Tolerans i konsensuskulturen

I kristna tidningen Världen idag för chefredaktören Lukas Bengtsson intressant resonemang om nutidens inneord ”tolerans”. I ledare skriver han:

Ordet tolerans kommer från det latinska ordet tolerare, som betyder ungefär ”att härda ut, att stå ut med”. Tolerans inom politiken handlar således om att stå ut med uppfattningar man själv inte delar …
Vi kan notera en glidning i språkbruket. Begreppet tolerans har urholkats på sitt egentliga innehåll för att ersättas med ett annat innehåll. Tolerans, som egentligen handlar om att ”härda ut andra åsikter”, används nu i stället för att ”befästa egna åsikter” och sortera bort uppfattningar man inte gillar. Toleransen blir det vapen som ska skydda konsensuskulturen från angrepp från oliktänkande. Men ärligt talat, hur svårt är det att vara tolerant mot någon av samma uppfattning? Det är ungefär som att en glassälskare skulle härda ut en stor mjukglass. Vår tolerans prövas först i relation till någon av annan uppfattning.
Det finns ett antal frågor där konsensuskulturen har bestämt vad vi ska tycka. Det gäller främst frågor som rör äktenskap, sexualitet och människovärde. Abortfrågan betraktas som färdigförhandlad av konsensuskulturens grindväktare. Äktenskapsfrågan likaså. Oliktänkare i dessa frågor betraktas därför som femtekolonnare. All saklig debatt förväntas, av någon märklig anledning, att upphöra i just dessa frågor. Bara för att riksdagen en gång har bestämt sig. Men så fungerar det inte i andra frågor. Och så fungerar inte heller en verklig demokrati. I en demokrati lever samtalet vidare och nya argument prövas ständigt. På samma sätt som jobbskatteavdrag, a-kassenivåer och andra reformer ständigt omprövas.

Ja, vi ser en parallell och absurd utveckling: ju mer ordet tolerans används i samhällsdebatten, desto mer försvagas toleransen i praktiken.
Denna lek med ord som pågår är livsfarlig. Den urholkar möjligheten till en demokratisk och öppen debatt. Om orden förlorar sin betydelse kan vi ju inte längre föra samtal. Åsikter måste, när orden förlorat innebörd, istället framföras genom att i handling främja dem man gillar och samtidigt ta avstånd ifrån, stoppa och tysta de röster som man inte gillar. Samhället regredierar tillbaka till ett primitivt stadium där knytnävarna avgör.
Utvecklingen måste brytas. Tolerans för oliktänkande måste upprättas, samtidigt som gränsen för toleransen blir tydlig. Den som tillgriper hot och våld och inte ställer upp på pluralism har klivit utanför toleransens och upplysningens gräns. Då, men först då, har man gjort sig förtjänt av intolerans. Vi måste göra gränsen mellan debatt och handgripligheter, mellan meningsutbyte och våld tydligare.
Men istället tycker jag mig se att gränsen håller på att suddas ut. Den som anser sig ha ett gott mål låter detta rättfärdiga hot och våld mot dem som står i vägen för det goda målet. Detta är vägen till mer våld och upplösning av civilisationen.