börjar se en upprepning av 1920- och 30-talens logik: de rörelser som säger sig vilja gott använde mer våld än de onda krafter man sade sig bekämpa. Aldrig har så mycket våld och död orsakats som av goda intentioner. Vi är på väg dit igen.

Igår, under treårsdagen av massakern på Utøya och bomddådet i Oslo, var det en aktivitet som stack ut. Istället för att gå på minnesceremonier valde Jarl Riskjell Gjerde, 20, att chatta om händelsen på nätforumet Reddit. Han ställde upp på en “AMA” (“Ask My Anything”, fråga mig vad som helst).
Under 10 timmar svarade han på ett öppet och rakt sätt om paniken, dödsångesten, skriken och skotten, de döda kropparna, räddningen och traumat efteråt.
Det är ett globalt forum och frågorna rasade in. Det är imponerande och tankeväckande budskap som Gjerde förmedlar. På frågan vad han tycker om uppmärksamheten på treårsdagen är han svidande mot hur det går till:

Respektlöst, värdelöst och stort slöseri med pengar, är det första jag kommer att tänka på … Det gör mig förbannad att de spenderar miljon efter miljon på minnesmonument som sägs symbolisera vad nationen känner efter attacken. De borde använda dessa miljoner på, oh, jag vet inte, de fattiga, missbrukare, bättre vägar? På de överlevande som inte lyckas med sin utbildning därför att de psykologiska stödet inte är tillräckligt?
Nej! De bygger turistattraktioner. En gigantisk flopp.

Istället för monument uppmärksammar Gjerde attentaten genom att berätta om hur han själv hanterat händelsen och det trauma det varit. Många kommenterar att detta är det bästa man läst om attacken. Och jag håller med.
Nyckeln för att kunna gå vidare, säger han, har varit att han själv hjälpte andra. Han höll förband om en tjej så att hon inte skulle förblöda och han fanns hos en kille under hans sista ögonblick innan han dog.
Han berättar om sina känslor om Breivik och han förbannar polisen för att det tog en timme och 20 minuter innan blodbadet fick ett slut. Nyhetshelikoptern var där före polisen. Han hyllar de privatpersoner som åkte ut med sina småbåtar och räddade ungdomar även om de blev beskjutna.
När han får frågan hur han hanterade paniken och adrenalinet svarar han, sedan han flytt in i skogsbrynet:

När Breivik kom var jag inte rädd, utan snarare otålig därför att han tog så lång tid på sig innan han skulle döda mig.

Det är starkt att dela med sig av traumatiska händelser som dessa. Han är överväldigad över den uppmärksamhet hans chatt har skapat världen över, rapporterar Nettavisen.

Igår var den mest lästa artikeln i Financial Times skriven av Sveriges utrikesminister Carl Bildt, Putin’s credibility lies amid the wreckage of flight MH17. Underrubriken lyder: Förr startades krig av artilleri, idag sker det med desinformation. Bildt skriver:

Låt oss vara klara om en sak: krisen i Ukraina, som eskalerat sedan förra sommaren, har initierats och drivits av Ryssland vid varje nytt steg. Vilka detaljer som än avslöjats om nedskjutningen av det Malaysiska planet, är det här det yttersta ansvaret ligger …
Invasionen, ockupationen och annekteringen av Krim var ett klart brott mot fundamentala principer för europeisk säkerhet och internationell lag. Världen har inte sett något liknande sedan Saddam Hussein, då Iraks president, invaderade och annekterade Kuwait 1990 …
Det är självfallet sant att Krim har varit en del av Ryssland i nära två århundraden. Men det finns få områden i Europa som inte varit del av något annat land vid någon tidpunkt.
Moskvas mål har inte varit begränsade till Krim. Det har uppenbart funnits intentioner att stycka upp Ukraina och etablera en ny republik (Novorossia) i de östra och södra delarna, och de facto ge Ryssland vetorätt över resten av Ukraina.
I sitt triumfatoriska presidenttal i Kreml 18 mars presenterade Vladimir Putin en revisionistisk version om att förena alla områden där rysktalande bor och lever … Detta är ett medeltida koncept som vi hoppades blivit passé på 2000-talet.

Ord och inga visor. Bildt vill se att de ansvariga för nedskjutningen ställda inför rätta, att omvärlden hjälper till att stabilisera Ukraina trots de ryska försöken att destabilisera landet samt att stridigheterna upphör.
Någon däremot? Svenska journalister intar en hånfull attityd mot Bildt, men vad har de att komma med?

