Svenska akademins USA-hat visar hur patetiska dessa snobbar är

Horace Engdahl är en av alla dessa låga, snåla och, faktiskt, rätt inskränkta intellektuella som tror att de är gudar och står över allt patrask där ute i samhället. 
Därför är det stor underhållning att höra hur omvärlden nu dömer ut och förlöjligar Svenska akademin och dess ständige sekreterare Horace Engdahl efter hans billiga påhopp på USA:

– Det han påstår är fulltändigt nonsens, säger Claire Armitstead, litteraturredaktör på brittiska The Guardian.
– Alla som har något i huvudet vet att det finns en oerhörd nerv i den amerikanska litteraturen, och dess närvaro är inte på något sätt försvagad. Engdahls löjliga uttalanden sänker förtroendet för Svenska Akademien, även om det inte är särskilt högt ens i dag, säger litteraturredaktören Wieland Freund vid tyska Die Welt.
– Man skulle kunna tro att den ständige sekreteraren av en akademi som företräder vishet men som historiskt har bortsett från både Proust, Joyce och Nabokov – för att bara nämna några – skulle bespara oss kategoriska föreläsningar, säger David Remnick, litteraturredaktör på anrika The New Yorker.
– Uttalanden av den här typen får mig att tro att Mr Engdahl har läst väldigt lite utöver det vanliga och har en väldigt trångsynt bild av modern litteratur, säger Harold Augenbraum, chef för National Book Awards.

Citaten hämtade ur Svenska Dagbladet i Hård kritik mot Horace Engdahl i USA och Kritiska röster mot Horace Engdahl även i Europa. Se också Washington Post/AP i Nobel Chief Disparages U.S. as ’Too Insular’ for Great Writing, Guardian i Nobel prize judge slams American literature
(Andra intressanta bloggar om , , , ,, , , )

Ansvaret för finanskrisen – och krispaketet

Diskussionen om vem som bär ansvaret för den amerikanska bolånekrisen går vidare. En läsare skriver:

Jo, det är alldeles riktigt att det råder demokratisk majoritet i såväl representanthus som senat – och att Nancy Pelosi av strikt politiska skäl inte vill se att hennes parti får trumma igenom den här planen utan tillräckligt republikanskt stöd. Då tvingas de ju stå ensamma med ansvaret om planen misslyckas, vilket mycket väl kan hända, och politiker är politiker.
Men det är ju Vita huset, det högst republikanska , som skickat ”the bill” till kongressen. Det är Bushs förslag … För övrigt förvånar det att du inte kommenterat det faktum att många konservativa är djupt kritiska till hela idén med ett räddningspaket

Mitt svar från igår lyder:

Visst är det så. Bush och Paulson har tagit risk genom att utmana egna väljargrupper. De har tagit sin del av ansvaret – det har ju däremot inte Pelosi och hennes demokratiska majoritet (än). Ur ansvarssynpunkt är det alltså inte Bush som svikit, utan demokraterna.
Jag har inte lyft den konservativa kritik du nämner, eftersom den är taktisk. Tycker den strategiska kritiken är viktigare, den som tar upp orsaken till bubblorna: “Community Reinvestment Act” [mer fakta]. Det här är inte en kris för marknadsekonomin, utan för regleringar och lagar som stimulerat och pressat banker och institut att låna ut till människor som varken kan betala ränta eller amorteringar. I en strikt marknadsekonomi hade de inte fått lån. Men CRA öppnade dörrarna 1995 – under Clinton.
Nu tvingas politiken städa upp efter politiska ingrepp i lånemarknaden.

Det vi svenskar verkar ha svårt att ta in är att USA har maktdelning. Separata konstitutionella grenar, som var och en har sin egen logik och sitt eget ansvar. Jag hävdar uppfattningen att presidenten har tagit sitt ansvar och lagt fram ett en räddningsaktion för att mjuklanda ekonomin och minimera skadorna och eftersom amerikansk ekonomi i grunden är stark behöver bördan för skattebetalarna inte bli särskilt stor.
Presidenten har gjort sitt jobb. Sedan går staffettpinnen över till kongressen, den som kontrolleras av det parti som har majoriteten. Men majoritetspartiet har haft svårt att visat det ledarskap som deras mäktiga majoritetsställning innebär.
Nu gick ju ändå paketet igenom i natt. Men den konstitutionella principen om maktdelning behöver vi nog lära oss lite mer om. Och ännu viktigare: lära oss att politiska ingrepp i ekonomin alltid leder till bubblor och allvarliga obalanser i ekonomin. Rådet till politiken är alltså: håll fingrarna borta från syltburken – om ni inte vill att sylten ska mögla.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )
.

