Krisen, Europa och retoriken

SÖNDAGSKRÖNIKA: I Aftonbladets ledare anklagas statsminister Fredrik Reinfeldt för att bara använda ekonomiska krisen i Europa som slagträ i svensk inrikesdebatt.
På ett plan är förklaringen enkel: oppositionen attackerar regeringen för svag ekonomisk politik, även om Sverige i alla jämförelser tillhör de som allra bäst klarar krisen. Vad är då naturligare än att påpeka att Sverige klarar sig bättre än övriga Europa? Arbetslöshet och  ekonomi utvecklas inte i ett vakuum. Vi är en del av världskonjunkturen.
Det är inte på något sätt fel av Reinfeldt att påpeka detta, när oppositionen blundar och låtsas att vi lever i förgångna tider.
Men Aftonbladet har ändå en poäng i att svensk politik inte diskuterar viktiga framtidsfrågor. I ledaren heter det:

Den nuvarande ekonomiska krisen kan mycket väl leda till att ett mindre antal euroländer på kontinenten sluter sig samman i något som mer liknar just en federal union. Går det att rädda EMU på något annat sätt? Och kommer euro­krisen i så fall leda till att Winston Churchill får rätt?
Churchill förutspådde i ett berömt tal i Zürich 1946 att Tyskland och Frankrike skulle forma ett Europas Förenta Stater och att Storbritannien inte skulle vara med. Det kan vara den här typen av utveckling som vi ser. Och vad gör Sverige då?

Om detta borde vi tala. Själv anser jag fördragen som formar nuvarande union har nått vägs ände. Det är lika bra att inse att EU i sin nuvarande form kommer att kollapsa. Byråkrater och etablissemang har fått springa så långt före europas folk att ingen känner unionen som sin. EU skapar inte gemenskap, utan gryende fientlighet och hat mellan européer. Grekerna visar inte direkt sin tacksamhet för att tyskarna lånar ut och riskerar stora belopp för att hjälpa Grekland ur deras ansvarslösa situation. Solidaritet har blivit ett egoistiskt krav, inte något ömsesidigt.
Jag tror inte på att Tyskland och Frankrike skulle bilda en ”hård kärna” och lämna övriga kontinenten åt sitt öde. Lika lite tror jag att Norden skulle kunna bli en tillräckligt stark union. Nej, Europa behöver en samlande gemenskap för kontinenten.
Men den måste byggas om från grunden. All gammal bråte i nuvarande EU måste stjälpas överbord.
Inte när det gäller värderingar, kultur och traditioner, men väl när det gäller sättet att bygga en gemenskap. EU:s nuvarande konstruktion står faktiskt i stid med medlemsländernas identitet och självbild. EU har blivit en byråkratisk experimentverkstad som aldrig tillåtits om den skett inom ett land. Demokrati bygger på att man får folk med sig, inte att man gör saker som folk i efterhand förväntas acceptera.
Grekland utnyttjade det storskaliga experiment som EMU är för att stjälpa över sina skulder på Tyskland och andra ansvarstagande ekonomier. Det kunde vem som helst förutse, men byråkratin hade sin egen inneboende dynamik och lyssnade inte på någon. EU saknar demokratins maktbalans och är därför ett svagt och skakigt bygge. Fuskbygge, skulle man kunna säga.
Vi behöver börja om från ruta ett. Såväl Fredrik Reinfeldt som Stafan Löfven och andra som gör anspråk på att företräda svenska folket, borde öppet och prestigelöst resonera i dessa banor. I det har Aftonbladet rätt.
(Andra bloggar om , , , , , , , i)

Zlatan farlig förebild

SÖNDAGSKRÖNIKA: Yrsa Stenius kan knappast anklagas för att vara rasist och främlingsfientlig av Aftonbladet, eftersom hon varit chefredaktör där och en sådan anklagelse skulle därmed falla tillbaka på att tidningen själv också är det.
Detta sagt eftersom hon varnar för att se Zlatan Ibrahimovic som förebild. Tvärtom är han exempel på en farligt despotisk tendens som bryter mot upplysningstraditionen och respekt för alla människors lika värde.
”Länge har jag i mitt stilla sinne försvarat Zlatan”, skrev hon i Göteborgs-Posten när hon recenserade storsäljande memoarboken Jag är Zlatan Ibrahimovic. Men Yrsa Stenius har ändrat sig:

Att Zlatan framstår som outhärdligt självgod och skrytsam i den nu aktuella boken är inte svårt att ha överseende med. Det han har gjort med sitt liv är en bragd. Inte heller saknar jag förståelse för det aldrig sinande behovet att storvulet tala om vem han har blivit. Han har varit ett kränkt barn en gång. Det är hans värderingar och livshållning som är djupt problematiska.

