Är staten god och människorna onda?

Varje år i snart ett decennium har jag i ABF-huset på Sveavägen föreläst vid LO:s fackligpolitiska kurs för nya fackligt förtroendevalda på temat ”välfärd från höger”. Årets pass blev ett lika engagerat meningsutbyte som de tidigare.
I min inledning berättar jag att vi gått från ett homogent samhälle där det fanns tydliga preferenser och gemensam syn på vad trygghet är, till ett heterogent samhälle där människor har betydligt mer skilda livsstilar, mål och prioriteringar.
Detta faktum, menar jag, innebär att vi medborgare ser väldigt olika på vad som är trygghet för mig. Då blir det väldigt svårt för staten och politikerna att leverera trygghet åt alla.
Mot detta kommer alltid argumentet att bara staten kan skapa likhet och därmed rättvisa. Om människor själv får välja är de bara egoistiska och tänker bara på sig själva.
Så har det blivit varje år. Snarare än att handla om socialism kontra marknadsliberalism blir det en diskussion om människosyn.
Står man till vänster ser man staten som en garant mot människors ondska. Står man till höger tror man att enskilda människor vill bygga något positivt, vill skapa värde och trygghet. Visst, för sig och de sina, men också för samhället i stort. Vi lever ju i ett samhälle där vi möter fler människor än någonsin tidigare. Ytliga möten, visst. Men vi lever sannerligen inte isolerade och vi påverkas av hur omgivningen mår.
Hur kan man tro att alla andra människor är djävulusiskt egocentrerade, medan man själv anser sig vara en hygglig person?
Jag får varje år försvara företagsamheten som alltid utmålas som extremt girig och enbart styrs av roffarmentalitet. Men varifrån har alla ny teknik och utveckling kommit? Är det statliga utredningar som uppfunnit mobiltelefonen? De bensinsnålare bilarna? De nya effektiva medicinerna? Nej, allt detta har tagits fram genom fristående forskning och omsatts till vardagsbruk av innovativa entreprenörer.
Men all den positiva kraft som alstras i näringslivet existerar inte för dem till vänster. Eller rättare sagt, de tar utvecklingen för given. Den finns där bara — hur nu alla onda företag och människor kan skapa så mycket gott…
Politiken tar hand om frukterna och ser till att de används rättvist, är tanken från vänster. Men så är det ju inte. Om politiken lägger sig i och styr och ställer så upphör ju den frihet som krävs för att tänka nytt och skapa det förut okända.  Om politikerna hade börjat ransonera koppar när allt större del av världen började använda telefon, hade man kanske omintetgjort utvecklingen av mobiltelefoner som gjort att koppar inte behövs till telefonkablar i den utsträckning politikerna förutsåg på 1980-talet.
Jag frågade deltagarna om de vill frysa verkligheten som den är denna dag, för att aldrig förbättra den, utveckla den? Det är ju vad man behöver göra om man ska fördela alla resurser rättvist. Då måste man veta vad som finns. Då blir det bara besvärligt om något nytt dyker upp.
Priset för utveckling är frihet som innebär att allt inte hela tiden blir rättvist. Men allt blir bättre för alla, om än i olika takt.
Jag skulle gärna se mer av diskussion kring dessa mer fundamentala frågor om människosyn och drivkrafter bakom utveckling.  Är dock tacksam att LO och ABF givit mig möjlighet att ventilera dem någon gång om året.