Avsky för entreprenörskap

Att Sverige fortfarande lutar kraftigt åt vänster framgår av Svenska Dagbladet, den så kallat mest borgerliga tidningen. I den framför medarbetarna sin avsky för företag och entreprenörskap. Kulturkrönikören Kristin Lundell spyr i tidningen över nyskaparkraften i vår fria ekonomi:

Det finns få ord som ger mig sådana rysningar som entreprenörskap och tanken på en framtid där vi alla kommer att tvingas vara entreprenörer. Det är tio år sedan jag blev frilansjournalist – jag bildade mitt företag som 20-åring för att marknaden krävde det. Idag har jag ofrivilligt blivit en del av den nya entreprenörsgenerationen.

Visst är det fruktansvärt att det inte finns medborgarlön så att någon annan står för försörjningen för den som vill skriva kulturartiklar.  Vem denne ”någon annan” är talar naturligtvis inte Lundell om. Hon vill förverkliga sig själv utan att någon får ställa några krav på henne.
Hur bortskämd får man bli? Hur världsfrånvänt korkad?
Att införa medborgarlön skulle snabbt resultara i ett flumsamhälle där ingen bidrar till produktionen. Sverige skulle rasa samman och all den välfärd som byggts upp skulle upphöra. Sverige skulle gå samma väg som Sovjetunionen gick. Misär, elände, fattigdom, miljöförstöring, kapitalförstöring.
Hon har uppenbarligen inte förstått att om politiken tar makten över våra pengar kommer inte mångfalden att öka, utan minska. Mänsklighetens historia är fylld med exempel på hur goda, socialistiska avsikter snabbt förvandlats till förtryck och censur. Men så långt kan man väl inte förvänta sig att en kulturskribent ska tänka?
Konsekvenserna av snällismen är det få som vill diskutera i vårt land. Allt fler vill kissa i byxorna för att känna den inledande värmen, men utan att tänka på att det sedan blir förbannat kallt och obehagligt.
Varför kan inte samhällsdebatten höja sig till en lite högre, intelligentare nivå?
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Tomhänt Löfvén i majtal

Stefan Löfvén inleder sitt förstamajtal med att beklaga att den borgerliga regeringen efter finanskrisen 2008 inte gjorde som andra regeringar och pumpade in skattepengar i förlustförtag. Jag undrar vilka länder Löfvén tänker på. Grekland? Spanien?
Det förvånar mig att Löfvén uttalar sig så klart för oansvarig ekonomisk politik, dessutom sedan det visat sig att den inte gav fler jobb utan bara värre kris i länder som inte höll hårt i skattepengarna. Löfvén säger att han skulle fört samma politik som Mona Sahlin, en politik som ledde till ett andra valnederlag 2010.
Han anklagar sedan regeringen för en ”skrämmande brist på tilltro” till ungdomars förmåga, när man öppnar för lärlingsutbildning som inte syftar till högskolestudier. Istället ska kunskapen höjas i skolan. Men hur det ska gå till, säger han ingenting om.
Löfvén vill ha en dialog med företagen, och ser dem inte som särintressen så som nya moderaterna. Det är en klok hållning som jag delar. Men Löfvén säger inte något om vad ”dialogen” ska handla om. Högre skatter? Mer regler? Då är det nog en dialog som få företagare vill ha.
Utrikesavsnittet blir märkligt. Han talar om ”förtryckets tyranni” men när han ger exempel talar han om tre nu demokratiska länder: Colombia, Sydkorea och Sydafrika. Är dessa länder verkligen exemplen på tyranni? Känns helt fel. Vore det inte rimligare att nämna kommunistiska Nordkorea? Och kanske Ryssland där Putin idag gått i förstamajparad?
Mest positivt tycker jag det Löfvén inte talade om. Han framförde inte vänsterretoriken mot vinster i vården och mot privata lösningar i välfärden.
Sammantaget var det ett lågmält men också innehållslöst tal. Ordval och upplägg påminner mer om Ingvar Carlssons 1980-tal snarare än 2010-tal.

(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )