Krisen, Europa och retoriken

SÖNDAGSKRÖNIKA: I Aftonbladets ledare anklagas statsminister Fredrik Reinfeldt för att bara använda ekonomiska krisen i Europa som slagträ i svensk inrikesdebatt.
På ett plan är förklaringen enkel: oppositionen attackerar regeringen för svag ekonomisk politik, även om Sverige i alla jämförelser tillhör de som allra bäst klarar krisen. Vad är då naturligare än att påpeka att Sverige klarar sig bättre än övriga Europa? Arbetslöshet och  ekonomi utvecklas inte i ett vakuum. Vi är en del av världskonjunkturen.
Det är inte på något sätt fel av Reinfeldt att påpeka detta, när oppositionen blundar och låtsas att vi lever i förgångna tider.
Men Aftonbladet har ändå en poäng i att svensk politik inte diskuterar viktiga framtidsfrågor. I ledaren heter det:

Den nuvarande ekonomiska krisen kan mycket väl leda till att ett mindre antal euroländer på kontinenten sluter sig samman i något som mer liknar just en federal union. Går det att rädda EMU på något annat sätt? Och kommer euro­krisen i så fall leda till att Winston Churchill får rätt?
Churchill förutspådde i ett berömt tal i Zürich 1946 att Tyskland och Frankrike skulle forma ett Europas Förenta Stater och att Storbritannien inte skulle vara med. Det kan vara den här typen av utveckling som vi ser. Och vad gör Sverige då?

Om detta borde vi tala. Själv anser jag fördragen som formar nuvarande union har nått vägs ände. Det är lika bra att inse att EU i sin nuvarande form kommer att kollapsa. Byråkrater och etablissemang har fått springa så långt före europas folk att ingen känner unionen som sin. EU skapar inte gemenskap, utan gryende fientlighet och hat mellan européer. Grekerna visar inte direkt sin tacksamhet för att tyskarna lånar ut och riskerar stora belopp för att hjälpa Grekland ur deras ansvarslösa situation. Solidaritet har blivit ett egoistiskt krav, inte något ömsesidigt.
Jag tror inte på att Tyskland och Frankrike skulle bilda en ”hård kärna” och lämna övriga kontinenten åt sitt öde. Lika lite tror jag att Norden skulle kunna bli en tillräckligt stark union. Nej, Europa behöver en samlande gemenskap för kontinenten.
Men den måste byggas om från grunden. All gammal bråte i nuvarande EU måste stjälpas överbord.
Inte när det gäller värderingar, kultur och traditioner, men väl när det gäller sättet att bygga en gemenskap. EU:s nuvarande konstruktion står faktiskt i stid med medlemsländernas identitet och självbild. EU har blivit en byråkratisk experimentverkstad som aldrig tillåtits om den skett inom ett land. Demokrati bygger på att man får folk med sig, inte att man gör saker som folk i efterhand förväntas acceptera.
Grekland utnyttjade det storskaliga experiment som EMU är för att stjälpa över sina skulder på Tyskland och andra ansvarstagande ekonomier. Det kunde vem som helst förutse, men byråkratin hade sin egen inneboende dynamik och lyssnade inte på någon. EU saknar demokratins maktbalans och är därför ett svagt och skakigt bygge. Fuskbygge, skulle man kunna säga.
Vi behöver börja om från ruta ett. Såväl Fredrik Reinfeldt som Stafan Löfven och andra som gör anspråk på att företräda svenska folket, borde öppet och prestigelöst resonera i dessa banor. I det har Aftonbladet rätt.
(Andra bloggar om , , , , , , , i)