Till min förvåning finns mer balanserade analyser om kriget mellan Hamas och Israel i den vänsterliberala tidskriften Slate, medan svenska medier som vanligt kantrar i fullständigt partisk rapportering.
Kolumnisten William Saletan framför två viktiga poänger i Hamas Is Destroying Gaza:

Kritiker anklagar Israel för att bryta mot krigets lagar i praktiken. Men Hamas föraktar dessa lagar bokstavligen. Man skjuter missiler mot varje stad inom räckhåll och deklarerar att “alla israeler är nu legitima mål”. Vapen avfyrade av Hamas och dess allierade har också träffat civila i Gaza. De har träffat palestinska hem och byggnader på Västbanken. De har träffat Gazas elförsörjning två gånger och slagit ut 20 procent av elektriciteten. Och trots att man avfyrat mer än 1200 missiler har man dödat endast en israel.

Detta, en analys och utvärdering av hur Hamas leder Gaza, har jag inte sett i svenska medier. Det är bara Israels åtgärder som granskas. Aldrig vad Hamas gör, inte minst mot den egna befolkningen. Svenska medier tycks ha en tyst överenskommelse om att aldrig ta upp deras brott mot mänskliga rättigheter — riktade mot palestinierna.
En annan viktig poäng i artikeln:

[Palestinske presidenten på Västbanken] Abbas finner Hamas agerande förbluffande. “Vad är det ni försöker uppnå med missilerna?” frågande han retoriskt i en TV-intervju. I ett annat framträdande vädjade han: “Vi är på den förlorande sidan, och varje minut sker fler och fler onödiga dödsfall. … Jag gillar inte att handla i palestinskt blod.”
Det är vad Hamas ägnar sig åt. De handlar i palestinskt blod för att dåraktigt försöka uppnå politiska ambitioner genom krig.

Detta är konfliktens kärna. Hamas vill inte ha fred utan utplåna Israel. Därför är det höjden av naiv dårskap när svenska kolumnister, som Catrin Ormestad i SvD (ej online) menar att judarna ska lägga ner vapnen. Har Ormestad hört talas om andra världskriget och vad som hände förra gången judar inte gjorde motstånd? Och varför är det bara judar som ska lägga ner vapnen, varför kräver hon inte att Hamas och andra islamister ska sluta skjuta missiler?
Liksom övrig medierapportering genomsyras Ormestad av djupt rotad rasism, där hon behandlar etniska grupper helt olika. Och det är denna särbehandling av judar som ger Hamas och andra extremister energi och moralisk styrka att fortsätta. Det är denna från omvärlden forsande antijudiska propaganda som håller konflikten i Mellanöstern igång.

Ett halvt dygn efter utrikesminister Carl Bildt börjar svenska medier informera om vad som hänt över östra Ukraina: proryska separatister, försedda med ryska vapen, har skjutit ner ett civilt flygplan med 298 personer ombord, “Vi har skjutit ner ett flygplan“.
Separatisterna har, som på Krim, försetts med vapen och instruktörer från ryska försvarsmakten. Därför bär Rysslands president Vladimir Putin ett direkt och personligt ansvar för att civilflyget skjutits ner. Han har de 298 personernas blod på sina händer. Världssamfundet kan inte längre blunda för Putins kriminella agerande.
Militärhistorikern och författaren Max Boot skriver:

President Reagan fördömde snabbt [Sovjetunionen] för “detta brott mot mänskligheten” sedan man skjutit ner koreanskt civilflyg 1983 . . . Vi kan bara hoppas att samma moraliska tydlighet kommer från USA och Europa efter nedskjutningen av Malaysian Airlines flight 17 över Ukraine . . .
John McCain säger att om rysk inblandning kan bevisas får de betala dyrt (“hell to pay”). Jag hoppas verkligen det. Men vad skulle det bestå av?
Ingen överväger västligt anfall mot Ryssland eller även mot de proryska separatisterna i Ukraina, men det är mycket som USA och Europa kan göra för att förse militär utrustning och rådgivning till ukrainska armén så att de kan besegra Putins marionetter, något som vi fram till nu varit rädda för, eftersom det skulle kunna utlösa en rysk upptrappning. Som om nedskjutning av civilt flyg inte vore upptrappning nog.

Ja, nu får ingen tvekan råda om att Ukraina har rätt och ansvar att ta tillbaka kontrollen över hela sitt territorium, inklusive Krim. Ryssland borde tydligt tvingas välja mellan normala relationer till västvärlden eller sjunka ner i ett nytt kallt krig.
Uppdatering 19/7: Den enda vettiga svenska nyhetsartikeln om flygkraschen jag läst finns i SvD idag: Separatisterna borde erkänna att de sköt planet. Det ryske säkerhetsanalytikern Pavel Felgenhauer säger i intervju är det logiska händelseförloppet. Till det kan läggas att flera spionsatelliter borde ha bevis på exakt varifrån missilen mot planet avfyrats. Att det var pro-ryskt kontrollerat område är ingen järv gissning.

Tänkte läsa artiklar om Angela Merkel, som idag fyller 60 år. Men i beskrivningarna av en utländsk ledare avslöjar svenska journalister och skribenter, oavsiktligt, mer om sina egna ideologiska glasögon och sin egen syn på Sverige.
En del har frågat vad jag menar med begreppet ”medievänster”, ett ord som används här i bloggen istället för det otympliga och engelska ”mainstreammedia”. Journalister och medieredaktioner hävdar uppfattningen att de är opartiska, objektiva och inte alls genomsyrade av vänsterdogmer. Men i själva verket är de synnerligen partiska, obalanserade och ofta fördomsfulla. Detta utan att inse det. Så djupt rotat sitter detta bias.
Ta bara Lotta Lundbergs kulturartikel i SvD idag (ej online). Meningen var att kommentera Angela Merkel på hennes bemärkelsedag. Men Lundberg avslöjar mer om sig själv och just vad medievänstern kännetecknas av.
Lundberg skriver om Sverige: ”Ja, det finns fortfarande något som Sverige kan sälja till Europa: jämställdhetspolitiken – vår sista bastion.”
Detta säger något fundamentalt om medievänstern, att jämställdhet skulle vara det enda som utmärker Sverige internationellt. Är det något Sverige uppmärksammas för i Europa och världen i dessa dagar så är det ju för vår ekonomiska stabilitet, att vi har ordning i statsfinanserna och inte behövt göra drastiska nedskärningar i välfärden som en följd av finanskrisen.
Men för Lundberg och medievänstern är det där med ekonomi och välstånd inget att bry sig om. Det är sånt som trista ekonomer sysslar med. Ointressant. I synnerhet om äran för framgångarna tillhör borgerliga partier. Då ska det absolut inte nämnas. Aldrig. Det ska istället tystas ner. Förnekas. Vänstern har ju inget att vinna på att utpeka ekonomisk stabilitet som en svensk ”bastion”.
Snacka om att ha skygglappar stora som dasslock.
När Lundberg sedan i SvD beskriver det parti för vilket Angela Merkel är partiledare, heter det: ”Hon leder CDU. Den kristdemokratiska unionen, i Sverige ofta sammanblandad med KD. Merkels parti är inte KD. CDU är ett mittenparti.”
Så typiskt för medievänstern. Inte får det stora, tongivande partiet i Tyskland jämföras med de svenska Kristdemokraterna! Absolut inte. Det skulle ju kunna ge svenska kristdemokrater mer prestige och tyngd. Det är en viktig yrkeskodex hos medievänstern att aldrig ge något till ett borgerligt parti. De ska alltid hånas. Förminskas.
Men i samma artikel som Lundberg hävdar att CDU inte alls är som svenska kristdemokrater, förmedlar hon att Tyskland inte har pappamånader, att många föräldrar är hemma med barnen och att sambeskattning gäller för makar. Angela Merkel är inte feminist.
Lundbergs resonemang hänger inte ihop. Den intellektuella hederligheten offras på vänsterpropagandans altare. Det är vänstermedia i ett nötskal.
Ändå är Merkel “omåttligt populär”, konstaterar Lundberg. Kan det vara så att Merkel är populär därför att hon har integritet och inte bedriver vänsterpolitik?
En fråga som vi inte får svar på. Men jag instämmer naturligtvis i artikelns avslutande hälsning till Angela Merkel: Grattis på födelsedagen!

För inte så länge sedan hade det ansetts rasistiskt och missriktat att fråga om araber för evigt är dömda till diktatur eller religiös extremism. Är det något i deras kultur och religion som gör dem oförmögna att bygga stabila och välståndsskapande samhällen?
Men nu hörs ofta dessa frågor öppet och seriöst diskuteras bland akademiker, diplomater och journalister, varav många araber. Det skriver kanadensiske författaren och utrikeskorrespondenten Doug Saunders i Globe and Mail, Arabs are in chaos, but they’re only passing through:

Det är en gammal föreställning att det är något som gör att de omkring 400 miljoner människor som lever i 21 länder mellan Mauretanien och Oman är omöjliga att regera över. Detta grova antagande leder till slutsatsen att om de inte förtrycks av en diktator väljer de religiös extremism. Mot bakgrund av detta synsätt har regionens postkoloniala kungar och diktaturer suttit kvar vid makten i årtionden — och erhållit erkännande och bistånd från länder som Kanada.
Och nu har föreställningarna blivit aktuella igen, efter att regionen sedan den arabiska våren 2011 sjunkit ner i ständiga kontrarevolutioner och kontra-kontrarevolutioner, efter att val i Gaza och Egypten fört obehagliga islamister till makten och efter att Syriens folkuppror fött svarthuvade fundamentalistiska miliser.
Bristerna kan inte belastas religionen ensamt (de största muslimska länderna, Indonesien och Bangladesh har inte samma problem) eller på geografin (icke-arabiska länder i Afrika och Mellanöstern går mycket bättre). Det har något med araberna att göra.