Sänkt straffålder är rätt

Det ska tydligen en advokat till, för att inse att det krävs hårdare tag mot unga ligister.  Peter Altin säger till Svenska Dagbladet, Kd-politiker vill sänka straffålder:

– Under snart 35 år som advokat har jag sett en utveckling där barn under straffmyndighetsåldern begår allvarliga brott, innan de kan få någon riktig sanktion. Att prata med socialtjänsten kanske alla inte tar på allvar, säger han.

Äntligen! En politiker som har kontakt med verkligheten. Det rådande systemet innebär att unga under flera år kan göra kriminell karriär utan att något händer. Först när man sitter fast i skiten kommer rättsstatens motåtgärder. Det är ingen god uppfostran, det är att lura unga att glorifiera livet på lagens skuggsida. En missuppfattning som kan förstöra deras framtid, för alltid.
Tvärtom är det just unga som behöver snabba, omedelbara och kännbara straff för att inse att nackdelarna med brott och våld är så stora att man ska välja andra banor i livet.
Arbetsläger (snällare uttryckt: ”kollektiv” eller ”kollo” med stränga regler) i Norrlands inland och andra påtagliga metoder att flytta unga ur deras destruktiva miljö skulle göra stor nytta både för samhället och för de unga.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Carl Bildt kryper inte för Ryssland

Den här nyheten är rätt intressant: Carl Bildt portad i Ryssland. I Europarådet skriker en ryss att Bildt är ”oförskämd” eftersom han åkt till Ukraina. När Bildt har velat besöka Moskva har han fått nej.
Det var ju inte mer än två år sedan socialdemokraterna försökte misstänkliggöra Bildt för att gå ryska intressen till mötes därför att han haft uppdrag och aktier i ryska bolag innan han blev utrikesminister. Nu skulle det inte förvåna mig om socialdemokraterna anklagar honom för att vara för kritisk mot Ryssland.
Jag tycker vi ska vara stolta (för att använda ett bildskt ordval) över att den svenske utrikesministern väcker starka känslor i ickedemokratiska regimers maktcentrum. Det betyder att Sverige gör sin röst hörd. Och till skillnad från Olof Palmes tid, så är det nu till förmån för demokrati och människors frihet, inte till försvar för kommunistiska diktatorer som Fidel Castro.
Vi gör framsteg i utrikespolitiken trots allt…
(Andra intressanta bloggar om , a rel=”tag” href=”http://bloggar.se/om/carl+bildt” mce_href=”http://bloggar.se/om/carl+bildt”>Carl Bildt, , ,, , < , , )

S ‘räddar’ jobben – med småsmulor

Det är inte så lite kalkon över den debattartikel som s-talesmännen i arbetsmarknads- och näringslivspolitik Birgit Högman och Tomas Eneroth idag presenterar i Dagens Industri, Så vill s rädda jobben:

Vi stärker och tydliggör arbetslinjen i vår politik. Fler jobb är vår allra viktigaste fråga. Därför kommer vårt budgetalternativ att ha ett tydligt industrifokus. Bland annat föreslår vi: Ett klimathandslag med fordonsindustrin, med fordonsforskningsprogram för att bidra till fortsatt svenskt fordonstekniskt spetskunnande inom miljö och säkerhet.
Stärk exportstödet, 60 miljoner kronor riktade till småföretagens export, för att stärka svensk närvaro på viktiga marknader, för tjänste- och miljöteknikexporten. Dessutom ett särskilt program på 15 miljoner kronor för att stärka industriunderleverantörernas export.

