Är staten god och människorna onda?

Varje år i snart ett decennium har jag i ABF-huset på Sveavägen föreläst vid LO:s fackligpolitiska kurs för nya fackligt förtroendevalda på temat ”välfärd från höger”. Årets pass blev ett lika engagerat meningsutbyte som de tidigare.
I min inledning berättar jag att vi gått från ett homogent samhälle där det fanns tydliga preferenser och gemensam syn på vad trygghet är, till ett heterogent samhälle där människor har betydligt mer skilda livsstilar, mål och prioriteringar.
Detta faktum, menar jag, innebär att vi medborgare ser väldigt olika på vad som är trygghet för mig. Då blir det väldigt svårt för staten och politikerna att leverera trygghet åt alla.
Mot detta kommer alltid argumentet att bara staten kan skapa likhet och därmed rättvisa. Om människor själv får välja är de bara egoistiska och tänker bara på sig själva.
Så har det blivit varje år. Snarare än att handla om socialism kontra marknadsliberalism blir det en diskussion om människosyn.
Står man till vänster ser man staten som en garant mot människors ondska. Står man till höger tror man att enskilda människor vill bygga något positivt, vill skapa värde och trygghet. Visst, för sig och de sina, men också för samhället i stort. Vi lever ju i ett samhälle där vi möter fler människor än någonsin tidigare. Ytliga möten, visst. Men vi lever sannerligen inte isolerade och vi påverkas av hur omgivningen mår.
Hur kan man tro att alla andra människor är djävulusiskt egocentrerade, medan man själv anser sig vara en hygglig person?
Jag får varje år försvara företagsamheten som alltid utmålas som extremt girig och enbart styrs av roffarmentalitet. Men varifrån har alla ny teknik och utveckling kommit? Är det statliga utredningar som uppfunnit mobiltelefonen? De bensinsnålare bilarna? De nya effektiva medicinerna? Nej, allt detta har tagits fram genom fristående forskning och omsatts till vardagsbruk av innovativa entreprenörer.
Men all den positiva kraft som alstras i näringslivet existerar inte för dem till vänster. Eller rättare sagt, de tar utvecklingen för given. Den finns där bara — hur nu alla onda företag och människor kan skapa så mycket gott…
Politiken tar hand om frukterna och ser till att de används rättvist, är tanken från vänster. Men så är det ju inte. Om politiken lägger sig i och styr och ställer så upphör ju den frihet som krävs för att tänka nytt och skapa det förut okända.  Om politikerna hade börjat ransonera koppar när allt större del av världen började använda telefon, hade man kanske omintetgjort utvecklingen av mobiltelefoner som gjort att koppar inte behövs till telefonkablar i den utsträckning politikerna förutsåg på 1980-talet.
Jag frågade deltagarna om de vill frysa verkligheten som den är denna dag, för att aldrig förbättra den, utveckla den? Det är ju vad man behöver göra om man ska fördela alla resurser rättvist. Då måste man veta vad som finns. Då blir det bara besvärligt om något nytt dyker upp.
Priset för utveckling är frihet som innebär att allt inte hela tiden blir rättvist. Men allt blir bättre för alla, om än i olika takt.
Jag skulle gärna se mer av diskussion kring dessa mer fundamentala frågor om människosyn och drivkrafter bakom utveckling.  Är dock tacksam att LO och ABF givit mig möjlighet att ventilera dem någon gång om året.

Dagens klipp: ja-nej-ja-nej

Nu på morgonen ställde SVT:s Lennart Persson två finansministerkandidater mot varandra. Han kuppade och gav dem var sin skylt med ”Ja” på ena sidan och ”Nej” på andra. Sedan skulle de svara på korta frågor med skyltarna istället för att prata. Magdalena Andersson (S) blev nervös och sa att politiker har svårt att svara ja och nej.
När de båda fick frågan ”Behålla Rut-avdraget som det är idag?” höll finansminister Anders Borg (M) stabilt skylten och visade ”Ja”, medan Andersson började snurra på skylten, Nej-Ja-Nej-Ja. Hon tvingades medge, ”Vi gör mindre justeringar. Vi sänker taket.”
Sedan kom frågan ”Slopa avdragsrätten för pensionsförsäkringar?” Åter började Andersson snurra skylten, Ja-Nej-Ja-Nej. ”Vi har inte satt ner foten där.”
Tydligare än så kunde det väl inte illustreras att Anders Borg har klart för sig vilken ekonomisk politik regeringen står för, medan oppositionen inte vill ge några raka besked — särskilt inte negativa. Man vill mörka sin finansiering av alla bidragslöften.
Det här va ”bra teve”.

Tolerans i konsensuskulturen

I kristna tidningen Världen idag för chefredaktören Lukas Bengtsson intressant resonemang om nutidens inneord ”tolerans”. I ledare skriver han:

Ordet tolerans kommer från det latinska ordet tolerare, som betyder ungefär ”att härda ut, att stå ut med”. Tolerans inom politiken handlar således om att stå ut med uppfattningar man själv inte delar …
Vi kan notera en glidning i språkbruket. Begreppet tolerans har urholkats på sitt egentliga innehåll för att ersättas med ett annat innehåll. Tolerans, som egentligen handlar om att ”härda ut andra åsikter”, används nu i stället för att ”befästa egna åsikter” och sortera bort uppfattningar man inte gillar. Toleransen blir det vapen som ska skydda konsensuskulturen från angrepp från oliktänkande. Men ärligt talat, hur svårt är det att vara tolerant mot någon av samma uppfattning? Det är ungefär som att en glassälskare skulle härda ut en stor mjukglass. Vår tolerans prövas först i relation till någon av annan uppfattning.
Det finns ett antal frågor där konsensuskulturen har bestämt vad vi ska tycka. Det gäller främst frågor som rör äktenskap, sexualitet och människovärde. Abortfrågan betraktas som färdigförhandlad av konsensuskulturens grindväktare. Äktenskapsfrågan likaså. Oliktänkare i dessa frågor betraktas därför som femtekolonnare. All saklig debatt förväntas, av någon märklig anledning, att upphöra i just dessa frågor. Bara för att riksdagen en gång har bestämt sig. Men så fungerar det inte i andra frågor. Och så fungerar inte heller en verklig demokrati. I en demokrati lever samtalet vidare och nya argument prövas ständigt. På samma sätt som jobbskatteavdrag, a-kassenivåer och andra reformer ständigt omprövas.

Ja, vi ser en parallell och absurd utveckling: ju mer ordet tolerans används i samhällsdebatten, desto mer försvagas toleransen i praktiken.
Denna lek med ord som pågår är livsfarlig. Den urholkar möjligheten till en demokratisk och öppen debatt. Om orden förlorar sin betydelse kan vi ju inte längre föra samtal. Åsikter måste, när orden förlorat innebörd, istället framföras genom att i handling främja dem man gillar och samtidigt ta avstånd ifrån, stoppa och tysta de röster som man inte gillar. Samhället regredierar tillbaka till ett primitivt stadium där knytnävarna avgör.
Utvecklingen måste brytas. Tolerans för oliktänkande måste upprättas, samtidigt som gränsen för toleransen blir tydlig. Den som tillgriper hot och våld och inte ställer upp på pluralism har klivit utanför toleransens och upplysningens gräns. Då, men först då, har man gjort sig förtjänt av intolerans. Vi måste göra gränsen mellan debatt och handgripligheter, mellan meningsutbyte och våld tydligare.
Men istället tycker jag mig se att gränsen håller på att suddas ut. Den som anser sig ha ett gott mål låter detta rättfärdiga hot och våld mot dem som står i vägen för det goda målet. Detta är vägen till mer våld och upplösning av civilisationen.

Fria förskolor har högre kvalitet

Det råder klappjakt på alla alternativ till stat och kommun i välfärden. Medierna blåser upp brister som enskilda skolor kan ha, men tystar ner alla brister i kommunala skolor. Det gör att väljarna får den grovt vinklade bilden som socialister vill ha: vinster är något fult som förstör kvaliteten.
Men det är myter. Varje gång seriösa studier genomförs visar det sig att privata alternativ är minst lika bra som offentliga. Ofta visar sig de privata verksamheterna som grupp ha bättre resultat än det offentliga.
Senast dokumenterades det av självaste Kommunalarbetarförbundet. Rapportens resultat passade dock inte den socialdemokratiska ledningen. Friskolornas riksförbund skriver i ett pressmeddelande:

I en ny rapport från Kommunal riktas kritik mot dagens system med fristående förskolor, trots att rapporten visar att det är där kvaliteten är som högst. Fristående förskolor har högre personaltäthet, mindre barngrupper, nöjdare personal och nöjdare föräldrar.
– Det är synd att Kommunal bygger upp en konflikt mellan driftsformerna i stället för att lyfta fram vad framgångsrika förskolor gör bra, säger Claes Nyberg.

