Holland – Europas värsta ynkryggar

Europas länder pladdrar gärna om solidaritet, men när det krävs handling då blundar man. När det verkligen gäller, då backar Europa och låter diktatorer och förtryckare härja fritt. Vi såg det tydligt i upptakten till Irakkriget. Vi ser det i oviljan att pressa Iran.
Men fegast av dem alla är Holland. Det var holländska trupper som i värsta sortens feghet och totalt demoraliserade lät serbiska trupper under Ratko Mladić begå folkmord på muslimska män och pojkar i Srebrenica 1995, under det bosniska kriget.
Holland har 8.000 mord på sitt samvete. Men har man lärt något sedan dess? Inte det minsta. Nu gör Holland om det! Man vänder denna gång afghanska folket ryggen genom att fly från landet med svansen mellan benen.
Än en gång överger Holland värnlösa civila.
Socialdemokraterna i Holland har varit pådrivande för att svika allt vad solidaritet heter. Man överger utsatta och sårbara i nöd.
Frågan är om Socialdemokrater i övriga Europa kommer att följa efter. Ska sveket sprida sig till Europas andra länder?
Deutsche Welle menar att någon dominoeffekt inte är att vänta, Dutch pullout will give NATO headaches, but won’t lead to domino effect:

Tillbakadragandet av holländska trupper från Afghanistan kommer säkert att öka pressen på deras allierade att ta deras plats. Men det är mindre troligt att det utlöser en dominoeffekt bland andra länder som har trupper där. […]
För Tyskland, där en omröstning i parlamentet om utökad truppnärvaro i Afghanistan är planerad till nästa vecka, kommer det holländska beslutet inte att ha någon omedelbar effekt, menar experter.

Vi får verkligen hoppas det.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , )

Stor regeringsombildning i Danmark

När liberale statsministern Anders Fogh-Rasmussen förra året blev Nato-chef, övertog partikamraten Lars Løkke Rasmussen posten som statsminister.
Nu har han skapat sin egen regering efter en stor ommöblering — bara två ministrar lämnas i orubbat bo: finansministern och integrationsministern. Det rapporterar Politiken i Her er det nye ministerhold.
Universitetsrektorn Charlotte Sahl-Madsen blir ny vetenskapsminister. Ny socialminister blir landstingsrådet Benedikte Kiær. I övrigt byter många ministrar portföljer med varandra. Politiken skriver i Løkke lægger låg på møgsager:

Lars Løkke Rasmussens ministerrockad är inte bara en möjlighet för statsministern att visa handlingskraft och få nya, friska krafter in i regeringen. Rockaden är också en välkommen möjlighet för statsministern att bli av med en rad problem för regeringen.
När en minister lämnar sin gamla portfölj och får en ny, blir det betydligt svårare för oppositionen att gå till angrepp på den nye ministern menar professor Tim Knudsen vid Københavns Universitet.

Vi känner igen knepet från Göran Perssons ambition att ”toppa laget” inför valet 2006. Det fungerade inte, men å andra sidan gjorde Persson i realiteten mycket marginella förändringar.
Jyllands-Posten rapporterar om bytet på försvarsministerposten, där den avgående ministern Søren Gade varit mycket populär bland soldaterna, men kontroversiell i politik och medier. Han ersätts nu av en kvinna, skriver tidningen i Gade får lovord fra soldater:

Gitte Lillelund Bech har varit ledamot i den senaste försvarskommissionen, varit vice ordförande i försvarsutskottet och ordförande i Utrikesnämnden.
»Vi får en minister, som verkligen känner försvaret. Och hon har goda kunskaper om de internationalla missionerna, där försvaret möter utrikespolitiken«, säger Henrik Jedig Jørgensen, chef for Dansk Institut for Militære Studier.

I Berlingske Tidende lyfter man fram att justitieministern för första gången på många år blir en jurist, som dock i likhet med sin företrädare är stor Churchill-beundrare, Fra stor Churchill-fan til kæmpe Churchill-fan.
Det får mig att fundera på om någon svensk minister skulle våga att lyfta fram Winston Churchill…
(Andra intressanta bloggar om , , , )

‘Sänd internationella valobservatörer till svenska valet’

Förre riksdagsledamoten Birgitta Wistrand (M) och statsvetaren Jørgen Elklit skriver idag en gemensam debattartikel i en av Danmarks största morgontidningar, Politiken. De ifrågasätter om svenska val håller internationell standard och undrar om inte Europaparlamentet borde sända valobservatörer till riksdagsvalet i september, Hvor demokratisk er Sverige?
I Svenska Dagbladets ledarblogg sammanfattas deras budskap, Fd riksdagsledamot (M): Svenska val håller inte måttet:

Argumenten är två: Dels är det svårt för nya partier att få sina valsedlar tryckta och distribuerade; det förekommer att väljare inte hittar valsedlar för det parti man skulle vilja rösta på.
Dels utgör valsedelsutdelningen utanför vallokalerna en subtil påtryckning på väljarna. Valkretsarna är små och det är inte osannolikt att man känner valarbetarna och man sänder som väljare en signal vare sig man tackar ja eller nej till en valsedel.

Det finns ju också en diskussion om hur demokratisk 4-procentsspärren är. I Ryssland och Turkiet har man höjt den till 10 procent, detta som ett inslag av flera för att utestänga opposition.
Argumentet om att regeringsdugliga majoriteter är viktigt kan tillgodoses på mindre brutal gräns. Under grundlagsutredningens arbete lades ett förslag fram som innebär att utjämningsmandaten tas bort tillsammans med 4-procentspärren. Det skulle innebära att mindre partier än de som får 4-procent kan komma in. Men samtidigt skulle de få svårare att utgöra tungan på vågen eftersom de skulle få färre mandat tillsammans. Utjämningsmandaten gynnar nämligen partier som precis klarar gränsen.
Och jag tycker det är stort avsteg från representativiteten att ett litet parti strax över 4-procent har goda chanser att bli vågmästare i riksdagen och därmed få extremt oproportionerlig makt genom att kohandla med de stora regeringsbildande partierna.
Exempel på sådan oproportionerlig makt är Miljöpartiet efter valet 2002, och Sverigedemokraterna kan komma i det läget efter höstens val.
Jag tycker då det är bättre att mindre partier kan få göra sina röster hörda i parlamentet, men att deras mandatantal blir så litet att de inte försvårar regeringsbildningen.
Också i Norge uppmärsammas debattartikeln: Svenske valg – frie, men ikke rettferdige?
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Partiernas kris allt djupare

Medlemmarna i partierna är nu så få att det under interna provval räcker med att värva några tiotal nya medlemmar och hjälpa dem att rösta rätt, för att komma på valbar plats till riksdagen. Samtidigt som partierna har tömts på folk, har de roffat åt sig allt större bidrag i form av partistöd. Politikerna beviljar sig själva mer av skattepengarna. Snacka om korruption.
Värst är att detta distanserar politikerna från folket som de ska representera.
Östersunds-Posten visar hur arroganta politikerna blivit. De vill inte ens ha dialog med väljarna längre. Tidningen analyserar vad som hände när Jämtlands läns landsting häromdagen hade fullmäktigemöte i Folkets hus i Östersund, Ett praktexempel på katastrofal kommunikation:

När nio vårdanställda ville ställa frågor under allmänhetens frågestund fanns chans till bot och bättring. Politikerna sumpade alltihop. Ordföranden Hans Lundqvist (S) visade ett paragrafrytteri av stora mått. Med kommunallagen i ryggen vägrade han låta gruppen komma till tals. Frågorna var inte anmälda i förväg. Därför uteblev dialogen.
Det hade varit så enkelt att improvisera. Ajounerat mötet, lyssnat till de vårdanställda utanför proto­kollet och visat dem respekt. Den insikten fanns tyvärr inte. Politikerna satt där handfallna.

Svenska politiker börjar likna sovjettidens kommunister. Man skiter fullständigt i folket. Lyssnar inte. Men roffar åt sig allt vad man kan för egen del.
Så här kan det inte fortsätta.
Den effektivaste vägen att förändra utvecklingen är att införa riktiga personval, enmansvalkretsar. Det är dock en förändring som tar tid. Man skulle kunna börja med att ta bort spärren i personvalet på nuvarande valsedlar.
På riksdagens bord ligger förslag om reformerad grundlag. I det sänks spärren från åtta till fem procent för att personval ska gälla. Här kan riksdagen enkelt i vår ändra regeringens förslag och sänka spärren till noll procent i riksdagsvalet.
Om partiväsendet inte ska gå samma öde till mötes som i Italien, där alla gamla partier brakade samman, måste man inse att i en demokrati är det väljarna som har makten. Man måste inse att det är medborgarna man representerar, inte en liten maktklick i partierna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Idédebatt på icke-socialistiska sidan

I Axess kulturblogg kommenterar Johan Lundberg mitt inlägg om liberal-konservativ idédebatt i söndags. I två inlägg, Den tänkande högerns dilemman och Konservatism, liberalism och upplysning menar han att följande fyra problemkomplex kommer att stå i centrum:

  • Traditionalism – globalisering
  • Integration – terrorism
  • Fördumningen – kulturrelativism
  • Rationalism – materialism

Skärskilt relativismen, som tyvärr också omfattar många som röstar borgligt, behöver dissekeras och bemötas i en inom-borgerlig idédebatt.
Ett skäl till att en sådan inte kommit igång på allvar, beror på att det alltid tenderar att bli en debatt mot och med vänstern. De icke-socialistiska lämnas aldrig ifred att inbördes diskutera de frågeställningar som Lundberg tar upp. Istället för att finna gemensamma nämnare, blir det istället jakt på skillnader byggda på tämligen ytliga grunder.
Här måste vi bli bättre på att lägga vänstern åt sidan för att, med respekt, stöta och blöta olika perspektiv emot varandra mellan liberaler och konservativa.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

IPCC-larm om Afrika var fel

När det, tack vare klimatskeptikerna, till slut blivit tillåtet att granska FN:s klimatpanel IPCC avslöjas fel efter fel efter fel. Visst, det händer den bäste.
Men något underligt är det att alla fel alltid visar sig ske i riktning mot att grovt överdriva klimatförändringarna.
Sveriges Radio avslöjar nu änne en grov och felaktig överdrift, Fel om afrikajordbruk i IPCC-rapport:

Siffran 50 % som först betecknade vad ett torrår kan innebära kom att beskriva den befarade utvecklingen som helhet fram till 2020.
Eftersom det är just sammanfattningarna av klimatpanelens omfattande rapporter som är mest lästa, så har den här uppgiften fått stor spridning och bland annat citerats av FN:s generalsekreterare.

Den här gången är det alltså IPCC:s egna medarbetare som när de summerar texter, medvetet eller omedvetet, förvanskat och överdrivit utvecklingen.
Förtroendet för klimatforskarna som vetenskapsmän fortsätter att falla.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

MP domderar, S följer lydigt?

Socialdemokraterna är vana att styra och ställa efter eget huvud. Man har sett sig som regeringsbärande parti. Men nu börjar man se konsekvenserna av det rödgröna samarbetet, där rollspelet är ett annat än förrut.
Småpartierna är inte längre snälla och lydiga. Det konstaterar Helsingborgs Dagblad i ledaren Miljöpartiet i ledarrollen:

Miljöpartiet har en nyckelroll i det röd-gröna samarbetet och tvekar inte att utnyttja situationen. Som nu när man säger nej till att avskaffa skatteavdraget för hushållsnära tjänster, något som oppositionen annars tycktes gå in för.
Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros fick snabbt förhålla sig till det nya läget.
– Vi återkommer till våren med besked, löd hans svar.

Miljöpartiet vill både ha och äta kakan. Man agerar borgerligt i enskilda frågor, men tänker regera med socialister som har en annan uppfattning.
Det är upplagt för problem.
Se också Norrköpings Tidningar i Hur splittrade kan tre partier vara? och Upsala Nya Tidning i Riktiga jobb ett S-problem.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Snöröjare från 1909 åter i bruk

På tal om äldre fordon (se förra inlägget) så rapporterar Stockholms regionala nyhetsprogram ABC ikväll:

— En sådan här extrem dag i kollektivtrafiken kräver extraordinära insatser. Eller vad sägs om den här veteranen?
— En spårrensare från 1909 fixar snöröjningen på Roslagsbanan. Med hjälp av en eldriven motorvagn från 1934, som ingår i Spårvägsmuséets samlingar, så stretar den fram i 30 km/timmen.

Gamla erfarenheter och maskiner är inte alltid överspelade…
En annan aspekt som spelar an på förra inlägget står en läsare för, när han skriver:

Min åldrige far, som upplevt några snövintrar sedan 20-talet, skakar på huvudet och undrar varför den moderna människan tror att kommunikationer m m skall fungera lika bra under stark kyla och mycket snö som under mer ”normala” förhållanden.
Hans senaste muttrande lät ungefär som ”tur att inte svenskarna bor i jordbävningszoner för då hade de väl gapat om olagade vägar inom en timme och om hur uselt informationen fungerar. Men det blir väl så när folk är uppfostrade till att tro att staten skall ta hand om allt.”

Ja, vi har en och annan existentiell aspekt att fundera över i dessa snöiga tider.
 Mer i medierna: DN, AB. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Därför klarar inte moderna samhället snö

Snökaoset fortsätter i södra Sverige. I norr går LKAB:s malmtåg som vanligt, som Lotta Gröning påpekade igår.
Statsminister Fredrik Reinfeldt säger till Expressen, Reinfeldt: Vintern är en av våra årstider

— Det är trots allt så att vintern är en av våra fyra årstider och vi måste ställa oss frågan varför vi inte varit bättre på att hantera den här situationen, säger han.
Fredrik Reinfeldt ser en rad uppföljningar framför sig, men vill, åtminstone inte ännu, säga om regeringen överväger någon form av statlig utredning för att kartlägga vad som gått fel under den här vintern.

I samma tidning skriver Lars Lindström, Självklart är det deras fel att trafiken inte fungerar:

Vid snökalabaliken 2001/2002, om någon där ute i snöyran minns den, ställdes tusentals tågavgångar in och näringsminister Björn Rosengren hade krismöte med banverket, SJ och några andra tågbolag. Efter mötet sa banverkets dåvarande generaldirektör Bo Bylund att han var ”mycket nöjd med resultatet som innebär att vi tillsammans i branschen ska åtgärda de brister som finns”.
Bot och bättring lovades från alla. Banverket skulle storsatsa på förebyggande underhåll. Öka kapaciteten för snöröjning. SJ lovade bättre information till resenärerna, och en förbättrad resegaranti. […]
När snön faller blir det totalt kaos… och varje gång lovar makthavarna att det inte ska hända igen.

En korrekt beskrivning. Själv drabbades jag mest under köldknäppen i januari 1986. Den gången var det inte snö och långvarig kyla som satte stopp, utan extrem kyla. Det vara mer än -20 C kallt på dagtid i ett par veckor, vilket gör att den månaden har den lägst uppmätta månadsmedeltemperaturen i Stockholm någonsin, enligt SMHI (pdf).
Då bodde jag i Västerhaninge och tog pendeltåget varje morgon och kväll de tre milen till och från Stockholms city. De flesta pendeltåg klarade inte den extrema kylan (bara de äldsta vagnarna tuffade på).
Nu är det snö och framför allt en mycket långvarig period av minusgrader. Stockholms högsta temperatur i januari 2010 var +-0 C, ”och så lågt högsta värde för en januarimånad har man inte noterat där sedan åtminstone 1829”, skriver SMHI.
Denna skillnad mellan 1986 och 2010 kan upplevas som mindre viktig för oss människor, men för fordon handlar det ju om helt olika tekniska påfrestningar. Kortvarig men extrem kyla är något annat än långvarig period av några minusgrader och mycket snö.
Vad vill jag säga med detta? Jo, att det är svårare än man kan tro att förbereda fordon för de avvikelser som vädret kan bjuda på. Eller rättare sagt: dyrare! Det räcker inte med extra kapacitet i ett avseende, utan i många.
Men nog går det. Jag slås av att både 1986 och nu konstaterar vi resenärer att de äldsta fordonen klarar sig bäst i svåra situationer. Man kan fundera på varför. Gamla pendeltåg X1 tillverkades av Asea 1967-1975 i en liten serie, men anpassad till svensk väderlek. Det blev dyrt, därför är nya tåg inköpta från utlandet.
Under den nu pågående presskonferensen med SJ:s vd Jan Forsberg påpekar han också att Banverket idag inte har den personalstyrka man hade förr, och som under snöväder kunde röja spår.
Personal är extremt dyrt nuförtiden och att ha uppemot 70.000 anställda*, som SJ (inkl Banverket) hade i mitten på 1900-talet, är helt otänkbart idag. Biljettpriserna skulle mångdubblas.
Frågan för det moderna samhället är hur mycket man vill betala för att säkra system för drift under ovanliga förhållanden.
Jag tror inte vi är beredda att betala. Därför måste vi lära oss acceptera att störningar uppstår när vädrets makter visar sin kraft. Över dem rår inte avancerad teknik och minimerad personalstyrka.
* Källa: ”Sveriges Järnvägsstationer” utgiven av SJ och Orbis 1947. Henry Kjellvad skriver: ”Det svenska järvägsväsendet sysselsatte vid årsskiftet 1946/47 cirka 70.000 befattningshavare i olika grader. I denna siffra ingår såväl statens som de ännu kvarvarande enskilda järnvägarnas personal. Statens Järnvägar, som med sina omkring 60.000 anställda är Sveriges största företag, skall enligt 1939 års riksdagsbeslut inlösa och överta praktiskt taget all järnvägsdrift i landet.”
 Mer i medierna: DN,1, AB,1. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Hur publicistiskt bevaka Sverigedemokraterna?

På torsdag håller Timbro Medieinstitut lunchseminarium på temat SD och redaktörernas val (sista anmälningsdag idag). Medverkar gör Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, journalisten och författaren Pontus Mattsson samt holländske journalisten Roland Zuiderveld. Moderator: Roland Poirier Martinsson.
Att redaktionerna internt är besatta av frågan hur de ska behandla Sverigedemokraterna under valrörelsen har jag förstått. Därför är det utmärkt att diskussionen också förs öppet inför offentligheten, så som kommer att ske på detta seminarium.
Som historikern Heléne Lööw påpekade häromveckan har den tidigare mediestrategin, att försöka diskvalificera partiet genom att peka ut företrädare som kriminella, inte fungerat. Hennes uppmaning var att man ska granska partiets argument på samma sätt som man granskar andra partiers.
Och jag håller med. Om Sverigedemokraterna verkar inom demokratins ramar ska de bemötas enligt demokratiska spelregler. Och kärnan i demokrati är debatt i sak.
Jag har märkt att många aktörer i media och politik inte klarar av att göra skillnad på budskap man inte håller med om, och budskap som ligger utanför det demokratiska systemet. Eftersom man inte håller med SD anser man att ickedemokratiska motreaktioner är okej för att tysta dem.
Men då förvägrar man demokratin att verka. Då blir man själv en angripare och fördärvare av demokratin. Då skapar man ett klimat där det blir möjligt att stämpla ut och förvisa också andra från samhällsdebatten, bara med det motivet att man inte delar åsikterna. Det klimatet är totalitärt, inte demokratiskt.
Så länge inte detta parti tillgriper våld eller andra olagligheter, är det en demokratisk plikt att möta dem med argument i en öppen debatt. Och naturligtvis granska dem på alla de områden som de kommer att tvingas ta ställning till, om de kommer in i riksdagen.
Den som är demokrat i hjärtat känner tillit till att öppenhet, diskussion och argumentens tyngd resulterar i en god utveckling.
Just därför ska debatten ske med argument och förnuft, inte genom mobbning, tillmälen, isolering, censur eller våld. De som inte tror att debatten för människors lika värde kan föras civiliserat, tror själva inte på demokrati och frihet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )