Month: July 2014

Själv känner jag samma avsky för fundamentalism, oavsett om den är nazistisk, jihadistisk eller vänsterextremistisk. I medierna är det annorlunda. Man gjorde stor sak av att nazister tillgrep våld i Stockholmsförorten Kärrtorp i vintras. Men nu när domarna mot våldsverkarna har fallit, är det vänsterextremisterna som utövat det värsta våldet.
Tidigare har nynazister dömts för våldsamt upplopp till 6 månaders fängelse. Idag kom Hovrättsdomen mot den 35-årig vänsterextremist som hyllas i vänsterkretsar som martyr. Han får 5,5 års fängelse för dråpförsök. SvD rapporterar:

I domen beskriver hovrätten utifrån tillvägagångssättet den dömde mannens likgiltighet till risken för att den angripne nazisten skulle avlida av knivskadorna.
Särskilt fästes vikt vid att vänsterextremisten tagit ett steg tillbaka och lämnat från sig en flagga han hållit i handen, för att därefter närma sig nazisten med kniven i beredskap. ”Detta talar för att hans agerande inte var helt oöverlagt eller affektstyrt”, skriver hovrätten.

Det blir därför falskt när vänsterkretsar säger sig demonstrera mot våld, när de samtidigt inte tar avstånd ifrån, utan på olika sätt hyllar, de som angriper meningsmotståndare med våld.
Självklart hade det varit lika avskyvärt om en nazist utfört samma våld. Det jag reagerar på är vänsterns hyckleri. Man säger sig vara emot våld men blundar för när det används av de egna. Den falskheten är också ett hot mot demokratin, som förutsätter rent spel och ärlig argumentation.

Så har då siste partiledare ut, Annie Lööf, just hållit sitt tal. Hon påpekade att det är företag som skapar jobb. Och tog temat om närodlad politik vidare genom att vilja agera mot antibiotika i maten på internationell nivå. Vi ska få penicillin hos doktorn, inte genom köttet på grillen.
Men vad betyder Almedalen för valrörelsen och opinionsbildningen? Inte alls så mycket som aktiviter och journalister tror. Till Sveriges Radio säger statsvetaren Jenny Madestam:

— En undersökning häromdagen visade faktiskt på att människor utanför inte i så stor utsträckning tar del av vad som händer här eller tycker att det är viktigt

I Svenska Dagbladet hävdar reportern Göran Eriksson att “Almedalen bekräftar att EU-valet schaktade fram ett nytt politiskt landskap”. Han menar att “det går bra” för — det vill säga: de som uppmärksammas i Almedalen är — partier som talar om annat än den dominerande konflikten kring ekonomisk politik. Med andra ord FI, MP och SD. I Almedalen tycker man det är tråkigt att tala om sådant som jobb, skattepolitik och ekonomiskt ansvarstagande. Roligare med lila balonger, nakenbröstade aktioner och svepande moralism kring miljöansvar där man kan ge sig själv rollen som godhetens apostlar. Eller som Per Gudmundson skriver i SvD: “Frågeställningar som förr endast återfanns hos haschtomtarna i alternativrörelsen dominerar nu debatten i Almedalen.”
Men jag tror inte att jakten på att framstå som de mest rättfärdiga på jorden kommer inte att översättas i röster. Annat än bland de som redan är vänster och aldrig någonsin skulle rösta på borgerligt parti. De påverkar med andra ord inte striden om regeringsmakten.
Inte direkt. Indirekt kan de däremot få motsatt effekt än den tänkta. Denna opinion kan driva vänsterväljarna längre ut på vänsterkanten och tvinga Socialdemokraterna att skärpa sin vänsterretorik under valrörelsens slutskede.
För min del vill jag därför utse Almedalsveckans största förlorare: Stefan Löfven. Även om han var först ut, satte han inte dagordningen. Det gjorde Gudrun Schyman åt honom.
När det gäller bästa talet, kan jag inte avgöra eftersom jag inte lyssnat på alla. Men här är två andra omdömen.
Lena Mellin, Aftonbladet: “Jan Björklund (FP) höll enligt flera paneler denna veckas bästa tal. Björklund vågade vara obekväm. Bland annat slog han fast att det behövs löneskillnader. Löneskillnader ger incitament.”
KG Bergström, Expressen: “Fredrik Reinfeldt (M) är den hittills överlägset bäste talaren i Almedalen i år. Han är repliksnabb, klarar att improvisera. Och publiken skrattade och applåderade. Till skillnad från en del andra partiledare, ser han ut att trivas på scenen.”
Största publikmagneten i Almedalen var enligt Mellin: Feministiskt initiativ “Varje dag drog Gudrun Schyman folkmassor till sitt torgmöte på Donners plats.”
Viktigaste utspelet för oss som inte var i Almedalen, var enligt min mening Alliansens löfte om infrastruktursatsning i järnväg och bobyggande. Det var också årets kupp enligt Lena Mellin: “Stjäla uppmärksamhet är en gren som många politiker behärskar till fulländning. Alltså gjorde Alliansen sitt stora utspel på Miljöpartiets dag.”
Till skillnad från aktivisternas självförhärligande godhetsretorik betyder Allansens utspel något för människors vardag. Visserligen inte omedelbart, men på några års sikt. Infrastrukturen är eftersatt i Sverige. Under årtionden har transfereringar och bidrag satts före statens viktiga uppgift att upprätthålla grunderna för kommunikationer i samhället.
Infrastruktur betyder också jobb och stimulans av ekonomin. Just sådana fundamentala insatser som även liberaler och borgerliga anser att staten ska syssla med.
Om man skalar bort de färgsprakande dagssländorna i samhällsdebatten, de är väldigt många just nu, så tror jag att väljarna ser vad som är substans och vad som är tom retorik. Även om mången journalist och opinionsbildare inte gör det.