Socialister vill förtiga det som fungerar bra, enbart för att fullfölja ideologiska dogmer. Vem tjänar på det? Inte eleverna i alla fall.
En annan studie som regelbundet genomförs, Svenskt Kvalitetsindex 2013, dokumenterar bl a nöjdhet och kvalitetsutveckling i olika former av samhällsservice. I deras mätningar hamnar friskolan i topp vad gäller nöjdhet:

Förskolan är en av de kommunala verksamheter som får mycket höga nöjdhetsbetyg och man har dessutom ökat jämfört med fjolåret. Även grundskolan uppvisar en ökning i nöjdhet, dock är den mindre än förskolans och man har fortfarande en bit kvar till den sistnämndas nivå. /…/ Såväl förskola som grundskola i privat regi får högre betyg än deras kommunala motsvarighet.

Samma resultat visar även Skolverkets föräldraundersökning från 2012:

Kvaliteten i svenska förskolor är överlag mycket hög och föräldrarna är väldigt nöjda. I fristående förskolor är de generellt ännu mer nöjda.

Att lägga fällben för friskolor är alltså att förstöra verksamhet som elever och föräldrar uppskattar. De ska enligt vänsterpartierna nöja sig med färre och sämre alternativ. Det ska vara jämngrå kommunal förvaltning för hela slanten.

Republikanerna går mot seger i höst

I höst är det mellanårsval i USA: alla kongressledamöter och en tredjedel av senatorerna möter väljarna första tisdagen i november. Republikanerna har redan majoriteten i representanthuset och har goda möjligheter att vinna majoriteten i senaten.
Förra tisdagen hölls fyllnadsval i ett kongressdistrikt i Florida där Obama vann både 2008 och 2012. Men republikanerna vann valet, till betydande del på kritik av presidentens nya sjukförsäkringssystem, ObamaCare. Den här valreklamen på 30 sekunder blev förödande för demokraternas kandidat Alex Sink:

President Obama ligger lika illa till i opinionen som George W Bush inför hans sista mellanårsval, vilket denna graf visar:

Washington Post rapporterar:

Republikanerna måste vinna tre av följande åtta stater för att återta majoritet i senaten: Arkansas, Alaska, Colorado, Iowa, Louisiana, Michigan, New Hampshire och North Carolina. Av dessa åtta vann republikanske presidentkandidaten Mitt Romney fyra 2012.

Det låter ju högst troligt, särskilt som tidningen menar att republikanerna varit framgångsrika i att nominera seriösa och valbara kandidater.
Men ännu väntar vi på vilka som kan bli framträdande presidentkandidater för republikanerna och demokraterna inför striden om Vita huset 2016. Där verkar det ännu vara tunt med tunga namn. När CNN frågade republikanska väljare (i feb/mars) gav de följande stöd till tänkbara presidentkandidater:
16% Rand Paul, 51, senator
15% Paul Ryan, 44, kongressman, vicepresidentkandidat 2012
11% Rick Perry, 64, guvernör i Texas
10% Mike Huckabee, 58, programledare, fd guvernör i Arkansas
9% Jeb Bush, 61, affärsman, fd guvernör i Florida
8% Chris Christie, 51, guvernör i New Jersey
8% Ted Cruz, 44, senator
5% Marco Rubio, 43, senator
Mest namnkunnige är väl Jeb Bush, vars bror och far varit president. Många tror att det kan komma att stå mellan honom och Hillary Clinton, vars man varit president. Det vore inte bra för Amerikas tradition av social mobilitet att dessa ”kungafamiljer” roffade åt sig makten igen.
Men att vilja ha ett nytt fräscht namn är inte heller särskilt lockande efter Barack Obamas alltför snabba flytt in i Vita huset (från totalt okänd lokalpolitiker 2004 till president 2008).

Ryssarna hånskrattar åt Barack Obama

Inte nog med att Rysslands president Vladimir Putin deklarerat i tal idag att man segrat: Krim är nu ryskt, rapporterar Reuters i Putin signs Crimea treaty.
Man gör också USA:s president till åtlöje. ABC News rapporterar i Russian Deputy PM Laughs at Obama’s Sanctions:

Rysslands vice premiärminister Dmitry Rogozin skrattar bort president Obamas sanktioner mot honom. På Twitter frågar han “kamrat @BarackObama” vilken ”skojare” som kom på idén med sanktionslistan …
Vladislav Surkov, nära rådgivare till Putin, är en annan av dem som Obamas sanktioner riktas emot. Också han skrattar åt USA när han talade med en rysk tidning: ”Det är en stor ära för mig. Jag har inga bankkonton utomlands … Jag förlorar ingenting.”

Aldrig har jag upplevt USA så svagt och impotent som nu. Putin sopar banan med Obama som mest framstår som en fjant som man kan driva med.
Jag gissar att Putin nu låtsas som att han är nöjd med att ha inkorporerat Krim till Ryssland och räknar med att väst ska lugna ner sin retorik. När så sker, kommer han att ockupera nästa område som han strategiskt anser ska tillhöra Ryssland.
När demokratier har svaga ledningar kan auktoritära regimer ta för sig därför att man inte har någon respekt för dem som bara pratar och aldrig står för något i handling.
Väst behöver andra politiska ledare än dem man nu har. Det här hade inte hänt med Thatcher, Reagan eller George W Bush vid makten.

Regeringen tar in på oppositionen

Alla som sagt att regeringen är körd inför valet i höst bör studera Sifomätningen som publiceras idag (intervjuer utförda 3-13 mars). På en månad har avståndet mellan den rödgröna oppositionen och regeringen minskat med 5,3 procentenheter. Från 16,8 till 11,5 procentenheter. Två sådana mätningar till och Alliansen är i ledningen.
Mätningen bekräftar det jag här påpekat flera gånger: opinionsläget är ingalunda avgjort.
Varför är jag inte förvånad? Därför att det rödgröna övertaget bygger på luft. Socialdemokraterna har inte föreslagit någonting som motiverar ett övertag. Tvärtom har framgångarna i opinionsmätningarna byggt på väljarnas tomma och grundlösa förhoppningar. När dessa förhoppningar under valrörelsen omsätts i konkreta förslag från Stefan Löfven kommer många att bli ytterst besvikna över att deras egna fantasier inte infrias.
Alliansen har inte heller kännetecknats av energi och entusiasm, men den har en politik som väljarna i huvudsak känner till. Man står på fast mark och kan röra sig uppåt i opinionen. Det omvända gäller de röda och gröna: de finns högt uppe i det blå och har troligen främst en färdriktning att vänta: nedåt.
– – – – – –
Jämförelse med Sifo för fyra år sedan (mars 2010) då Alliansen segrade i valet på hösten:
Socialdemokraterna: nu 34,1 — fyra år sedan 34,0
Miljöpartiet: nu 10,1 — fyra år sedan 10,6
Vänsterpartiet: nu 6,3 — fyra år sedan 5,6
Moderaterna: nu 24,2 — fyra år sedan 30,8
Centerpartiet: nu 4,7 — fyra år sedan 4,7
Folkpartiet: nu 5,4 — fyra år sedan 5,9
Kristdemokraterna: nu 4,7 — fyra år sedan 3,8
Som synes ligger de mindre borgerliga partierna bättre till i förhållande till fyraprocentspärren nu än för fyra år sedan. De som gör spärren till en stor fråga har ett uppenbart partipolitiskt syfte: gynna vänstersidan.

