En och annan undrar om jag tappat samhällsintresset helt, eftersom bloggen går på sparlåga. Svaret är näää. Visserligen tycker jag samhällsdebatten, både den svenska och internationella, saknar samma spänst och energi som fanns på 00-talet. Då fanns nyfikenhet kring olika åsikter och perspektiv.
Nu råder stenhård likriktning där de som trampar det minsta utanför en allt smalare åsiktskorridor omedelbart ska stämplas som rasister eller på annat sätt avskyvärda. Dessa ska man överhuvudtaget inte konversera med, eftersom det på något sätt skulle ”legitimera” fel åsikter. En totalitär attityd. (Något Jan Söderqvist inte förstått i sin SvD-krönika)
Därför känns det mer angeläget att göra andra insatser i civilsamhället än att debattera. I sommar har jag gjort första bokslutet för en insamlingsstiftelse jag varit med och bildat. Den hjälper till med värdskapet för internationella stipendiater som studerar vid nya Rotary Peace Center vid Uppsala universitet: peacecenter.se.
I vår tog den första årskullen sin masterexamen i freds- och konfliktforskning — helt finansierade av den ideella sektorn. Genom Rotary får begåvade universitetsstudenter från länder som Azerbaijan, Guatemala, Sri Lanka, men även från väst, möjlighet att studera vidare och komma ut i världen.
Det ger en bra känsla att bidra, om än bara på sitt lilla hörn. Det är en känsla jag upplever att allt färre känner igen och ens vet om att den finns. Samhällsengagemang kräver tid och ger ingen extern belöning, men att själv veta om att man gjort skillnad och en insats för en god sak ger en större inre belöning än jag tror de flesta förstår. Man mår så förbannat mycket bättre när plikten är gjord, som August Strindberg sa. I detta fall den egenpåtagna plikten att frivilligt bidra till att underlätta studier och karriärer inom diplomati, mänskliga rättigheter, lag och ordning.