I senste numret av Axess utvecklar hon sina tankegångar i en vass analys, Ett varnande exempel:

[G]er man akt på vad Ibrahimovic säger i David Lagercrantz bok finner man att han alltjämt är en man som hyllar absoluta och auktoritära förhållningssätt, som föraktar svaghet och som definierar just ordet respekt på det sätt som är karakteristiskt för gangstrar:
”Respekt är ingenting man får”, säger Zlatan Ibrahimovic (…). ”Respekt är något som man tar”. Underförstått: Respekt är något man hotar eller tvingar sig till genom över- och underordning. Jag tror inte att det är så många demokratiskt sinnade människor som skulle skriva under på denna definition av respekt. I demokratiska referenssystem är respekt detsamma som den högaktning man kan känna för någon vars utstrålning och/eller prestationer gör ett osedvanligt förtjänstfullt intryck på en.

Det är värre än så. Ibrahimovic avfärdar Aristoteles och hela den västliga civilisationens grundvalar. Det är inte bara gangstrar, utan världens alla förtryckar- och mördarregimer som lever efter den devis som Ibrahimovic gör till sin. Yrsa Stenius fortsätter:

Zlatan framställdes i medierna som förebild för alla unga som ville kämpa sig fram här i livet. Jag var en smula bekymrad över att så få inflytelserika opinionsbildare hade påtalat det djupt problematiska i Zlatan Ibrahimovics värderingar och attityder – föga förebildliga för unga som helst borde socialiseras in i gemenskaper med andra föreställningar om respekt och mellanmänsklig gemenskap än dem Ibrahimovic håller sig med.

Detta är fostran till att ta vad man vill ha. Den här attityden kan ha sin plats på fotbollsplanen, inom de mycket exakta regelverk som omger spelet och som upprätthålls av en domare som omedelbart utdömer straff för dem som bryter mot reglerna.
Men ute i verkliga livet, i samhället, vore det förödande om dessa attityder får ta över framför de värderingar som vuxit fram och format vår civilisation sedan antiken. Enligt Aristoteles dygdeetik är respekt är något man bygger upp genom kloka, goda och beundransvärda handlingar, inte något man kan kräva genom hot. Ibrahimovic tycks inte begripa någonting om livet utanför planen.
Yrsa Stenius summerar:

Just för att idrottsmännen uppträder inför en masspublik med ett sug efter identifikation och härmning är frågan om vilken typ av förebild de utgör inte oviktig. Zlatan Ibrahimovic förkroppsligar i detta hänseende en kulturkrock, en näst intill ideologisk motsägelse.
Har man som Ibrahimovic tagit emot uppdraget att på internationella arenor leda det svenska nationslaget i fotboll kan man förvänta sig att vederbörande uppträder som en exponent för Sverige, dess sociala och politiska kultur i vid mening. Samtidigt förefaller det som om det som lyfter Zlatan och i ungas ögon och gör honom till den idol som kan göra anspråk på kaptensbindeln, är de egenskaper (vid sidan av fotbollskunnandet) hos honom som strider mot svensk tradition.

Inte bara svensk, utan västerländsk tradition. Här vore det intressant att höra om Mona Sahlin och andra politiker som reservationslöst (och populistiskt) hyllat Ibrahimovic också delar hans dyrkan för aggressiv styrka och hot snarare än saklig diskussion som metod att få sin vilja igenom.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

När Reinfeldts sanning svider

Det har blivit vild uppståndelse i medierna över ett vetenskapligt odiskutabelt och sanningsenligt deskriptivt uttalande av statsminister Fredrik Reinfeldt:

– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

S-ledaren Stefan Löfven störtar ut och kallar uttalandet ”otäckt”:

– Man pekar ut vissa grupper och säger att det är de som är problemet.

