I nya numret av Axess lyfts de viktiga frågor som annars tigs ihjäl. Som universitetens politisering, där särskilt statsvetenskapens valforskning fullständigt sågas, helt välförtjänt. Men mest tankar väcker temat om hur staten ska styras, om den alls går att styra.
Ekonomiprofessor Bengt Jacobsson skriver om utvecklingen i staten från 1960-talet:
Till att börja med passade mål- och resultatstyrningen det ideal som fanns i samhället om planering och socialt ingenjörskap … Efter hand när samhällsplanering som ideal började ersättas av mer liberala tankar och idéer, kom ändå teknikerna att leva vidare. Idéer om det rationellt planerade samhället där livet kunde läggas till rätta ersattes av idéer om den rationellt planerade organisationen…
Erfarenheterna av mål- och resultatstyrningen som politiskt styrinstrument har inte varit positiva. Den politiska styrningen underlättades inte. Politiker överlät målformulerandet till tjänstemän. Det var svårt att mäta prestationer och ännu svårare att mäta prestationernas effekter. Det uppstod en väldig tillväxt i papper, dokument och seminarier där man skulle formulera mål. Antropologer med intresse för sekulära riter kunde med viss fascination följa de danser till den organisatoriska rationalitetens lov som kom att utföras i förvaltningarna. Och när politikerna verkligen ville styra, använde de sig av andra sätt att styra än att formulera nya mål.
Han pekar på hur myndigheter numera lever egna liv:
Myndigheter hade i allt högre grad kommit att se sig som ”riktiga” organisationer med egna visioner, identiteter och dagordningar …
Ja, inte sällan får jag intryck av att politiker uppträder som byråkrater, medan myndighetsföreträdare står för synnerligen ideologiska och handgripliga agendor inom sina revir i förvaltningen.
Men när Jacobsson kommer till alternativ styrning håller jag inte alls med. Han vill låta myndigheterna bestämma själva — ”lita på de professionella” är rubriken på hans artikel. Det är ju just den filosofin som ligger bakom målstyrningen i kombination med förbudet mot ministerstyre. Här har Sverige en världsunik förvaltningstradition (tillsammans med Finland). Ministrar får inte lägga sig i myndigheternas operativa beslut, utan ska styra genom mål, budgetar, lagar och förordningar.
Men denna separation mellan politik och förvaltning förutsätter att tjänstemännen i förvaltningarna inte har egna politiska agendor, utan lever efter den gamla svenska ämbetsmannatraditionen om omutlighet och opartiskhet. Men denna tradition är borta. Myndigheter befolkas av aktivister som på olika sätt övertolkar lagar och regler i vissa ideologiska riktningar. Strandskyddet är ett exempel där regeringen avsåg att liberalisera reglerna för fastighetsägare att bygga på sin egen tomt, men i praktiken har länsstyrelsernas tjänstemän skärpt tillämpningen och driver opinionsbildning mot nya lagstiftningen.
Internationaliseringen gör det också besvärligt för Sverige i EU. När ministrar åker till Bryssel och diskuterar med kollegor, har de inte samma befogenheter. Egentligen borde myndighetsfolket åka till Bryssel medan politikerna kan stanna i Sverige och skriva måldokument som ingen bryr sig om.
Sverige tillämpade, delvis, Montesquieus maktdelningslära i 1809 års grundlag. Riksdagen stiftade lagar och beslutade om statsbudget och skatter. Kungen hade den verkställande makten. Och ämbetsmännen var fria från ministerstyre.
Med demokratin och parlamentarismen försvann maktdelningen. Det är skadligt när all makt samlas i en hand. Demokrati kan spåra ur, vilket Weimarrepubliken visade. Så illa kommer det säkert inte att gå i Sverige, men vi har tydliga tecken på vad den försvunna maktdelningen inneburit. De kontrollorgan som var starka efter 1809 års grundlag (och där Sverige var internationellt uppmärksammad innovatör på författningspolitik genom införande av Justitieombudsmannen, JO, som fick cirka 20 statstjänstemän om året fällda i domstol för tjänstefel) har blivit fullständigt tandlösa. Kritik från JO och Riksrevisionen resulterar på sin höjd i axelryckningar.
Ett sätt att återskapa maktdelning vore att åter skilja på lagstiftande och verkställande makt, genom skilda val till båda. Riksdagen kan väljas som nu, men också statsministern borde väljas direkt av folket i allmänt val. Statsministern blir då ansvarig för den verkställande makten, ansvarig inför folket för myndigheternas arbete ända ner till ärenden som gäller enskilda medborgare. Riksdagens uppgift blir, utöver att stifta lagar och anta statsbudget, att granska statsmakten och dess ämbetsmän.
Då skulle myndigheter som leker ideologisk lekstuga kunna tillrättavisas, vilket inte får ske idag på grund av förbudet mot ministerstyre. Idag löper byråkraterna amok och ingen får stoppa dem. Här skulle en tudelad politisk makt kunna skapa både kontroll och styrning.