Artikeln inleds med stora ord och ambitioner för att ramla ner i småsmulor av exportkrediter. Vad är 60 miljoner kr i statsbudgeten? Absolut ingenting! När Alliansen talar om tredje steget i jobbskatteavdraget rör det sig om 15.000 miljoner kr. DET är pengar.
Jag begriper inte vad socialdemokraterna håller på med. Det är som att bråka om femtioöringar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Danska LO vill sänka skatten på arbete

Sedan det svenska jobbskatteavdraget införts och utökats har Danmark gått om Sverige som landet med världens högsta skatter. Nu börjar Danmark reagera och följa efter Alliansens inriktning mot arbetslinjen. Att liberale statsministern Anders Fogh Rasmussen gör det är kanske inte så överraskande, men även LO-facket är med, rapporterar Berlingske Tidene i Fogh vil udvide arbejdstide:

— För vanliga löntagare handlar det om vad han eller hon får ut av att arbeta mer … För det är inte så intressant att arbeta extra när man måste avvara 68 kronor i skatt på den sist tjänade hundralappen, säger LO-ordförande Harald Børsting.

Visst vore det intressant om LO också i Sverige tittade på sina medlemmars skatter och jämförde jobbskatteavdraget med vad löneökningar har givit netto. Att förtiga denna lättnad i skatter för svenska anställda ligger inte i deras intresse. Det är ju vad man får ut netto som räknas!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Ulvskog kan göra EU-valrörelsen intressant

Det är ett smart drag av socialdemokratin att som svar på Junilistans val av förre s-riksdagsmannen Sören Wibe som partiordförande, välja Marita Ulvskog som toppnamn i EU-valet. Folkbladet skriver i ledarsticket Välkänd & ökänd:

Partisekreterare Marita Ulvskog ska toppa socialdemokraternas valsedel till EU-parlamentet. Ulvskog är ett bra namn. I lämpliga valkretsar är hon tillräckligt välkänd och ökänd för att dra till sig ett valtemperaturhöjande intresse.

Men än mer intressant blir att höra tidigare EU-skeptikern Marita Ulvskog klargöra hur hon ser på att allt mer beslut flyttas bort till Bryssel. Hur ska balansen mellan central byråkrati och nationellt självbestämmande se ut?
Och hur försvarar Marita Ulvskog att socialdemokraterna varit det parti som medverkat mest till överflyttande av makt till Bryssel? Det visade en studie som presenterades på försommaren.
Med en något annan framtoning från socialdemokratin hoppas jag också att borgerliga kandidater ska våga ta ut svängarna och tydligare vända sig emot Brysselbyråkratin inför europavalet i juni nästa år.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,)

Älgjägare som Sarah Palin. . .

Man försöker ta heder och ära av republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palin på många sätt. Men jag undrar om dessa utfall mot Palin inte säger mer om dem som yttrar orden än om henne. Ta den svarte demokratiske kongressmannen Alcee Hastings, som använder det faktum att Palin är älgjägare mot henne. CBS rapporterar att Hastings sagt:

— Den som vårdar vapen och flår älgar bryr sig inte så mycket om vad som händer med judar och svarta… Om Sarah Palin inte är skäl nog för er att komma över vilka problem det nu är ni har med Barack Obama, då måste ni ta mig faen vara mer uppmärksamma.

Jag vet inte vad vänstern i USA har mot älgjägare, men det är inte första gången man antyder att älgjägare är korkade, om inte nazistanstrukna. De här utfallen visar ett oerhört förakt och fördomar mot människor som har annan livsstil än den urbana. Tack och lov saknar vi den i Sverige. Här är älgjakt något naturligt, en del av friluftslivet och kanske till och med något prestigefullt att delta i också för stadsbor.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

Höghastighetståg i mjölktågsfart

I går lämnade infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) sin och regeringens proposition till riksdagen, om vilken Helsingborgs Dagblad skriver i ledaren Staten på banan:

Ministern bjuder in till en bred politisk diskussion om infrastrukturen. Och vill öppna för andra finansieringsmöjligheter utöver statens. Det är klokt. Stora projekt som till exempel en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör och höghastighetståg kräver nytänkande även vad gäller de ekonomiska förutsättningarna …
Förutsättningarna för höghastighetstågen ska utredas. Det är på tiden. Det är otroligt att det dröjt ända tills nu innan detta sker. Europabanan, från Stockholm till Helsingborg/Malmö har ju diskuterats i snart två decennier. Den borde varit byggd vid det här laget.