Saunders refererar två böcker som belyser problemen och kommer fram till att arabvärlden inte sjunker ner i kaos utan passerar igenom det.
Mellanösternforskaren Juan Cole (vid University of Michigan) kommer i boken “The New Arabs: How the Millennial Generation is Changing the Middle East” fram till att den arabiska revolutionen just nu är ungefär där den franska var 1852 eller där öststaterna var efter Pragvåren 1968 krossats: fångar mellan tes och antites. Den stora unga arabiska generationen är mindre benägen att falla för religiösa partier eller auktoritära regimer.
Forskaren Shadi Hamid (vid Brookings Institution) menar i boken “Temptations of Power” att arabvärlden, istället för att hamna i dödlig ideologisk konflikt om ekonomi (kommunism-kapitalism) hamnat i en dödlig ideologisk konflikt om uttolkning av religion. Detta eftersom västvärldens idéer om frihet, jämlikhet och sekularism förvanskades av arabiska diktaturer till den grad att religiös tro blev motkraften. Och ju mer emot de av diktaturerna förvridna västerländska idéerna de religiösa rörelserna var desto populärare blev de. Därför kan araber idag välja mellan antingen personlig frihet eller demokrati, inte både och.
Hamid menar, tvärt emot vad västvärlden tror, att de religiösa rörelserna blir mer moderata ju hårdare press omvärlden utsätter dem för. Han vill att väst ska införa sanktioner mot de länder som går åt fel håll och belöna dem som utvecklas i rätt riktning, exempelvis med frihandelsavtal.
Ja, jag har aldrig förstått varför väst ger bistånd till regimer som förtrycker sina medborgare. Och det är inte bara Sverige som efter Olof Palme har öst miljarder över massmördare i Afrika och Asien. Även USA och andra västländer ger många miljarder i bistånd till dem som står för allt annat än frihet och pluralism.
Sådana länder borde naturligtvis också uteslutas från världssamfundets fina salar och sammanträdesrum och behandlas som de parias de är för mänskligheten.
Då kanske också arabvärlden kan komma ur kaos och upp på banan där frihet, rättsstat, pluralism och demokrati är självklarheter.

Varje gång konflikten i Mellanöstern trappas upp utmålas Israel som skurken och palestinska terrorister som oskyldiga stackars offer. Den nu pågående upptrappningen är inget undantag. Allt är Israels fel. Krav riktas enbart mot Israel. Bara palestinska offer är värda att nämnas.
Svenska Dagbladet ägnar förstasidan och fem helsidor åt konflikten. Ett långt och tårdrypande reportage från den mördade palestinske tonåringens familj. Inte ett ord om de anhöriga till de tre judiska tonårspojkar som mördades dessförinnan. För Svenska Dagbladet är judiska barn inget att skriva om. Palestinska däremot skildras med inlevelse, engagemang och känsla. De judiska barnen bemöts med tystnad, kyla och likgiltighet.
För mig är det inget annat än rasistisk journalistik.
Kidnappningen och mordet på de tre judiska pojkarna är för mig inte mindre allvarligt än dödandet av en palestinsk grabb. Israeliska myndigheter har också gripit misstänkta. Hur mycket har palestinierna gjort för att gripa och straffa de som mördade de judiska pojkarna?
Istället för att reda ut dessa kriminella handlingar används de av palestinier för att begå mer våld riktat mot israeler.
I denna situation har varje land rätt att försvara sin civilbefolkning. Om palestinier skjuter missiler från sjukhus, skolor och lekplatser blir dessa nödvändiga militära mål i försvarssyfte. Israel agerar för att försvarar sina civila medan palestinierna använder sina civila som mänskliga sköldar.
Palestiniernas agerande är bestialiskt och drabbar — med avsikt — den egna civilbefolkningen hårdast.
Men ingenting av detta ser svenska journalister. De är lika blinda som sina kollegor på 1930- och 40-talen.
Uppdatering. En läsare skriver i mejl:

Just detta fall med tre mördade tonåringar på ena sidan och en mördad på den andra sidan, visar väldigt väl på hur värderingar yttrar sig i olika samhällen. När de tre från Israel blev mördade så jublade palestinierna. När en från Israel mördade en palestinier så blev det ett ramaskri i Israel och krav på att han skulle fängslas.
Ett bra mått på samhällen är just hur de reagerar på sådana här saker. Jag är säker på att SvD och andra media inte tänker på detta. Faktum är att SvD nog inte bryr sig om fakta.

Sorgligt men sant.