I Newsmill gör Roland Poirier Martinsson ett ideologiskt inlägg där han på konservativ grund kritiserar såväl socialism som nyliberalism, Efter finanskrisen är nyliberalismen den farligaste fienden:
Men ekonomiska drivkrafter, om än nödvändiga, är inte tillräckliga för att skapa det fria samhällets nödvändiga isoleringsmaterial mot ansvarslöshet och girighet. Någon form av oberoende moralsystem krävs som underbyggnad till dygderna. En sådan skapelse får emellertid inte plats i de socialistiska eller nyliberala teoribyggena.
Om man från mina utgångspunkter kan utfärda några politiska rekommendationer är det just här. Politiken måste hela tiden sträva efter att göra sig själv onödig genom att skapa goda förutsättningar för de mellanliggande, samhälleliga institutioner där sådana dygder och moraluppfattningar frodas: familjen, församlingen, föreningen, företaget, folkrörelsen. Där tar vi ansvar för oss själva och varandra och där står vi till svars. Och där står vi starka mot den statliga ryggmärgsreflexen att ständigt dominera våra liv …
Det är i sammanhanget ett bestickande faktum att den politisk-teoretiska diskussion som dominerat vår tid har utgått från positivismen, socialismen och nyliberalismen, tre tankeriktningar som alla abdikerat i frågor som gäller de borgerliga dygdernas roll i byggandet av samhället. Lojalitet, måttfullhet, ansvarsfullhet, långsiktighet, arbetsamhet, förtroendeskapande beteende, rättskaffenhet – ett fritt samhälle kräver dessa storheter, ett ofritt samhälle krossar dem.
Jag delar Martinssons uppfattning att friheten inte kan existera i ett värdenihilistiskt tomrum. För fria människor ger dygder och moral, utformade under tusentals år av mänsklig civilisation, mening till livet och friheten. Det viktiga är att dessa rättesnören är frivilliga. Vi kan bryta med dem, men priset kan bli högt: isolering från gemenskapen, inga vänner.
Men jag håller inte med Martinsson att nyliberalismen, den för frihet renodlade filosofiska argumentationen, är ett hot mot ett gott samhälle. Den är en viktig komponent. Friheten är nämligen en mycket känslig politisk värdering — den är lätt att krossa för vilken politiker eller parti som helst. Maktbegär gör att politiker av alla färger i sitt dagliga värv är ett hot mot friheten. Det är så lätt att finna kortsiktiga motiv att inskränka friheten med tvång, och lika svårt att finna skäl att återställa frihet och avskaffa tvånget.
Friheten är alltid hotad i politiken. Av makthunger, av pragmatism, av socialism, av slentrian, av lättja (vilja att skjälpa över eget ansvar på andra). Därför tycker jag nyliberalismen ska vara en ständigt närvarande referenspunkt, som likt en varningsklocka påminner oss om när politiken inskränker friheten och som äggklocka när frihet är färdig att släppas ut ur politikens reglerande verksamhet.
(Andra intressanta bloggar om politik, ideologi, nyliberalism, konservatism, socialism, positivism, modernism, filosofi, idédebatt, finanskrisen, finanskris, ekonomi)