Maud Olofsson: Jag är den jag är

Har börjat läsa förra centerledarens memoarbok (Bokus, Adlibris). Särskilt intressant är att se hur hon förklarar skiftet från Olof Johanssons allt mer intima samarbete med S-regeringen till hennes tydliga strävan att vinna makten genom borgerlig allians.
Nu ger hon väl inte en djupare analys av de interna konflikterna på 90-talet, annat än att konstatera att partiet fortsatte vara otydligt efter Lennart Daléus tillträde som partiledare. Det var en ”orolig tid i partiet. Vi var splittrade”, skriver hon. ”Vi hade blivit otydliga. Var vi borgerliga eller inte?”
I ärlighetens namn, skriver hon, ”så hade jag inte gjort mig känd som någon förnyare”. Men när frågan om partiledarskap blev aktuell i början på 2001 tänkte hon igenom vad hon ville:

Centerpartiet var splittrat efter sossesamarbetet och behövde en omstart … Jag satte upp som mål för mig själv att återföra partiet till samma position som under Thorbjörn Fälldins tid, strax till höger om mitten. Jag ville påverka utvecklingen i borgerlig riktning.

Detta kunde hon också genomdriva:

För mig personligen gjorde tveksamheten inför partiledarskapet att jag kunde ställa krav på partiet. ”Vill ni ha mig, så måste ni gå med på att förnya Centerpartiet”, sa jag. Jag ville … att vi skulle våga ompröva en del av vår politik … Nästa steg i processen var att ta reda på om vi som var med i samma parti faktiskt hade samma värderingar. Det var ett modigt ifrågasättande där vi ställde frågan vad som egentligen var meningen med föreningen …
Respekten för individen och rätt att bestämma själv hamnade högst upp på listan. Trygghetsbehovet lyftes också fram, men inte som kommunens eller statens våta filt över individen, utan som en grundtrygghet som ger människor möjlighet att leva sina liv olika. … Vi förstod naturligtvis att vi hade värderingar som knöt an till våra rötter, men vi insåg också att de inte enbart berörde människor på landsbygden. Viljan att få bestämma själv, att ta hänsyn till naturen och att bejaka företagssamet, trygghet och öppenhet var värderingar som inte hade någon geografisk tillhörighet.

Hon hade dock svårt att bli trodd i början:

Långt ifrån alla tog mitt prat om förnyelse på allvar. Många lutade sig nog tillbaka och trodde inte att det skulle hända särskilt mycket. Jag antar att jag betraktades som en pålitlig kvinna ”i fotriktiga skor” som knappast skulle våga utmana partiet … Det första provet på medlemmarnas tillit kom när jag försökte dra Centerpartiet närmare de andra borgerliga partierna …
I Centerpartiet var ”borgerlig” länge ett fult ord. Vi var ”decentralister” och ”ekohumanister”, men få ville kalla sig borgare. … De värderingsstudier som vi gjorde bland folk i allmänhet visade vad vi än frågade om blev det enda utmärkande karaktärsdraget för Centerpartiet ett ”vacklande hit och dit”. Människor visste helt enkelt inte var de hade oss.

Det gav energi till att driva igenom förändringarna. Dessutom förstod Maud Olofsson maktspelets villkor. Det här stycket visar hennes styrka som maktpolitiker:

När jag tydligt deklarerade att Centerpartiet avsåg att ingå i en borgerlig regering blev jag ”centerledaren som svek”. Olof Johansson var den som hade brutit blockpolitiken. Så länge blockpolitiken var satt ur spel kunde Socialdemokraterna regera med än den ena, än den andre och därmed behålla makten. Nu blev jag den som återskapade blockpolitiken och var den direkta orsaken till att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Det har de fortfarande inte förlåtit.

Just så. Den som är mot blockpolitik är för ständigt socialdemokratiskt styre. Antingen därför att man är vänster eller därför att man inte begriper bättre.
Att Maud Olofsson kunde lyfta partiet några procentenheter och därmed fick betalt för att hon vågade utmana socialdemokratin och ta ansvar för Sverige tillsammans med Fredrik Reinfeldt, berodde på att hon förenade den gamla bondecenterns jordnära värderingar med marknadsliberala ställningstaganden som storstadsfolk förstår.
Efter Maud har partiet på något sätt tappat fotfästet igen. Man har glidit än hit och än dit i märkliga och ytterst marginella frågor. Annie Lööf har inte haft den uppförsbacke som Maud Olofsson hade i att flytta partiet bort från en företrädarens vurm för socialdemokratiskt samarbete. Paradoxalt nog tycks det vara en black om foten: Lööf har inget eget projekt att driva och skapa energi kring. Medan Maud kämpade i uppförslut mot nya mål, tycks dagens centerpartister springa i ett ekorrhjul utan att komma någon vart.
Vi ska dock komma ihåg att Maud Olofsson här skriver om vad som hände för 10-15 år sedan. Med avstånd i tid kommer distans och insikter som gör att man bättre kan analysera vad som egentligen hände och varför. Kanske kommer valrörelsen 2014 att visa sig vara en framgång för centerpartiet. Men tiden börjar bli knapp.

Krig i Europa? Putin vill avslöja västs svaghet

Den ryska närvaron på Krimhalvön i Ukraina har förstärkts, samtidigt som Ukrainas nya regering beslutat om total mobilisering. Ukraina har också begärt hjälp från Nato, EU och USA.
Än så länge har väst inte svarat överhuvudtaget på den ryska aggressionen. Daily Telegraph menar att Vladimir Putins avsikt är att avslöja hur impotent Nato och väst är, Putin’s Crimea aim is to make the West look weak:

Detta är en tragedi för Ukraina och för Nato inte därför att man är överraskad utan därför att Nato har förväntat det under lång tid och ändå är oförmögen att agera. Detta är den salami-taktik som brittiska satirserien ”Yes, prime minister” skämtade om för flera årtionden sedan. Bit för bit har Ryssland invaderat Ukraina och försvagat Nato, den allians som bevarat freden i Europa i snart 70 år.
Det är en operation ur KGB:s lärobok: provokatörer, följt av självorganiserad militärmilis, sedan rysk militärt ”skydd” för rysktalande. Taktiken har använts effektivt under hela Sovjetepoken för att åstadkomma kommunistiska kupper i grannländerna…
På samma sätt som Georgien är Ukraina inte en del av Nato … Ryssland vill förhindra västligt inflytande och försvara sina militära intressen i Svarta havet. Efter tillbakadragandet från Afghanistan har frågor rests om Natos framtid.

Medan väst avrustar sin militära kapacitet rustar Ryssland och Kina sig till tänderna. Att detta inte skulle få någon betydelse är höjden av naivitet. Om väst fortsätter avrusta kommer vi inte att kunna försvara våra värderingar om frihet och rättvisa.
Mao Zedong sa en sanning som är värd att återge: ”Varje land har en armé — sin egen eller någon annans.”
När ska Europas politiska etablissemang inse det?