Är arabvärlden dömd till evigt kaos?

För inte så länge sedan hade det ansetts rasistiskt och missriktat att fråga om araber för evigt är dömda till diktatur eller religiös extremism. Är det något i deras kultur och religion som gör dem oförmögna att bygga stabila och välståndsskapande samhällen?
Men nu hörs ofta dessa frågor öppet och seriöst diskuteras bland akademiker, diplomater och journalister, varav många araber. Det skriver kanadensiske författaren och utrikeskorrespondenten Doug Saunders i Globe and Mail, Arabs are in chaos, but they’re only passing through:

Det är en gammal föreställning att det är något som gör att de omkring 400 miljoner människor som lever i 21 länder mellan Mauretanien och Oman är omöjliga att regera över. Detta grova antagande leder till slutsatsen att om de inte förtrycks av en diktator väljer de religiös extremism. Mot bakgrund av detta synsätt har regionens postkoloniala kungar och diktaturer suttit kvar vid makten i årtionden — och erhållit erkännande och bistånd från länder som Kanada.
Och nu har föreställningarna blivit aktuella igen, efter att regionen sedan den arabiska våren 2011 sjunkit ner i ständiga kontrarevolutioner och kontra-kontrarevolutioner, efter att val i Gaza och Egypten fört obehagliga islamister till makten och efter att Syriens folkuppror fött svarthuvade fundamentalistiska miliser.
Bristerna kan inte belastas religionen ensamt (de största muslimska länderna, Indonesien och Bangladesh har inte samma problem) eller på geografin (icke-arabiska länder i Afrika och Mellanöstern går mycket bättre). Det har något med araberna att göra.

Saunders refererar två böcker som belyser problemen och kommer fram till att arabvärlden inte sjunker ner i kaos utan passerar igenom det.
Mellanösternforskaren Juan Cole (vid University of Michigan) kommer i boken ”The New Arabs: How the Millennial Generation is Changing the Middle East” fram till att den arabiska revolutionen just nu är ungefär där den franska var 1852 eller där öststaterna var efter Pragvåren 1968 krossats: fångar mellan tes och antites. Den stora unga arabiska generationen är mindre benägen att falla för religiösa partier eller auktoritära regimer.
Forskaren Shadi Hamid (vid Brookings Institution) menar i boken ”Temptations of Power” att arabvärlden, istället för att hamna i dödlig ideologisk konflikt om ekonomi (kommunism-kapitalism) hamnat i en dödlig ideologisk konflikt om uttolkning av religion. Detta eftersom västvärldens idéer om frihet, jämlikhet och sekularism förvanskades av arabiska diktaturer till den grad att religiös tro blev motkraften. Och ju mer emot de av diktaturerna förvridna västerländska idéerna de religiösa rörelserna var desto populärare blev de. Därför kan araber idag välja mellan antingen personlig frihet eller demokrati, inte både och.
Hamid menar, tvärt emot vad västvärlden tror, att de religiösa rörelserna blir mer moderata ju hårdare press omvärlden utsätter dem för. Han vill att väst ska införa sanktioner mot de länder som går åt fel håll och belöna dem som utvecklas i rätt riktning, exempelvis med frihandelsavtal.
Ja, jag har aldrig förstått varför väst ger bistånd till regimer som förtrycker sina medborgare. Och det är inte bara Sverige som efter Olof Palme har öst miljarder över massmördare i Afrika och Asien. Även USA och andra västländer ger många miljarder i bistånd till dem som står för allt annat än frihet och pluralism.
Sådana länder borde naturligtvis också uteslutas från världssamfundets fina salar och sammanträdesrum och behandlas som de parias de är för mänskligheten.
Då kanske också arabvärlden kan komma ur kaos och upp på banan där frihet, rättsstat, pluralism och demokrati är självklarheter.