Nestorn i ekonomisk forskning har givit ut sina memoarer, och de är utmärkt sommarläsning. Assar Lindbeck, född 1930, har kunnat följa utvecklingen av den svensk välfärdsstaten sedan början av 1950-talet. Memoarernas titel, ”Ekonomi är att välja” (Bonniers, 2012) är en parafras på Olof Palmes tes om att ”politik är att vilja”. De båda var kamrater från studietiden. När Lindbeck under studentriksdagen i maj 1953 fick erbjudande av statsminister Tage Erlander att jobb hos honom tackade han nej, och föreslog Olof Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, svarade Erlander. Posten blev Olof Palmes språngbräda in i partipolitiken.
I memoarerna förklarar han varför han inte valde politiken, även om han varit så intresserad av ekonomisk politik:

Ett skäl att jag valde forskning är helt enkelt att den, åtminstone för mig, är en speciellt intressant, rent av lustfylld verksamhet. Det är en glädje att efter mödosam analys, kanske under loppet av flera år, plötsligt tycka sig se samband man inte tidigare sett eller förstått.
Ett annat motiv för att bli forskare är att jag velat slå vakt om min yttrandefrihet. Den som har en ledande position i [ett parti] har mer begränsad yttrandefrihet än akademiskt verksamma. Ingenting är så kontroversiellt som att uttala en obekväm sanning. Att jag för egen del avstått från den politiska banan beror också på att jag tvivlar på att min personlighet skulle ha passat i sammanhanget. Kanske skulle jag inte ha kunnat kontrollera min spontanitet, vilket är viktigt för en politiker.

Intressant. Och så måste det kanske vara. Men ett stort problem är ju att forskare och akademiker idag inte utnyttjar sin friare ställning så som Lindbeck gjort. De är idag tysta och finns inte i fronten av samhällsdebatten.
Jag har i föreningslivet försökt elda på exempelvis den juridiskt-konstitutionella diskussionen, men det är helt omöjligt att få jurister av facket att delge sina synpunkter offentligt. I USA är det självklart att juristprofessorer och andra kommenterar Högsta Domstolens utslag i viktiga principfrågor. Inte så i Sverige. Här råder största möjliga tystnad, inte minst i centrala filosofiska frågor som äganderätten kontra olika intressen som hela tiden inskränker äganderätten.
Det är en anledning till att jag gillar Assar Lindbeck. Han vågar. Jag minns honom från min ungdomstid på 1980-talet då han (och andra sakkunniga) i SVT kunde få närmast en helkväll i direktsändning för att undervisa svenska folket i aktuella och centrala politiska frågor. Sedan fick politikerna kommentera de sakkunnigas beskrivningar. Jag gillar det upplägget: först fakta och verklighet, sedan politiska åsikter kring detta.
En annan är att han kommer från samma trakter som halva min släkt: Norrbotten. Det är härligt att läsa Lindbecks beskrivning av hembygden i Luleå. Jag känner så väl igen mormor och morfar i den, som bodde några mil inåt landet. Inget smicker. Inget småprat. Och framför allt inget kindpussande. Däremot säga vad man verkligen tycker utan att det uppfattas som ohövligt. Lindbeck skriver:

Men jag har alltid upplevt oss norrbottningar som mer okonstlade och rättframma än exempelvis stockholmare, som jag i stor utsträckning umgåtts med i vuxen ålder … Från hembygden har jag fått med mig en viss medvetet odiplomatisk rättframhet och respektlös attityd mot auktoriteter … Denna inställning har också färgat av sig på mitt motstånd mot trendiga åsikter och värderingar. Man bör inte acceptera en tanke eller värdering bara därför att många andra gör det.

Så skriver någon som vet vad integritet är.
Allt detta efter att ha läst bara 60 sidor. Här finns säkert många godbitar att återkomma till.
Se mer: TV-intervju i En bok, en författare

Dagens Industri har i Almedalen stött på Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann, en av arkitekterna bakom succéframgångarna för partiet det senaste årtiondet. Naturligtvis får han inte frågor om politiska sakfrågor utan om “bilden” av Alliansens valupptakt där det bjöds på discodans, Schlingmann försvarar M:s hånade kick-off.

Men oppositionen hånade det här ganska friskt.
— Ja ja, men oppositionen hånar det mesta.
Men symboler är ju viktiga.
— Absolut, men man kan lyfta fram andra symboler. I efterhand har de begränsad betydelse. Det är politikens innehåll som avgör.

Det är något för etablissemangen borde fundera på i Visby. Att vänsterfolk twittrade hånande om sina politiska motståndare har ingenting med kommande valresultatet att göra. Vänstern kan håna hur mycket de vill. Så länge de lever i sin egen bubbla och tror att symboler och åsikter utkastade som känslouttryck i behov att inför sig själv framstå som en god människa (man kan undra vilka dåliga samveten som ska kompenseras), kommer väljarna inte att hänga på.
Det råder en strid om verklighetsbilder snarare än värderingar. Men de verklighetsbilder väljarna är intresserade av handlar om jobben, om den egna hushållsekonomin, om välfärdens kvalitet (inklusive rätten att själv bestämma över egna välfärdstjänster). Om vänstern tror att en iscensatt discodans på en valupptakt (och hånet mot den) är avgörande, då kommer de att förlora striden.
Kanske är dagens opinionsmätning från Aftonbladet/United Minds ett tecken på detta, Mardrömssiffror för Löfven – Reinfeldt har knappat in rejält. Allianspartierna ökar med 3,1 procentenheter medan rödgröna minskar med 4,2 procentenheter. Det är ett opinionssving på 7,3 procentenheter. “Det är match igen”, som Aftonbladet skriver.