Zlatan farlig förebild

SÖNDAGSKRÖNIKA: Yrsa Stenius kan knappast anklagas för att vara rasist och främlingsfientlig av Aftonbladet, eftersom hon varit chefredaktör där och en sådan anklagelse skulle därmed falla tillbaka på att tidningen själv också är det.
Detta sagt eftersom hon varnar för att se Zlatan Ibrahimovic som förebild. Tvärtom är han exempel på en farligt despotisk tendens som bryter mot upplysningstraditionen och respekt för alla människors lika värde.
”Länge har jag i mitt stilla sinne försvarat Zlatan”, skrev hon i Göteborgs-Posten när hon recenserade storsäljande memoarboken Jag är Zlatan Ibrahimovic. Men Yrsa Stenius har ändrat sig:

Att Zlatan framstår som outhärdligt självgod och skrytsam i den nu aktuella boken är inte svårt att ha överseende med. Det han har gjort med sitt liv är en bragd. Inte heller saknar jag förståelse för det aldrig sinande behovet att storvulet tala om vem han har blivit. Han har varit ett kränkt barn en gång. Det är hans värderingar och livshållning som är djupt problematiska.

I senste numret av Axess utvecklar hon sina tankegångar i en vass analys, Ett varnande exempel:

[G]er man akt på vad Ibrahimovic säger i David Lagercrantz bok finner man att han alltjämt är en man som hyllar absoluta och auktoritära förhållningssätt, som föraktar svaghet och som definierar just ordet respekt på det sätt som är karakteristiskt för gangstrar:
”Respekt är ingenting man får”, säger Zlatan Ibrahimovic (…). ”Respekt är något som man tar”. Underförstått: Respekt är något man hotar eller tvingar sig till genom över- och underordning. Jag tror inte att det är så många demokratiskt sinnade människor som skulle skriva under på denna definition av respekt. I demokratiska referenssystem är respekt detsamma som den högaktning man kan känna för någon vars utstrålning och/eller prestationer gör ett osedvanligt förtjänstfullt intryck på en.

Det är värre än så. Ibrahimovic avfärdar Aristoteles och hela den västliga civilisationens grundvalar. Det är inte bara gangstrar, utan världens alla förtryckar- och mördarregimer som lever efter den devis som Ibrahimovic gör till sin. Yrsa Stenius fortsätter:

Zlatan framställdes i medierna som förebild för alla unga som ville kämpa sig fram här i livet. Jag var en smula bekymrad över att så få inflytelserika opinionsbildare hade påtalat det djupt problematiska i Zlatan Ibrahimovics värderingar och attityder – föga förebildliga för unga som helst borde socialiseras in i gemenskaper med andra föreställningar om respekt och mellanmänsklig gemenskap än dem Ibrahimovic håller sig med.

Detta är fostran till att ta vad man vill ha. Den här attityden kan ha sin plats på fotbollsplanen, inom de mycket exakta regelverk som omger spelet och som upprätthålls av en domare som omedelbart utdömer straff för dem som bryter mot reglerna.
Men ute i verkliga livet, i samhället, vore det förödande om dessa attityder får ta över framför de värderingar som vuxit fram och format vår civilisation sedan antiken. Enligt Aristoteles dygdeetik är respekt är något man bygger upp genom kloka, goda och beundransvärda handlingar, inte något man kan kräva genom hot. Ibrahimovic tycks inte begripa någonting om livet utanför planen.
Yrsa Stenius summerar:

Just för att idrottsmännen uppträder inför en masspublik med ett sug efter identifikation och härmning är frågan om vilken typ av förebild de utgör inte oviktig. Zlatan Ibrahimovic förkroppsligar i detta hänseende en kulturkrock, en näst intill ideologisk motsägelse.
Har man som Ibrahimovic tagit emot uppdraget att på internationella arenor leda det svenska nationslaget i fotboll kan man förvänta sig att vederbörande uppträder som en exponent för Sverige, dess sociala och politiska kultur i vid mening. Samtidigt förefaller det som om det som lyfter Zlatan och i ungas ögon och gör honom till den idol som kan göra anspråk på kaptensbindeln, är de egenskaper (vid sidan av fotbollskunnandet) hos honom som strider mot svensk tradition.

Inte bara svensk, utan västerländsk tradition. Här vore det intressant att höra om Mona Sahlin och andra politiker som reservationslöst (och populistiskt) hyllat Ibrahimovic också delar hans dyrkan för aggressiv styrka och hot snarare än saklig diskussion som metod att få sin vilja igenom.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )