Month: June 2008

Den förvirrade vänsteranklagelsen som medierna spridit i åratal, om att Irakkriget givit terrorismen ökat stöd, har fått sin slutliga knäck genom terrorattacken mot Danmark i Pakistan.
Sanningen är att al-Qaida har förlorat allt i Irak, viktigast: irakierna står nu på amerikanernas och demokratins sida och ser fundamentalistiska muslimer som sina fiender.
Men i det land där europeisk eftergiftspolitik fått råda, Pakistan, där frodas extremismen obehindrat och det är där den nu har sitt starkaste fäste.
Återigen får vi bevis på att det är när demokratier böjer sig för och ursäkter totalitära krafter som de kan växa och bli starkare. Det gällde på 1930-talet och det gäller nu.
Västvärlden gör klokast i att ta i med hårdhanskarna mot alla totalitära krafter. Det är så vi kan skydda oss själva och samtidigt befria människor runt om i världen från detta förtryck.
När ska vänstern i media och politik vakna?
Se mer i Pakistan är närmare än man tror (Andra intressanta bloggar om politik, islam, fundamentalism, rasism, kränkt, islamofobi, integration, integrationspolitik, Irak, Pakistan, frihet, demokrati, Mellanöstern, Mellanöstern)

Just nu har SVT sänt en dokumentär med den uppseendeväckande titeln Ers Kungliga Höghet Westling. Men trots att det pratas väldigt mycket, berör man inte kärnan: en monarki är bara en monarki om den uppför sig som en monarki.
Det är helt absurt att en gymföretagare från Ockelbo ska kunna bli prins och statschefens gemål. Det river ju fullständigt ner de argument som finns om att ha en symbolisk statschef byggd på mystiken från tusenåriga traditioner.
I programmet säger flera av de intervjuade “experterna” att det vore fruktansvärt om inte kronprinsessan Victoria skulle kunna gifta sig med den hon är kär i. Det är ju tvärtom: om kronprinsessan vill bli statschef i en monarki får hon faktiskt följa de seder som gäller för en monarki — eller avsäga sig tronföljden.
Man kan inte vara “vanlig” svensk ena stunden, för att nästa stund njuta av exceptionella privilegier i statens namn. Man får faktiskt välja! Att plocka fördelarna från båda sidor, det vore att driva privilegierna inabsurdum.
Min första artikel någonsin, 1979, handlade om att införa republik. Men med tiden har jag sett att konstitutioner mår bra av att ha olika funktioner som följer olika tidsmandat i en demokratisk och pluralistisk stat. Det är viktigt med inslag av kontinuitet i konstitutionen. En annan fördel visades i programmet: hur kungarna i Danmark och Norge spelade en viktig sammanhållande och moralhöjande funktion under andra världskriget när länderna var ockuperade och i kris.
Vi såg efter tsunamin att också den svenske kungen kunde ge tröst och perspektiv, medan klåparna Göran Persson och Lars Danielsson mest gjorde folk än mer frustrerade.
Därför är jag inte längre emot en symbolisk monarki. Det viktiga är att grundlagarna inte har överhetens intresse för ögonen, utan fungerar som medborgarnas juridiska skydd mot statliga övergrepp. Här finns en hel del att göra i Sverige. Starka och grundlagsfästa medborgerliga rättigheter är mycket viktigare än att avskaffa den symboliska monarkin.
Men ska monarkin vara kvar, måste den följa sin uråldriga traditioner och vara avskiljd från vanligt folk. Kronprinsessan måste hitta en man med blått blod (så som det stod i Successionsordningen fram till 1979) eller åtminstone från utlandet. Om kungafamiljen börjar blandas upp med “vanligt folk” är poängen med monarki överspelad och motivet blir starkt att istället rösta fram en cermoniell statschef. Om kungafamiljen sviker traditionerna och spelat bort de argument som finns kvar för en konstitutionell monarki, då ska den avskaffas.
(Andra intressanta bloggar om politik, monarkin, kungafamiljen, Daniel Westling, Westling, kungen, kronprinsessan, prinsessan Victoria, SVT, Dokumentär, historia, demokrati, Sverige, samhälle)

Många läsare har kommenterat blogginlägget om att människor med borgerliga värderingar är lyckligare än dem med vänstersympatier. Och flera pekar på att vi fick ett nytt bevis på detta i fredags då feministiske förkämpen Tiina Rosenberg fick utbrott, rapporterat i Sydsvenskan: Professorns utbrott inom rektorns ram. En läsare skriver:

Efter ett framträdande av gruppen Last Call, där man drev med 68-rörelsen, krav-och rättighetsvänstern mm, fick Tiina ett utbrott. Hon ställer sig upp, skäller ut artisterna, fyrar av ett 3-faldigt “fuck you” och marscherar ut från middagen.
Vad tråkigt de där vänstermänniskorna verkar ha!

Ja, jag tror det handlar om förmågan att ha distans till sig själv. Man står inte alltid i världens centrum och man måste inte alltid ta allt på djupaste allvar. Som individer behöver vi ge oss tid att koppla av, och se det komiska i vår egen tillvaro. Kan det vara så att vänsteraktivister har svårt med självbilden, förmågan att se sig som individ skiljd från kollektivet, gruppen, kampen?
(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, kultur, politik , socialism, vänstern, feminism, vänsterintellektuella, modernism, filosofi)

Hur desperat LO är då medlemarna flyr i allt snabbare takt bevisas av att man skickat något slags uppviglingsbrev till borgerliga riksdagsledamöters grannar. Nerikes Allehanda har rapporterat i LO-kampanj skickas till politikers grannar där LO-ombudsmannen Patrick Roselin försvarar tilltaget:

– Vi tyckte att det var viktigt att sprida informationen om hur den nya sjukkasseersättning kommer att slå så brett som möjligt till Sveriges befolkning. Och som politiker och offentlig person får man ta debatten där den dyker upp, om det så är i Ica-affären, på macken eller på gatan.

I ledaren LO förgrovar det offentliga samtalet, skriver man:

43 [riksdags]ledamöter har “bearbetats”. På något håll har man inte nöjt sig med att skicka brev till grannarna. LO-anställda tagit kontakt med personalen vid ett dagis där en riksdagsledamot har sina barn. LO tänker även hålla demonstrationer i direkt anslutning politikers bostäder . . .
Det är en olycka att debatt och samtal förgrovas. En del av förklaringen är att vi lever i ett medialt brus och för att höras och synas tar man till “okonventionella” knep. Den här kampen fördummar och förgrovar det offentliga samtalet. En annan förklaring kan vara politikens personifiering. Person blir viktigare än sak . . . Det finns ett antal grupper (ex Greenpeace) och företag (senast ex Betson) som har som affärsidé att bryta mot lagen, allt i syfte att få uppmärksamhet. Problemet är att om sådana medel blir vardagsmat, då uppstår kaos och det blir de som skriker högst som får förtur till politikens arenor. Det blir sådana överdrifter och nyanserna försvinner. Det förlorar vi alla på.

I denna mening har Nerikes Allehanda och de riksdagsledamöter som blivit “bearbetade” rätt. LO har en hotfull ton i sin kampanj, där slagordet från fotbollsarenorna finns mellan raderna: “Vi har järnrör och vi vet var du bor”.
Den politisk debatten blir omöjlig om den förs genom hot mot person.
Men detta tilltag borträknat, så är det något märkligt med att riksdagsledamöter inte ska behöva stå för sin politik i sitt grannskap. Som om politik är frikopplat från medborgarna runt politikerna. Som om politiska förtroendeuppdrag vore en sorts statliga generaldirektörsposter där innehavaren kan skärma av sig från folket. Så är det ju inte.
Demokratins kärna — och detta klargjorde redan Aristoteles för 2400 år sedan — är att de valda har en nära och kontinuerlig dialog med dem som vald dem. Om medborgarna inte känner dem man har att välja mellan, är demokratin förlorad.
Jag delar Aritoteles syn om att dialogen — inte bara valsedeln vart fjärde år — utgör demokratiskt samhällets själ. Och LO:s kampanj kan också ses som ett bevis på att dialogen inte längre finns. Politiker har blivit makthavare jämförbara med diktaturer, det vill säga avskärmade och oåtkomliga för debatt.
LO-kampanjen är konstruerad för att få mediegenomslag, därför är den grov och förkastlig. Men det inslag av kontakt mellan väljare och valda som LO använder för att skapa media, är i själva verket en underskattad och farligt åsidosatt funktion i demokratin. (Andra intressanta bloggar om politik, reklam, LO, facket, demokrati)

Det är inte roligt att ta del av utvecklingen i Kina inför Olympiska spelen i augusti. I DN rapporterar Torbjörn Petterson från Peking att förtrycket ökat, OS ledde till hårdare tag. Han exemplifierar med journalisten Qi Chonghuai som nyligen dömdes till fyra års fängelse sedan han skrivit om korruptionen i politiska kretsar i östra Kina.

Qi är bara en av de senaste i raden av kinesiska journalister som fängslats inför OS i Peking.
“Domen är ytterligare ett exempel på den kinesiska regeringens brist på tolerans när det gäller kritiska skribenter och journalister”, kommenterade organisationen Reportrar utan gränser.
Genom att statuera ständigt nya exempel hoppas ledningen skrämma kvarvarande frispråkiga kritiker till tystnad.
I upprepandet finns normalt också en dövande effekt. Nyhetsvärdet har för vana att sjunka för varje ny dissident som fängslas.
På så vis har OS, som av vissa sågs som en möjlighet till en öppning för demokratiska reformer, haft motsatt effekt. Greppet har hårdnat med OS som förevändning eftersom inget ska få störa festen.

Idrotten och OS sätter nu Kina i centrum för världens uppmärksamhet. IOK har förbjudit politiska manifestationer och de idrottare som gör sådana blir hemskickade. Men OS får inte bli en propagandaseger för förtrycket. Det gäller att finna smarta metoder att protestera. Här borde idrottare, ledare och andra besökare i Kina under OS fråga polacker och andra som har näraliggande erfarenhet av att leva i kommunistisk diktatur om hur man kan gå runt förtryckarapparaten för visa sin avsky för ofriheten och stöd för friheten.
Ett sätt är att demonstrera under prisutdelningen. När tävlingen är avslutad gör det inte så mycket att bli hemskickad, samtidigt som det kan betyda mycket om medaljörerna på pallen via TV förmedlar att man inte finner sig i totalitära system.
Idrottarna ska inte straffas för att IOK haft det dåliga omdömet att lägga OS i en diktatur. Men idrottarna kan som fria medborgare göra en insats för människors frihet och demokrati. Detsamma gäller alla de icketävlande: journalister och politiker på plats. De har en förbannad skyldighet att visa att man inte går i kommunistpartiets ledband. (Andra intressanta bloggar om politik, Kina, Tibet, OS, OS, MR, frihet, yttrandefrihet)

Äntligen lite klarspråk i frågan om storregioner. Moderata riksdagsledamöter och kommunalråd skriver en engagerad debattartikel, Vi moderater säger nej till storregion:

Det står klart att det inte finns förutsättningar att bilda en ny storregion i Mälardalen till 2011. Den politiska dejtinglek som pågått sedan ansvarskommittén presenterades måste få ett slut . . .
Processen om regionbildning har pågått utan insyn för medborgarna. Frågan man kan ställa till regionförespråkarna är varför de inte vill ha en öppen demokratisk process där väljarna får ta ställning . . .
Vi håller på att införa storregioner . . . i en process som mest liknar en dokusåpa och som vanligt folk inte har insyn i annat än ryktesvägen. Regeringen bör sätta stopp för detta omedelbart.

Den viktigaste demokratifrågan är att kommunerna, de som ansvarar för den klart största andelen av välfärdsstatens tjänster, får större självstyre att lösa uppgifterna efter lokala förhållanden, och i frivillig samverkan med andra. Regionsnacket är ett ovanifrånpåhitt för att skapa fler heltidspolitiker som finns långt ifrån medborgarna. (Andra intressanta bloggar om politik, regioner)

Efter det att Barack Obama började betraktas som segraren inom demokratiska partiet, fick han en extra skjuts i opinionsmätningarna i kampen mot John McCain. Men de senaste två veckorna har McCain hamrat in budskapet att Obama inte är vuxen uppgiften att sköta amerikansk utrikespolitik (McCain utmanar Obama om Irakresa, Operation Rädda Obama, McCain offensiv, Obama defensiv i utrikesfrågorna). Resultatet är att McCain tagit in Obamas försprång.
Diagrammet visar snittet av alla opinionsmätningar som ställt McCain mot Obama de senaste 16 månaderna.

Under sommaren 2007 var skillnaden som störst: Obama ledde med 8 procentenheter. McCain kom igen, sedan han bytt ut stora delar av sin kampanj. Obama drog ifrån när han överraskande vunnit i Iowa. McCain tog in gapet när det stod klart att han blir republikanska partiets kandidat. Sedan drog Obama ifrån igen när det stod klart att han är den trolige demokratiske kandidaten. 
När nu den verkliga valrörelsen börjat och McCain ställt Obama till svars, har skillnaden återigen raderats ut. De senaste mätningarna är från Newsweek, Rasmussen, Gallup och Pew.
Fortsättning följer. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama)

Än en gång vinner Hillary Cllinton med bred marginal i ett primärval inom demokratiska partiet, rapporterar ABC News i Clinton wins Puerto Rico primary. När alla röster räknats vann hon med 68 procent av rösterna, mot bara 32 procent för Barack Obama.
Det betyder att hon drygar ut sin ledning över Obama, om man räknar till antalet avgivna röster. Efter Puerto Rico har hon 17.916.763 röster mot 17.723.200 röster för Obama.
Men problemet är — liksom för Al Gore i valet 2000 — att det är delegater från delstaterna (elektorer i presidentvalet) som avgör, och Obama har vunnit de “billigaste” delegaterna i röster räknat och har därför fler än Clinton. Se mer i 2008 Democratic Popular Vote.
Även om delegaterna från Florida och Michigan nu får delta i konventet (men endast med en halv röst var), kommer inte Clinton ikapp. Hennes hopp står nu till att “superdelegaterna”, partiledningen, ska flockas till henne under sommaren.
Jag tror att Clinton hänger kvar eftersom hon inte kan utesluta att Barack Obama gör bort sig så rejält, nu när han får möta tuffast tänkbara motstånd i form av John McCain, att hans kampanj kollapsar innan konventet i augusti. Att något sådant ska hända är osannolikt. Men om framtiden kan ingen säga säkert. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama, Clinton)

Det har varit rätt intressant att se hur rollerna blivit de omvända mellan politiken och medierna i äldrefrågan sedan den statlige utredaren Thorbjörn Larsson gått till stormande angrepp (i DN) på hur illa Sverige behandlar äldre och hur dålig äldreomsorgen är i jämförelse med barnomsorgen. Medierna har svarat med att fylla spalterna med goda exempel där äldre trivs och blir väl bemötta. Normalt brukar det ju vara tvärtom: medierna avslöjar och politiker försvarar.
Det har varit nyttigt och bra att också alla goda exempel lyfts fram. Men Thorbjörn Larsson har rätt i att äldre ofta reduceras till kollin som ska hanteras. Så blir det med automatik om staten i planekonomiska enheter ska sköta frågan. Ibland kan man undra om inte husdjuren har högre status än våra äldre i dagens samhälle. Det är tendenser till en vidrig människosyn som måste ändras.
Därför är det viktigt att makten över de offentliga resurserna följer de äldres egna val och att vi får en marknad för boende för åldrande. Jag har själv hört dragningar om planer på bostadskvarter som i grunden är vanliga lägenheter, men där det finns tillgång till matsal i huset och i närheten boende för mer vårdkrävande insatser. Från matsalen kan den som bor själv lätt beställa upp måltider. På det här sättet minskar dramatiken i att med åldern kräva mer stöd.
Mer av sådant individanpassat boende borde vi se. Men då måste som sagt människor ha makt över sina egna resurser och inte vara hänvisade till kommunplanerare som inte förmår att göra annat än att agera akut och i efterhand.
Helsingborgs Dagblad skriver i ledaren Pionjärinsats om äldrevården:

Livsgnistan finns hos de allra flesta. Tyvärr missar den som inte besjälas av empati eller har goda insikter i vårdandets yrkeskunskap tolkningen av signalerna.
— Äldreomsorgen är i långa stycken organiserad utifrån fördomar eller i mina ögon felaktiga föreställningar om vad åldrande och ålderdom är.
Det här citatet ur regeringens äldreomsorgsutredare Thorbjörn Larssons inlägg på DN:s debattsida kan förhoppningsvis utgöra en vändpunkt.
Hans redogörelse om ”skrämmande missförhållanden på det emotionella området” måste tas på allvar. Samtidigt gäller det att tydliggöra de positiva exempel på human äldrevård som finns. Allt enligt principen besöka, studera och – kopiera  . . .
Det är lätt att hålla med Thorbjörn Larsson om att det behövs en värdegrund som gäller för alla. Och viktigast av allt: resultatet av införandet av denna värdegrund ska inte bedömas av myndigheter och specialister.
Utan av helt vanliga människor.

Exakt. Makten till människorna! Låt äldre bestämma själva! (Andra intressanta bloggar om politik, äldre, äldrevård, äldreboende , äldreomsorg, sjukvård, vårdval, vård)

I Svenska Dagbladet visar Per Gudmundson hur kränkthetskulturen spridit sig till riksdagshuset, Politiker med diskriminering på hjärnan. De som ska vara svenska folkets företrädare och ledare sitter och gråter på toaletterna efter minsta motgång:

I riksdagen känner man sig kränkt för inget

Om en riksdagsledamot inte kan ta en debatt, inte kan stå upp för sig och sina åsikter, blir min fråga: vad i helvete har man i riksdagen att göra?!!
Om man sitter på toaletten och gråter är man inte rätt person att företräda tiotusentals svenska medborgare i landets lagstiftande församling. Då är man befordrad långt över sin egen förmåga och kompetens.
Vi måste få personval så att vi medborgare kan avgöra vilka personer som är kvalificerade att företräda oss i parlamentet! Det måste vara folk som kan ta stress, motgångar, hårda tag och i ett hårt klimat åstadkomma både debatt och resultat i politiken.
Partierna nominerar uppenbarligen ja-sägare som inte klarar trycket. De är naturligvis människor som förtjänar respekt, men bara när de har jobb som de klarar av. Riksdagen är uppenbart inte platsen för dom. (Andra intressanta bloggar om politik, kränkt, riksdagen, personval, demokrati)