‘Antivåldsaktivister’ tillgriper våld

I svensk samhällsdebatt fokuserar man på högerextrema och blundar för det våld som vänsterextremister ägnar sig åt.
Vänsterextremisterna i Afa kan därför flytta fram sina positioner. Nu har man även börjat hota andra vänstergrupper. DN rapporterar i Afa hotar att sabotera Ung Vänsters manifestation:

När [Ung Vänster] förklarade att de inte kunde lova Afas representanter någon talartid blev situationen snabbt hotfull. Ombudsmännen bad då männen att gå ut. På gatan fortsatte männen att göra aggressiva utfall.
– De krävde att få tala på manifestationen annars skulle de förstöra den och göra det svårt för Ung Vänster i framtiden, säger Ung Vänsters talesperson.
Männen ska också ha kallat ombudsmännen för ”fitta” och sagt att de ”skulle pissa på dem”, samt uppträdde så högljutt att flera boenden i huset reagerade.

Samtidigt förklarar Ung Vänster extremisterna när DN frågar, Hur kan ni arrangera en manifestation mot våld och samtidigt samarbeta med Afa som är kända våldsverkare?

– Vi vill ha en demonstration som är så bred och öppen som möjligt och då välkomnar vi alla. Vi sitter inte i den positionen att vi kan välja. Och jag tycker inte Afa är våldsverkare, de är för anti-fascism.
– Men självklart är det som har hänt jättetråkigt.

Det är så att man undrar vad skillnaden är mellan ”antifascister” och fascister. Båda föraktar liberal och fri debatt. Båda använder hot och våld för att försöka tvinga på andra deras uppfattningar. Båda är hot mot vår demokrati.
Men av någon anledning ses det mellan fingrarna när vänsterextremister agerar totalitärt.

Går staten att styra?

I nya numret av Axess lyfts de viktiga frågor som annars tigs ihjäl. Som universitetens politisering, där särskilt statsvetenskapens valforskning fullständigt sågas, helt välförtjänt. Men mest tankar väcker temat om hur staten ska styras, om den alls går att styra.
Ekonomiprofessor Bengt Jacobsson skriver om utvecklingen i staten från 1960-talet:

Till att börja med passade mål- och resultatstyrningen det ideal som fanns i samhället om planering och socialt ingenjörskap … Efter hand när samhällsplanering som ideal började ersättas av mer liberala tankar och idéer, kom ändå teknikerna att leva vidare. Idéer om det rationellt planerade samhället där livet kunde läggas till rätta ersattes av idéer om den rationellt planerade organisationen…
Erfarenheterna av mål- och resultatstyrningen som politiskt styrinstrument har inte varit positiva. Den politiska styrningen underlättades inte. Politiker överlät målformulerandet till tjänstemän. Det var svårt att mäta prestationer och ännu svårare att mäta prestationernas effekter. Det uppstod en väldig tillväxt i papper, dokument och seminarier där man skulle formulera mål. Antropologer med intresse för sekulära riter kunde med viss fascination följa de danser till den organisatoriska rationalitetens lov som kom att utföras i förvaltningarna. Och när politikerna verkligen ville styra, använde de sig av andra sätt att styra än att formulera nya mål.

Han pekar på hur myndigheter numera lever egna liv:

Myndigheter hade i allt högre grad kommit att se sig som ”riktiga” organisationer med egna visioner, identiteter och dagordningar …

Ja, inte sällan får jag intryck av att politiker uppträder som byråkrater, medan myndighetsföreträdare står för synnerligen ideologiska och handgripliga agendor inom sina revir i förvaltningen.
Men när Jacobsson kommer till alternativ styrning håller jag inte alls med. Han vill låta myndigheterna bestämma själva — ”lita på de professionella” är rubriken på hans artikel. Det är ju just den filosofin som ligger bakom målstyrningen i kombination med förbudet mot ministerstyre. Här har Sverige en världsunik förvaltningstradition (tillsammans med Finland). Ministrar får inte lägga sig i myndigheternas operativa beslut, utan ska styra genom mål, budgetar, lagar och förordningar.
Men denna separation mellan politik och förvaltning förutsätter att tjänstemännen i förvaltningarna inte har egna politiska agendor, utan lever efter den gamla svenska ämbetsmannatraditionen om omutlighet och opartiskhet. Men denna tradition är borta. Myndigheter befolkas av aktivister som på olika sätt övertolkar lagar och regler i vissa ideologiska riktningar. Strandskyddet är ett exempel där regeringen avsåg att liberalisera reglerna för fastighetsägare att bygga på sin egen tomt, men i praktiken har länsstyrelsernas tjänstemän skärpt tillämpningen och driver opinionsbildning mot nya lagstiftningen.
Internationaliseringen gör det också besvärligt för Sverige i EU. När ministrar åker till Bryssel och diskuterar med kollegor, har de inte samma befogenheter. Egentligen borde myndighetsfolket åka till Bryssel medan politikerna kan stanna i Sverige och skriva måldokument som ingen bryr sig om.
Sverige tillämpade, delvis, Montesquieus maktdelningslära i 1809 års grundlag. Riksdagen stiftade lagar och beslutade om statsbudget och skatter. Kungen hade den verkställande makten. Och ämbetsmännen var fria från ministerstyre.
Med demokratin och parlamentarismen försvann maktdelningen. Det är skadligt när all makt samlas i en hand. Demokrati kan spåra ur, vilket Weimarrepubliken visade. Så illa kommer det säkert inte att gå i Sverige, men vi har tydliga tecken på vad den försvunna maktdelningen inneburit. De kontrollorgan som var starka efter 1809 års grundlag (och där Sverige var internationellt uppmärksammad innovatör på författningspolitik genom införande av Justitieombudsmannen, JO, som fick cirka 20 statstjänstemän om året fällda i domstol för tjänstefel) har blivit fullständigt tandlösa. Kritik från JO och Riksrevisionen resulterar på sin höjd i axelryckningar.
Ett sätt att återskapa maktdelning vore att åter skilja på lagstiftande och verkställande makt, genom skilda val till båda. Riksdagen kan väljas som nu, men också statsministern borde väljas direkt av folket i allmänt val. Statsministern blir då ansvarig för den verkställande makten, ansvarig inför folket för myndigheternas arbete ända ner till ärenden som gäller enskilda medborgare. Riksdagens uppgift blir, utöver att stifta lagar och anta statsbudget, att granska statsmakten och dess ämbetsmän.
Då skulle myndigheter som leker ideologisk lekstuga kunna tillrättavisas, vilket inte får ske idag på grund av förbudet mot ministerstyre. Idag löper byråkraterna amok och ingen får stoppa dem. Här skulle en tudelad politisk makt kunna skapa både kontroll och styrning.

Putin och Obama – lika svaga?

Det finns många intressanta analyser att läsa om vad som egentligen orsakat Krimkrisen. Oomtvistat är att oroligheterna startade när Ukrainas rysslojale president Viktor Janukovytj 21 november 2013 avbröt förhandlingarna med EU om samarbete. Han ska ha fått en rejäl muta av Putin för att vända EU ryggen. Den västorienterade delen av befolkningen gick ut på gatorna för att protestera. När tiotals människor dödas av Janukovytj-regimen 18 februari 2014 trappas oroligheterna upp. Janukovytj insåg att han förlorat greppet om landet och flydde till Ryssland. Putin skickade in trupper i Ukraina, främst på Krim.
Kolumnisten Charles Krauthammer säger i Fox New att det inte var Europas svaghet som bidrog till krisen, utan Amerikas:

Att gå in i Ukraina och ta över, att invadera Krim, är ett stort steg. Och Putin kunde bara gjort det med en amerikansk president som från första början visat att han lever i en fantasivärld. Kommer ni ihåg talet Obama gav i FN i början på hans ämbetsperiod? Han sa att ingen nation kan eller borde dominera andra. Jag menar, det finns inte en 12-åring som tror på det där. Och han sa att maktspelet mellan nationer rotad i motsättningarna under kalla kriget inte hör hemma i vår sammanlänkade värld. [Det är] som om han menar att territoriella anspråk inte längre förekommer i vårt århundrade, som om detta inte varit en konstant i hela mänsklighetens historia sedan Hannibal. [Obamaadministrationen] föreställer sig en sammanlänkad värld där klimatförändringar är det största hotet och de blir chockade när ryssarna faktiskt är intresserade av territorium.

Intressant analys. Flera ställer sig frågan om Putin vågat göra det han gjort om Ronald Reagan suttit i Vita huset. Svaret är självskrivet.
Men i Washington Post gör kolumnisten David Ignatius en annan analys som går ut på att Putin begått ett katastrofalt misstag:

Putins agerande i Krim tycks bygga på ett djupt missförstånd om möjligheten att backa tillbaka processen som ledde till Sovjetunionens upplösning 1991. Ju längre Ryssland vadar in på den revanschistiska vägen, desto värre kommer problemen att bli … Vad Putin framför allt inte förstår är att centrum i gamla Sovjetväldet har förflyttats västerut. Polen och Tjeckien är välståndsskapande medlemmar av EU. Länderna som förr utgjorde Jugoslavien har överlevt sin blodiga upplösning och de flesta har blivit starka demokratier …
Möjligheten för Putin är nästan exakt motsatsen till hans antikverade vision av återställare. Det är bara genom att närma sig väst som Ryssland kan komma ur sin demografiska och politiska fälla. År efter år blir det ryska politiska systemet mer likt orientalisk depotism — med Moskva närmare Kazakstan än Tyskland. Alternativet är för Ukraina att dra Ryssland med sig mot väst …
Putins Ryssland kan mycket väl begå fler misstag. Vi kan komma att se en kaskad av felsteg som för ryska trupper djupare in i Ukraina och sätter scenen för ett inbördeskrig. Det är den typen av missbedömningar som leder till katastrofala konsekvenser. Obama bör försöka avskräcka rysk aggression utan att specificera vad USA:s upptrappning kan bestå av. Men Amerika och Europa borde enas om att denna historia handlar om Putins brott mot internationell rätt. Jag bleve glad om vi kunde förhindra ryska misstag, men så här långt insisterar Putin på att göra fel.

Visst är det Ryssland som gör fel. Men frågan är om inte väst har inbjudit Putin, som ser makt som den starkes rätt, till att agera genom att ge intryck av att väst inte kommer att våga svara på aggressionen. Margaret Thatcher var på senare år självkritisk om Falklandskriget och sa att kriget delvis berodde på att UD och hennes regering inte varit tydliga nog mot Argentina om att man kommer att försvara öarna och dess brittiska befolkning. När man har med råskinn att göra behöver man visa tänderna för att förhindra att våld utbryter.
Det var Theodor Roosevelt som sa att USA borde tala mjukt men bära en stor påk (”speak softly, and carry a big stick”). Många menar att Obama nu talar mjukt men bara bär på en liten pinne.
Därför är det rimligt att som Walter Russell Mead i American Interest konstatera att detta är ett enormt bakslag för president Obama:

Medan president Obama söker efter något slags svar på Rysslands agerande i Ukraina kan riskerna för hans utrikespolitik inte vara större. Putins Krimäventyr är inte bara ett bakslag för Amerikas planer för Ukraina, det skakar om fundamenten i presidentens världsomspännande strategi och i ett värstascenario kan det allvarligt skada presidenten på hemmaplan …
Det är alltmer troligt att Putin kommer gå till historien som en misslyckad statsbyggare, en man som gjorde fel vägval för Ryssland och förvärrade den redan tunga historiska bördan för landet. Men det är på lång sikt, och olyckligtvis för spinndoktorerna i Vita huset, inget som hjälper president Obama nu. På kort sikt har Putin satt Obama i en fruktansvärd situation. Obamas utrikespolitik är beroende av tre idéer: att en fungerande relation med Ryssland ska kunna hjälpa USA att stabilisera Mellanöstern, att ett antal amerikanska fiender är villiga att göra upp på basen av acceptabla kompromisser, och att Obama är smart nog att veta vilka vi kan lita på. Putins attack på Ukraina skapar frågetecken kring alla tre utgångspunkter. …
Om Obama kan vara så här blind och missbedöma Putin, hur väl kan han då läsa det betydligt mer svårtolkade iranska ledarskapet? Obamas visdom är något underminerad av misslyckandet att förstå det mest elementära om Vladimir Putin.

Just så. Inom diplomati är förtroende högvaluta. Även om ingen annan än Putin skapat krisen, har Obama väckt fler frågetecken kring om han har förmågan att vara ledare i världspolitiken. Förstår han realiteter eller lever han i en bubbla av önsketänkande?
Mitt intryck är att både Ryssland och Amerika har presidenter som, på olika sätt, inte behärskar den tid i vilken vi lever.