Men herrejösses. Vad är det, exempelvis, hela feminismen (som Löfven står bakom) bygger på, om inte att särredovisa olika grupper och skylla problemen på dem?!
Det är ju vardagsmat för dem som nu går till attack mot Reinfeldt att använda statistik för att ställa grupp mot grupp, klass mot klass. Män mot kvinnor, högavlönade mot lågavlönade. Vi mot dom.
Statistik och vetenskap är viktigt för att öka kunskapen om samhället. Problemet uppstår när man förvandlar statistik till ideologi. Vi såg för 100 år sedan hur rasbiologi kom att motivera förintelse. Vi har sett hur statitisk om inkomstskillnader använts för att konfiskera och rasera ekonomier i östra Europa. Vi ser idag hur vetenskap om ekologi och klimat förvandlas till domedagspolitiska ståndpunkter.
Men ingenting av detta gör Fredrik Reinfeldt. Han använder statistik för att tydligare analysera hur samhällsproblem ser ut.
Det är hans motståndare som faller i vänsterns fälla och vill få det till att Reinfeldts sanningsenliga uttalande egentligen är avsett att vara utslag för ”otäck” ideologi, dvs rasism och främlingsfientlighet.
Av de kritiska kommentarer jag sett är inte en enda konstruktiv. Det är bara råsopar av lägsta möjliga slag. Den intellektuella nivån är noll.
Reinfeldts kritiker menar att vi ska blunda för sanningen bakom betydande samhällsproblem, så att vi inte går otäcka politiska riktningar till mötes. Inget kan vara mer fel.
Självklart måste sanningen fram, även om den inte är vad vi önskar att den ska vara. Bara genom att öppet erkänna bristerna kan vi ärligt diskutera vad som behöver göras för att ändra situationen. Själv vill jag se sänkta ingångslöner, liberaliserad arbetsrätt och tydligare fokus på arbetskraftsinvandring än på flyktingmottagning.
Jag tycker de som nu spelar upp sin indignation istället ska ta de fakta statsministern förmedlat på allvar och tala om vad de vill göra åt saken. Att inte göra det, är verkligen att ”spela Sverigedemokraterna i händerna”.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Romney tar ledningen över Obama

Häromdagen visade Gallup att republikanernas Mitt Romney tagit ledningen i opinionen inför det amerikanska presidentvalet i november när det gäller trovärdighet i ekonomisk politik. 61 procent av väljarna anser Romney skulle sköta ekonomin bra, medan bara 52 procent säger detsamma om president Obama.
Nu kommer en mätning från Rasmussen som visar att Romney dragit ifrån Obama när det gäller vem amerikaner tänker rösta på: 50-42 procent. Nationella mätningar är osäkra, men visar att presidenten inte alls är så osårbar som medierna hävdade medan republikanerna genomförde tufft primärval.
Dessutom menar valstrategen Dick Morris att mätningarna är obalanserade och att nuvarande siffror tyder på att Mitt Romney kan vinna med tydlig marginal på valdagen, Romney Should Win in a Landslide.
Också politiskt-taktiskt pekar Morris på varför presidentens ställning försvagas:

Obama’s ras i personlig popularitet är en följd av hans senare tal där han substantiellt fokuseat på klasskamp i bombastisk retorik och demagogiska tongångar. Det faller inte väl ut i väljarkåren. Han framstår inte alls som presidentiell.

Barack Obamas tema i förra valet var ”förändring”. Nu kommer han att få stå till svars för det som gjorts, och inte gjorts, under hans fyra år i Vita huset. Exempelvis i förödande reklamfilmer som den här.
Det är långt kvar till valdagen, men det ser ut att bli en mer spännande valrörelse än man förut kunnat förvänta sig.
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Europa måste starta om från ruta ett

I veckan gick ”Europadagen” obemärkt förbi. Europa förknippas alltmer med misslyckande, kris och elände. Och ingen vändning är i sikte. Tvärtom. Molnen blir allt mörkare. Grekland är symbolen för det Europaprojekt som byggts på senaste årtionden. Och grekerna vill inte förstå att det är deras eget fel – att de överutnyttjat de ekonomiska villkor som euron gav. Istället riktar man sin ilska mot Tyskland som inte vill fortsätta låna ut. Inte direkt ett sätt att stärka europagemenskapen.
Några krampaktiga försök att visa på positiva effekter av Europabygget såg vi dock i veckan. Statsvetaren Daniel Naurin skriver i Svenska Dagbladet, Olikheterna håller samman EU-systemet:

Kompromisskulturen i lagstiftningen gör att EU långtifrån har blivit den federalistiskt-ideologiska superstat som många skeptiker varnat för.

Men trots de ljusa tongångarna demonstrerar artikeln ändå främst Europabyggets djupa kris. Beslut fattas bakom stängda dörrar, i ogenomträngliga förhandlingar. Ingen kan ställas till ansvar. Europaparlamentet har fått mer formell makt men har tappat i den informella förhandlingskulturen. Dessutom är det inte parlamentet som utser regering (dvs kommissionen) och därför kan folket inte avsätta makthavarna i Europa.
EU är en katastrof inte bara när det gäller oförmågan att hantera ekonomi, utan också när det gäller att undergräva det demokratiska styrelseskicket.
Det blir rakt upp och ner parodiskt när EU:s nye ”president” kliver fram och erkänner att han är totalt och fullständigt maktlös. Han har inte ens rätt att utse sin egen sekreterare. Det framgår i aktuell intervju av Rolf Gustavsson med Herman van Rompuy, Barfota på EU:s tron.
Tony Blair sa en gång att allt som fick prefixet Europa omedelbart tappade all lyskraft. Så är det. Europa har blivit synonymt med politikerklass, maktkorruption och ansvarslöshet.
Nuvarande Europasystem är ohållbart. Vi som vill Europasamarbete och vill skapa en Europagemenskap måste inse att det system som byggts fullständigt har misslyckats. Vi måste börja om.
Precis som Frankrike kastat av sig tidigare konstitutioner och startat en ny republik (man är nu inne på den femte) borde medlemsstaterna förklara att vi måste börja om på ruta ett. (Här har jag skissat på en ny konstitution som ger makten till folken).
Något mycket dramatiskt måste ske för att inte europagemenskapen ska förvandlas till fientlighet och motsättningar.

(Andra bloggar om , , , , , , , , i)

Kulturafton om verklighetens folk

Unni Drougge refererar från gårdagkvällens kulturafton på Teater Brunnsgatan 4: Kultureliten och verklighetens folk. Jag var också där och fastnade på precis samma – häften på skämt, hälften allvarligt menade – påstående från Svenska Akademiledamoten Kristina Lugn. Drougge skriver:

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras?

Min fundering blir dock en annan: varför tror vänstern att de är mer ”tänkande människor” än borgerliga? Mitt svar är att de avskärmar ”tänkandet” till att handla om politiska krav framförda med knutna nävar, plakat och demonstrationer.
Det blev tydligt när vänsterns övriga företrädare, teaterföreståndaren Martina Montelius och kulturredaktör Åsa Linderborg (Aftonbladet), hamnade i meningsutbyte med Axess-redaktören Johan Lundberg som menade att det finns mycket som är kultur men som inte är vänster. Dostojevskij, till exempel, sa han då denne tidigare nämnts i diskussionen. Det handlar om kultur som beskriver samhället utan att ställa specifika politiska krav och utan att göras till provocerande jippon.
Det var samma sak när socialminister Göran Hägglund utvecklade resonemanget om ”verklighetens folk”, som är ett sätt att visa på klyftan mellan kultureliten och vanligt folk, där eliten anser sig ha rätt att skriva folk på näsan hur de ska leva och vad de ska tycka.
Vänsterföreträdarna förstår inte att man kan se på verkligheten utan att ha ideologiska och maktpolitiska glasögon på sig. För dem är ”att tänka” lika med att dra politiska slutsatser för samhället som kollektiv. Det handlar om att uppifrån ändra människors villkor – gärna med tvång.
Här blir det svårt att tydliggöra borgerlig kultursyn, eftersom den inte behöver ha några sådana ambitioner. Så fort Göran Hägglund tog något exempel kom Åsa Linderborg med anklagelsen om att Hägglund vill förbjuda dem som inte tycker som han. Så är det ju inte. Tvärtom. Den anklagelsen avslöjar istället hur Linderborg lägger sitt eget totalitära tänkande i Hägglunds mun.
Skillnaden mellan vänsterns kultursyn och de liberala och konservativa är ju att de förstnämnda vill tvinga på andra deras perspektiv medan de sistnämnda gärna ser en pluralism av olika röster, tolkningar och berättelser som är intressanta i sig men som inte med automatik måste leda till knytna näver och gap på: stoppa! krossa! kräv!
Jag vill påstå att det är precis motsatsen till det Kristina Lugn sa: tänkande människor dras åt höger. De kan reflektera utan att försöka tvinga på andra sina egna åsikter.
Se mer: Johan Lundberg, Fredrik Segerfeldt, Aftonbladet, (Andra intressanta bloggar om , , , )

Partiledardebatt klargör taktiska svagheter

Många har kommenterat söndagens debatt. Dagens Industri summerar väl:

Alliansledarna gjorde allt för att hamra in budskapet att oppositionen vill höja skatterna och gasa på med nya utgifter. KD-ledaren Göran Hägglund beskrev de rödgrönas alternativ som ”tre nyanser av skattehöjningar”, medan Folkpartiledaren Jan Björklund hävdade att Vänsterpartiets politik skulle förvandla Sverige till Nordeuropas Grekland. Centerledaren Annie Lööf anklagade Stefan Löfven för att låta som en kopieringsmaskin.
”Löfven höjer skatterna och Fridolin gör av med pengarna”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt.
Oppositionen upprepade gång på gång att alliansen misslyckats med jobben och försökte måla ut regeringen som trött och idéfattig.

Men när dessa omedelbara och uppenbara iakttagelser noteras återstår det riktigt intressanta: vad betyder dessa taktiska upplägg för valrörelsen?
För det första kan man konstatera att alla, utom möjligen V och SD, ser trovärdighet hos mittenväljarna (alternativt uttryckt: de osäkra, lättrörliga väljarna) som det allra viktigaste målet att uppnå. Och alla (utom V och SD) vill uppnå detta genom att framstå som seriösa, pragmatiska, försiktiga, allvarliga och därigenom uppfattas som regeringsdugliga. På detta sätt uppnår man det förtroende som krävs för att få väljarnas röster på valdagen.
För det andra: om detta är strategin förefaller det för mig som meningslöst att anklaga den andra sidan för att vara ”trött och idéfattig” – det är ju det väljarna vill ha (om strategin är rätt), eller rättare sagt, väljarna är mer rädda för massor med radikala förslag än för få och små förslag. Här haltar Socialdemokratins strategi.
För det tredje: det är knappast genom att angripa motståndarna man uppnår strategin. Angrepp upplevs som aggressivt och föga konstruktivt. Det leder inte till stärkt förtroende som seriösa regeringsbildare. Jag förvånades över att Löfven överhuvudtaget använde den aggressiva tonen som mer låter som Håkan Juholts strategi att fräsa på lite hur som. Den som vill framstå som seriös ska naturligtvis tala om sin egen politik, inte andras. Här höll inte Löfvens tonfall och ansats ihop med innehållet i budskapet.
För det fjärde: den regeringsbildare som vill framstå som trygg och seriös måste kunna tala om vilka man ska bilda regering med. Det är ju själva förutsättningen för att alls vara ett regeringsalternativ i folks ögon. Men här avvisar Socialdemokraterna frågor om hur det ska gå till om vänstersidan får majoritet. Väljarna förväntas köpa grisen i säcken. Man ska inte bry sig om vilket inflytande Jonas Sjöstedt (V) får över skatterna och Gustaf Fridolin (MP) får över bensinpriset. Det ger inget seriös intryck. Att vädja till väljarna om att chansa utan att veta, är knappast det tryggaste vägvalet. Då är ju Alliansen mer trovärdig eftersom i det fallet vet man vad man får.
Alla mediekommentarer i Sverige de två senaste dygnen har betonat hur trovärdig Stefan Löfven som person framstår. Jag har i det avseendet ingen avvikande mening, utan skrev ju redan 2010 att Löfven är den enda vinnarskallen S har.
Men!
Väger Stefan Lövfens personliga trovärdighet upp alla de fyra punkter jag ovan radat upp som brister i logik för budskapet man vill nå ut med?
Det är den intressanta frågan.
Och mitt svar är: troligen inte. Stefan Lövfen är inte en känd och etablerad person i Sverige. Väljarna vet inte var man har honom eftersom han inte på den riktigt offentliga politiska scenen etablerat sig. Och han hinner inte göra det i opposition fram till valet om två år. Den där folkliga trovärdigheten kräver många års daglig närvaro i folkmedvetandet. Löfven har ju snarare valt att hålla sig borta från medierna.
Nej, min slutsats är att Alliansen kommer att bli omvald 2014 om de taktiska val som demonstrerades i söndagens partiledardebatt blir rådande de kommande två och ett halvt åren.
Oppositionen har inte visat att de kan vinna över Alliansen med i det taktikupplägg de nu valt att tävla i: förtroendefull regeringsduglighet.
Se mer: SvD, AB, SVT (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Vänstersegrar mardröm för Europa

I svenska medier sprids glädjebesked från socialistpartiets valvaka i Frankrike. Men övriga världen vaknade idag upp till en mardröm. Europas trovärdighet är åter på fallrepet. Ska politikerna i Europa orka och våga genomföra de besparingar som krävs för att inte Europa ska gå i konkurs?
Tvivlen om Europas förmåga att fatta nödvändiga ekonomiska beslut är tillbaka efter gårdagens val.
I Frankrike vann den socialistiske kandidaten Francois Hollande, som lovat att sänka – sänka! – pensionsåldern från 62 år till 60 år och att sluta spara och börja bränna mer pengar trots att Frankrikes statsskuld redan är enorm.
I Greklands parlamentsval gick det än värre. Ett vänsterradikalt parti som kampanjar mot eurozonens besparingskrav gick fram mest, samtidigt som ett nynazistiskt parti kom in i parlamentet.
I grekiska socialdemokratiska dagstidningen Ta Nea lyder rubriken ”Mardröm av regeringsoduglighet”. Det är ingen överdrift. Grekerna har helt enkelt inte fattat att de levt lååångt över sina tillgångar och nu måste betala tillbaka. Man tror att man kan skylla egen ansvarslöshet på Tyskland. Det är totalt verklighetsfrämmande.
Ett litet hopp finns i att det största partiet/koalitionen enligt vallagen får 50 mandat extra, och de tillfaller denna gång center-högerpartiet Ny Demokrati. Detta parti har nu tre dagar på sig att försöka bilda en regeringsmajoritet. Det blir inte lätt. Socialdemokraterna ligger i ruiner (rasade från 43 till 13 procent av väljarna). Det andra borgerliga partiet, Oberoende greker, är en färsk utbrytning ur Ny Demokrati i protest mot besparingarna.
Så här ser valresultatet ut i Grekland:

   partier röster  andel  mandat
Ny Demokrati (center-höger) 1,183,851 18.9% –14.6 108 increase17
Vänsterradikala koalitionen 1,051,094 16.8% +12.2 52 increase39
Socialdemokraterna 827,459 13.2% –30.7 41 decrease119
Oberoende greker (höger) 664,737 10.6% Nytt 33 increase33
Kommunistpartiet 531,293 8.5% +1.0 26 increase5
Gyllene gryning (nynazistiskt) 438,910 7.0% +6.7 21 increase21
Demokratisk vänster 382,650 6.1% Nytt 19 increase19

I internationella medier spekuleras det i att Grekland kan tvingas till nyval inom några veckor. Osäkerheten blir därmed ännu större.
Protester mot besparingar i europeiska länder som redan har en statsskuld som ligger långt över stabiliseringspaktens regler strider mot allt sunt förnuft. Vem ska låna ut ännu mer pengar till dessa länder? Vem vill, när låntagarna öppet säger att man obedelbart tänker slösa bort dem?
Euron skapade möjligheten att låna utan att det fick konsekvenser i det korta loppet. Men till slut har lånebördan blivit så stor att den inte längre kan ignoreras. Det måste greker, fransmän och andra förstå. Dags att vakna och ta sig ur baksmällan efter ett årtionde med levene över de egna tillgångarna.
Vänstern borde sätta segerropen i halsen.
Se mer: Reuters i Greece enters dangerous turmoil after election, Greek stock market falls sharply after elections, Euro drops broadly on anti-austerity votes och Anti-austerity ballot backlash shakes euro zone. (Andra bloggar om , , , , , , , , i)

Godhetens narcissism

SÖNDAGSKRÖNIKA: I antologin Bortom mulitkulti (Ax:son Johnsons stiftelse, 2012) som nu publicerats, medverkar jag med ett kapitel om varför diskussionen om invandring blivit så destruktiv och närmast inskränkt.
Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur, varför det alltid resulterar i explosion av känslomässiga utfall, och hur det omöjliggör konstruktiva lösningar. Och varför den som vill diskutera logiskt snabbt stämplas ut som rasist och främlingsfientlig.
Mitt kapitel, med titeln ”Priset för att sjunga med änglarna” börjar med att konstatera att förr – före välfärdsstaten – avgjordes vår personliga karaktär av hur vi agerade i vår vardag, hur vi i handling ställde upp på våra närmaste och för civilsamhället präglat av levande sociala nätverk. Idag är det annorlunda:

Denna omhändertagande roll togs under 1900-talet över av det offentliga. Genom daghem och kommunala äldreboenden segregeras vi numera hårt efter ålder. Det är inte enbart de till Sverige nyanlända som kan uppleva segregation. Välfärdsstaten har en tendens att dela upp oss medborgare i segment som förlorar kontakten – och förlorar anledningen till att ta kontakt – med människor i andra segment.
Jag tror att denna segmentering av livet, där vänskapsband i vardagen tunnas ut, skapar en tomhet i den moderna människan, som på något sätt behöver fyllas.
Sedan kristendomen har utestängts ur vår ateistiska tillvaro har vi paradoxalt nog tagit på oss uppgiften att tävla med varandra om vem som mest efterliknar Jesus och bäst sjunger med kören av änglar i samhällsdebatten.
Problemet är bara att vi på detta sätt – när vi går via stat och politik – inte gör några egna, personliga uppoffringar, utan stjälper över konsekvenserna av vår demonstrerade godhet på andra.
Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism. Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan.
Jag menar att det är detta förhållande som gör att godhetens apostlar så gärna tar till storsläggan mot sina meningsmotståndare och anklagar dem för att vara kalla och främlingsfientliga. Ingenting är viktigare än att förhindra att samtalet börjar handla om annat än skyhöga politiska ambitioner.
Den här godhetens narcissism har kunnat slå rot i det svenska samhällsklimatet eftersom vi under många årtionden levt i en värdenihilistisk epok. Vi har mycket svårt att föra filosofiska och moraliska resonemang på logikens grund.
Vi blandar samman olika sfärer i samhället för att gynna oss själva och klarar exempelvis inte längre av att hålla isär den lagbundna politiken i staten och det på frivillighet byggda civilsamhället.
Den solidaritet och rättskaffens agerande som borde vara rättesnöre för oss i våra individuella handlingar har flyttats upp på den kollektiva politiska nivån. Vi kräver äldreomsorg av kommunen, men ägnar allt mindre tid åt att umgås med våra gamla. Vi talar väl om invandring, men en mycket låg andel av mixade äktenskap kan – som Weekly Standard skrivit – vara en indikation på att svenskar egentligen inte varit särskilt förtjusta i denna invandring.
Logiken är denna: Ju godare vi försöker framstå på den politiska nivån, desto mer egocentriska kan vi agera privat.
Vi måste på nytt lära oss moralfilosofi. Man blir inte god baserad på vad man säger. Det är heller inte godhet att utlova en förmån, om någon annan tvingas betala för detta löfte. Den rätta moraliska benämningen på ett sådant, för politiker inte ovanliga beteende, är snarare fräckhet och lurendrejeri. Man kan inte vara god med andras pengar, tid eller resurser.
I den aristoteliska traditionen mäts godhet mot storleken på de personliga uppoffringar som de goda handlingarna medför. Och vi talar här om frivilliga uppoffringar. Den som av staten tvingas att dela med sig av sina resurser genom skatt är varken god eller solidarisk, utan laglydig. God är däremot den som frivilligt använder sin fritid till att exempelvis delta i föreningslivet i syfte att på olika sätt skapa ett trivsammare samhälle.

Denna min analys handlar ju inte specifikt om mångkultur, utan allmänt om hur samhällsdebatten fungerar idag. Men godhetens narcissism blir extra tydlig – och extra skadlig – i invandringsfrågorna. I boken fortsätter mitt kapitel att beskriva hur olika goda mål i invandringspolitiken har frontalkolliderat med varandra och fått den att totalt haverera, vilket bevisas av allt högre arbetslöshet bland utlandsfödda.
Min slutsats är att godhetens narcissism gör svensk politik blind för verklighetens realiteter. På detta sätt är sången med änglarna en viktig del av problemet.
– – –
I boken medverkar också: Paulina Neuding, Svante Nordin, Andreas Johansson Heinö, Sara Mohammad, Nima Dervich, Thorbjörn Elensky, Markus Uvell, Johan Ingerö, Erik Ullenhag (FP), Ardalan Shekarabi (S), Adam Cwejman (FP), Charlie Weimers (KD). Redaktörer: Lotta Gröning och Kurt Almqvist. Köp boken här!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

London valde rätt: Boris Johnson


Man kan dra en suck av lättnad att en av Europas viktigaste städer valde om den smarte, humoristiske och duglige Boris Johnson som borgmästare. Johnson vann med 1.054.811 röster mot ”Röde Ken” Livingstones 992.273 röster, rapporterar Sky News.
Jag har gillat Johnson sedan han var redaktör för ansedda tidskriften The Spectator. Han har ett driv, insikter och sätt att diskutera som är originellt och intressant. Jag tvivlade på att han skulle fungera som ledare i en så utsatt position som den som Londons borgmästare befinner sig i, men han har hanterat kriser på ett lysande vis. När han inför omvalet porträtterades av Reuters heter det:

Johnson är en konservativ som har vänt engelska överklassens excentricitet till en politisk tillgång i ett land där sådant arv brukar vara en politisk belastning (…)
Kraften i hans varumärke är så starkt att hans namn nu är ett uttryck i nationens språk. Cyklar från systemet med tillfällig uthyrning i London kallas nu tveklöst för ”Boris bikes”, och hans stöd för att bygga en ny flygplats i Thamsens utmynning resulterade omedelbart i att förslaget i folkmun kallas ”Boris Island”.

Under valkampanjen har han varit en av få ljuspunkter för det konservativa partiet, som fick överta regeringsmakten när Labour redan kört ekonomin i botten (Reinfeldt kom till makten strax före krisen och kunde förhindra S-slöseri som försatt Sverige i samma utsatta situation som Storbritannien nu befinner sig i). Om en politiker i ett viktigt och omfattande val lyckas gå mot valvindarna, då dyker omedelbart, och inte utan skäl, spekulationer om större uppgifter upp.
Boris ses nu som en möjlig framtida partiledare och premiärminister. Om dessa spekulationer har Boris tidigare sagt:

Mina chanser att bli premiärminister är lika stora som att hitta Elvis på Mars, eller att jag återföds som en oliv.

Men. Inte mig emot. Politiken behöver begåvade människor med integritet.
Mer: DN, SvD, SVT, SR. Om Boris i bloggen: Londons borgmästare till mobben: ert slagord bör bli ‘friare handel!’, Brottsbekämpning högst på dagordningen – i London, Nytt liv i London: Blåe Boris besegrade röde Ken, Ska London kicka Röde Ken för blåe Boris? (Andra intressanta bloggar om , , , )