Ja, Sverige ligger långt efter övriga Europa trots att avstånd och resefrekvens mellan Stockholm-Göteborg-Malmö är idealisk för just höghastighetståg. Restiderna kan kortas och göra flyget överflödigt, samtidigt som antalet resande är tillräckligt stort.
Och för egen del tycker jag regeringen är alltför försiktig och långsam när det gäller ny infrastruktur. Sedan 1950-talet har andelen av staten som går till investeringar i infrastruktur minskat katastrofalt. Skattemedel har gått till bidrag, inte till att hålla samhället i form för transporter och kommunikationer. Man borde lära sig av de årtionden då Sverige trodde på framtiden och satsade på tillväxt. 
Se mer i bloggen, Höghastighetståg borde bli regeringens visionära satsning. Se också Svenska Dagbladet i Regeringen snabbutreder höghastighetståg, Sydsvenskan i Satsning på vägar framför järnvägar, Corren i Samverkan den enda vägen framåt för Ostlänken, Norrköpings Tidningar i Höghastighetståg med snigelfart.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Är nyliberalismen inte kapitalistisk?

I Newsmill gör Roland Poirier Martinsson ett ideologiskt inlägg där han på konservativ grund kritiserar såväl socialism som nyliberalism, Efter finanskrisen är nyliberalismen den farligaste fienden:

Men ekonomiska drivkrafter, om än nödvändiga, är inte tillräckliga för att skapa det fria samhällets nödvändiga isoleringsmaterial mot ansvarslöshet och girighet. Någon form av oberoende moralsystem krävs som underbyggnad till dygderna. En sådan skapelse får emellertid inte plats i de socialistiska eller nyliberala teoribyggena.
Om man från mina utgångspunkter kan utfärda några politiska rekommendationer är det just här. Politiken måste hela tiden sträva efter att göra sig själv onödig genom att skapa goda förutsättningar för de mellanliggande, samhälleliga institutioner där sådana dygder och moraluppfattningar frodas: familjen, församlingen, föreningen, företaget, folkrörelsen. Där tar vi ansvar för oss själva och varandra och där står vi till svars. Och där står vi starka mot den statliga ryggmärgsreflexen att ständigt dominera våra liv …
Det är i sammanhanget ett bestickande faktum att den politisk-teoretiska diskussion som dominerat vår tid har utgått från positivismen, socialismen och nyliberalismen, tre tankeriktningar som alla abdikerat i frågor som gäller de borgerliga dygdernas roll i byggandet av samhället. Lojalitet, måttfullhet, ansvarsfullhet, långsiktighet, arbetsamhet, förtroendeskapande beteende, rättskaffenhet – ett fritt samhälle kräver dessa storheter, ett ofritt samhälle krossar dem.

Jag delar Martinssons uppfattning att friheten inte kan existera i ett värdenihilistiskt tomrum. För fria människor ger dygder och moral, utformade under tusentals år av mänsklig civilisation, mening till livet och friheten. Det viktiga är att dessa rättesnören är frivilliga. Vi kan bryta med dem, men priset kan bli högt: isolering från gemenskapen, inga vänner.
Men jag håller inte med Martinsson att nyliberalismen, den för frihet renodlade filosofiska argumentationen, är ett hot mot ett gott samhälle. Den är en viktig komponent. Friheten är nämligen en mycket känslig politisk värdering — den är lätt att krossa för vilken politiker eller parti som helst. Maktbegär gör att politiker av alla färger i sitt dagliga värv är ett hot mot friheten. Det är så lätt att finna kortsiktiga motiv att inskränka friheten med tvång, och lika svårt att finna skäl att återställa frihet och avskaffa tvånget.
Friheten är alltid hotad i politiken. Av makthunger, av pragmatism, av socialism, av slentrian, av lättja (vilja att skjälpa över eget ansvar på andra). Därför tycker jag nyliberalismen ska vara en ständigt närvarande referenspunkt, som likt en varningsklocka påminner oss om när politiken inskränker friheten och som äggklocka när frihet är färdig att släppas ut ur politikens reglerande verksamhet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )