Godhetens narcissism

SÖNDAGSKRÖNIKA: I antologin Bortom mulitkulti (Ax:son Johnsons stiftelse, 2012) som nu publicerats, medverkar jag med ett kapitel om varför diskussionen om invandring blivit så destruktiv och närmast inskränkt.
Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur, varför det alltid resulterar i explosion av känslomässiga utfall, och hur det omöjliggör konstruktiva lösningar. Och varför den som vill diskutera logiskt snabbt stämplas ut som rasist och främlingsfientlig.
Mitt kapitel, med titeln ”Priset för att sjunga med änglarna” börjar med att konstatera att förr – före välfärdsstaten – avgjordes vår personliga karaktär av hur vi agerade i vår vardag, hur vi i handling ställde upp på våra närmaste och för civilsamhället präglat av levande sociala nätverk. Idag är det annorlunda:

Denna omhändertagande roll togs under 1900-talet över av det offentliga. Genom daghem och kommunala äldreboenden segregeras vi numera hårt efter ålder. Det är inte enbart de till Sverige nyanlända som kan uppleva segregation. Välfärdsstaten har en tendens att dela upp oss medborgare i segment som förlorar kontakten – och förlorar anledningen till att ta kontakt – med människor i andra segment.
Jag tror att denna segmentering av livet, där vänskapsband i vardagen tunnas ut, skapar en tomhet i den moderna människan, som på något sätt behöver fyllas.
Sedan kristendomen har utestängts ur vår ateistiska tillvaro har vi paradoxalt nog tagit på oss uppgiften att tävla med varandra om vem som mest efterliknar Jesus och bäst sjunger med kören av änglar i samhällsdebatten.
Problemet är bara att vi på detta sätt – när vi går via stat och politik – inte gör några egna, personliga uppoffringar, utan stjälper över konsekvenserna av vår demonstrerade godhet på andra.
Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism. Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan.
Jag menar att det är detta förhållande som gör att godhetens apostlar så gärna tar till storsläggan mot sina meningsmotståndare och anklagar dem för att vara kalla och främlingsfientliga. Ingenting är viktigare än att förhindra att samtalet börjar handla om annat än skyhöga politiska ambitioner.
Den här godhetens narcissism har kunnat slå rot i det svenska samhällsklimatet eftersom vi under många årtionden levt i en värdenihilistisk epok. Vi har mycket svårt att föra filosofiska och moraliska resonemang på logikens grund.
Vi blandar samman olika sfärer i samhället för att gynna oss själva och klarar exempelvis inte längre av att hålla isär den lagbundna politiken i staten och det på frivillighet byggda civilsamhället.
Den solidaritet och rättskaffens agerande som borde vara rättesnöre för oss i våra individuella handlingar har flyttats upp på den kollektiva politiska nivån. Vi kräver äldreomsorg av kommunen, men ägnar allt mindre tid åt att umgås med våra gamla. Vi talar väl om invandring, men en mycket låg andel av mixade äktenskap kan – som Weekly Standard skrivit – vara en indikation på att svenskar egentligen inte varit särskilt förtjusta i denna invandring.
Logiken är denna: Ju godare vi försöker framstå på den politiska nivån, desto mer egocentriska kan vi agera privat.
Vi måste på nytt lära oss moralfilosofi. Man blir inte god baserad på vad man säger. Det är heller inte godhet att utlova en förmån, om någon annan tvingas betala för detta löfte. Den rätta moraliska benämningen på ett sådant, för politiker inte ovanliga beteende, är snarare fräckhet och lurendrejeri. Man kan inte vara god med andras pengar, tid eller resurser.
I den aristoteliska traditionen mäts godhet mot storleken på de personliga uppoffringar som de goda handlingarna medför. Och vi talar här om frivilliga uppoffringar. Den som av staten tvingas att dela med sig av sina resurser genom skatt är varken god eller solidarisk, utan laglydig. God är däremot den som frivilligt använder sin fritid till att exempelvis delta i föreningslivet i syfte att på olika sätt skapa ett trivsammare samhälle.

Denna min analys handlar ju inte specifikt om mångkultur, utan allmänt om hur samhällsdebatten fungerar idag. Men godhetens narcissism blir extra tydlig – och extra skadlig – i invandringsfrågorna. I boken fortsätter mitt kapitel att beskriva hur olika goda mål i invandringspolitiken har frontalkolliderat med varandra och fått den att totalt haverera, vilket bevisas av allt högre arbetslöshet bland utlandsfödda.
Min slutsats är att godhetens narcissism gör svensk politik blind för verklighetens realiteter. På detta sätt är sången med änglarna en viktig del av problemet.
– – –
I boken medverkar också: Paulina Neuding, Svante Nordin, Andreas Johansson Heinö, Sara Mohammad, Nima Dervich, Thorbjörn Elensky, Markus Uvell, Johan Ingerö, Erik Ullenhag (FP), Ardalan Shekarabi (S), Adam Cwejman (FP), Charlie Weimers (KD). Redaktörer: Lotta Gröning och Kurt Almqvist. Köp boken här!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )