Unni Drougge refererar från gårdagkvällens kulturafton på Teater Brunnsgatan 4: Kultureliten och verklighetens folk. Jag var också där och fastnade på precis samma – häften på skämt, hälften allvarligt menade – påstående från Svenska Akademiledamoten Kristina Lugn. Drougge skriver:
Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras?
Min fundering blir dock en annan: varför tror vänstern att de är mer ”tänkande människor” än borgerliga? Mitt svar är att de avskärmar ”tänkandet” till att handla om politiska krav framförda med knutna nävar, plakat och demonstrationer.
Det blev tydligt när vänsterns övriga företrädare, teaterföreståndaren Martina Montelius och kulturredaktör Åsa Linderborg (Aftonbladet), hamnade i meningsutbyte med Axess-redaktören Johan Lundberg som menade att det finns mycket som är kultur men som inte är vänster. Dostojevskij, till exempel, sa han då denne tidigare nämnts i diskussionen. Det handlar om kultur som beskriver samhället utan att ställa specifika politiska krav och utan att göras till provocerande jippon.
Det var samma sak när socialminister Göran Hägglund utvecklade resonemanget om ”verklighetens folk”, som är ett sätt att visa på klyftan mellan kultureliten och vanligt folk, där eliten anser sig ha rätt att skriva folk på näsan hur de ska leva och vad de ska tycka.
Vänsterföreträdarna förstår inte att man kan se på verkligheten utan att ha ideologiska och maktpolitiska glasögon på sig. För dem är ”att tänka” lika med att dra politiska slutsatser för samhället som kollektiv. Det handlar om att uppifrån ändra människors villkor – gärna med tvång.
Här blir det svårt att tydliggöra borgerlig kultursyn, eftersom den inte behöver ha några sådana ambitioner. Så fort Göran Hägglund tog något exempel kom Åsa Linderborg med anklagelsen om att Hägglund vill förbjuda dem som inte tycker som han. Så är det ju inte. Tvärtom. Den anklagelsen avslöjar istället hur Linderborg lägger sitt eget totalitära tänkande i Hägglunds mun.
Skillnaden mellan vänsterns kultursyn och de liberala och konservativa är ju att de förstnämnda vill tvinga på andra deras perspektiv medan de sistnämnda gärna ser en pluralism av olika röster, tolkningar och berättelser som är intressanta i sig men som inte med automatik måste leda till knytna näver och gap på: stoppa! krossa! kräv!
Jag vill påstå att det är precis motsatsen till det Kristina Lugn sa: tänkande människor dras åt höger. De kan reflektera utan att försöka tvinga på andra sina egna åsikter.
Se mer: Johan Lundberg, Fredrik Segerfeldt, Aftonbladet, (Andra intressanta bloggar om verklighetens folk, kulturvänstern, kultur, politik)